Som vanligt så blir det mycket text när jag skriver så vill Ni gå direkt ned till loppet så börja vid "Starten!"

Efter att ha slagit vad med en kompis (Tommy) om att köra CykelVasan, men Ullis velade lite, så var det då äntligen dags. Hon tänkte nog förresten ett steg längre än vad jag gjorde då. Och tiden gick och inte kom jag mig för att ens köpa en cykel. Inte förrän det var mindre än 2 veckor till start och premiärturen bestod mest i att bära cykeln på Sörmlandsleden. Jag hittade iaf en Kona Cinderkone och till start så hade jag både pumpat framgaffeln och däcken rätt hårt. För hårt skulle det visa sig.

Och vi anmälde oss precis timmarna innan det var försent men råkade komma i olika startgrupper. Jag i 18:e och Ullis i 19:e. Det visade sig att det blev lite över 4000 startande och just 19 startgrupper. Och laddat med Carboloader och +Electrolyte hade man gjort. Och dessutom varit otrogen mot Vitargo och köpt på oss lite Maxim. Lagret på kakor var slut och varför inte testa en konkurrent.

Hursomhelst så regnade det ganska ordentligt på natten innan start men när det var som värst så sov jag som bäst. Men sedan slog jag nog rekord på att springa på toaletten och det fortsatte även på tävlingsplatsen. Nervositeten hade fått ett ansikte. Och vad många olika cyklar det fanns. Ngn pellejöns hade med sig sin nya racer och några kom på damcyklar men det stora flertalet kom på superfina nya MTB och undrar hur många miljoners kronor som stod obevakade där då alla springer iväg och tömmer sig....

Vi fick iaf skjuts av Tommys sambo Lisa, tack för det, och allting gick smidigt och vi hade ganska gott om tid. Ullis och jag skulle ju starta i nästsista startled så varför jäkta. Men för att gå vidare då.

Vi såg Tommy och hans svåger starta och började förbereda oss själva. Vi hade hört lite snack om att det startade brant och det hade vi förstås även sett på banprofilen men det var asfalt och bättre start kan man ju inte ha. Sen ngt snack om backen till Oxberg, den var visst jobbig. Sen var det bara lugna gatan hem, typ! Jo, tjena!

Vi lotsades in i startfållan men gjorde oss inga större besvär med att komma långt fram. Målet var bara att komma i mål och ligga och trycka på då det var lite mer lättåkt. I utförslöporna skulle det gå lite lugnare och Ullis var ganska orolig, det måste medges.

Starten!

Så gick starten och jag hade trott att det skulle smygas fram men det trampades på ganska ordentligt och man kände sig direkt ganska dum och kom på att man borde ha tränat lite. Undrar om jag ens kom upp i 15 cykelmil i år? Pust!

Sen börjar stigningen och relativt snabbt så ser man många som börjar att få jobbigt och det känns förstås även för mig och Ullis. Men det går förvånandsvärt bra och vi gnetar på. Och sen vet jag inte vad som hände men vi har kommit in i första kontrollen Smågan och man kommer på sig själv att man nog borde dricka mycket. Jag är för varmt klädd men vill inte slänga iväg de nyinköpta armvärmarna så de drar jag upp lite grand. Så trots att det varit jobbigt en bra bit så känns det helt perfekt.  Sen kommer jag inte riktigt ihåg allt helt perfekt men någonstans mellan Smågan och Mångsbodarna så dyker ett riktigt lerhål/träskmark upp och jag försöker faktiskt att cykla igenom leran men fastnar ganska direkt. Ullis försöker springa på sidan och jag blir lite rädd då jag såg en kille precis innan som trampade ned sig rejält, typ upp till knäna/låren. Och hon får sig en liten chock och blir jätteblöt. Jag själv försöker trampa mig igenom lerpölen och det går upp till vaderna på mig. Det kanske är 25-30 meter och sedan fortsätter det med något mjukt underlag som är jättejobbigt att cykla på. Det ser ut att svikta för den som är framför så jag förstår att det ligger ngn duk under och en massa lera ovanpå. Lite skumt och mycket jobbigt som sagt var. När vi kommer ut på asfalten så tar det dock inte så lång tid förren vi ligger och pumpar på. Vi växlar på att dra men i början så är det mest Ullis som ligger först men sedan tar jag mer och mer körningar. Utförslöporna som kommer skrämmer också. Men sen börjar det närma sig Risberg och det svider lite grand att se den fina landsvägen på sidan när man själv kör på en nydragen och gropig grusväg på sidan men det är lika för alla. Men hursomhelst så kommer vi till Risberg och nu hade det varit lite tyngre ett tag och det var säkert, precis som på det riktiga Vasaloppet, det tyngsta partiet. Det är jobbigt ett bra tag och det är långt kvar. Men det är inte samma utmattningskänsla som då man åker skidor så vi är fortfarande vid gott mod. Vi fortsätter att försöka få i oss mycket vätska och gelen och kakorna börjar försvinna. Ullis grabbar hela tiden tag i saltgurkor och det är nog bra att få i sig för man svettas ymnigt. Så vi rullar vidare och det kommer hela tiden rätt svåra utförslöpor med lite småläskiga avslut i form och stenar eller lerpölar i slutet. Sen kan det var halt gräs och på något ställe, kommer inte ihåg precis var, så var det rena rama puckelpisten och det låg säkert ett tjugotal flaskor där som inte lyckats vara kvar i hållarna.

Efter det så väntar Evertsbert och någonstans där innan så har det gått rätt fort på ngn asfaltssträcka och jag låg och snyltade på en karl som till slut ville ha upp mig men det gick rätt fort så jag gick åt sidan. Sen kollar han återigen bakåt mot mig som inte ens ligger så nära längre och då smackar han in i en tjej som höll betydligt lägre fart. Det blev en praktvurpa och jag och Ullis hinner precis väja undan. Jag känner mig lite skyldig men han fick faktiskt skylla sig själv som dessutom låg och tryckte alldeles för hård för sin egen förmåga.

Sen in i skogen igen och det är omväxlande svårighetsgrader men oftast stenigt och väldigt hoppigt, iaf för mig och Ullis. Vi tappade mycket fart där och sen rätt ned i ngt vattenhål blandat med lera. Där tappade vi mycket fart men vi tar det här som en lärdom och vi visste ju inte så mycket om det här. Till slut så passerar vi halva loppet och vi känner oss riktigt fräscha. Sen in i Evertsberg och vi har redan börjat lämna in flaskorna vi hade på cykeln och med den fylld så tar jag ibland bara en mugg medan jag cyklar men Ullis tar och roffar åt sig lite saltgurkor och ibland även ngn bulle men den tycker jag är helt omöjlig att få i sig utan kör med mina gel istället. Tillsammans så drog vi i oss 5 Maximkakor och 10 Squeezy. Jag drack säkert 5 liter sportdryck och Ullis brukar vara lite sämre på det men svettas inte lika mycket å andra sidan.

Efter den kontrollen så bar det utför med en jäkla fart och jag bestämmer mig för att släppa på och istället vänta in Ullis. Jag blir tuffare och tuffare hela tiden och det blev även Ullis men man ser att det finns de som är mycket värre och det gäller att inte vara i vägen. Tyvärr så stoppar de trafiken på ett ställe och det är säkert 50-60 stycken som står och väntar och Ullis hinner inte riktigt fram så vi får stå och vänta in till nästa stopp för trafiken. Då ser vi hur några MTB-cyklister, med nummerlapparna på, forsar fram på stora vägen! Antingen var det fusk eller så hade de brutit. Lite skumt var det iaf. Sen iväg igen och nu är det återigen ut på en grusväg och vi fortsätter ta i! Det är fortsatt mycket snabba knixiga utförslöpor och trixiga stigningar. Sen börjar den jobbiga klättringen till Oxberg och den är verkligen jobbig. Det är bara att bita i men det känns fortfarande riktigt roligt. Tyvärr så känns det vänsta knävecket alltmer och jag har nog haft ont i det sedan den andra milen. Men det är smärt och det går att tänka bort. Det är värst när man rullat ett tag och försöker få igång benen igen. Så vi kämpar vidare och till slut så är man uppe vid Oxbergskontrollen och nu är det lite blandat skogsväg och asfaltsväg. Har för mig att det även var lite trixiga plankor utlagda som kändes som de kunde vara hala. Men det gick bra och vid Gopshus så morsade en bekant på oss och det var lite kul. Nu var det fortsatt lite upp och ned och alltmera stenig terräng, har jag för mig. Ambulansen hördes rätt ofta och man fick sig en tankeställare. Blodiga ansikten och ngn kvinna som fick ledas fram med en arm som var helt nedblodad och droppade. Hmmm..... Det gjorde att man greppade allt hårdare om handtagen och koncentrationen var verkligen på topp, trots den ökande tröttheten. Så fort det gick lite nedför och var lite trixigt så höll jag koll på Ullis. Kompisen Tommy körde vi förresten om mellan Oxberg och Hökberg och han var rejält trött där och hade kramp. Hans svåger, som dessutom var rejält förkyld, var alldeles för snabb och körde typ halvtimmen snabbare än oss. I hökberg så var det ett dansband som spelade men jag var så koncentrerad så jag tänkte inte så mycket på det utan försökte bara få i mig så mycket jag kunde och vi cyklade vidare. Nu väntade man bara in Eldris och sista biten skulle vi ju känna igen oss ganska bra på då vi testcyklade den biten. Och in i kontrollen och nu ville vi fort vidare då vi var taggade till tusen. Lite rädda för den där gyttjepölen vi hade stannat vid under testkörningen men nu gick inte loppet där. Kanske hade det blivit för svårt eller så var det vi som inte förstått bansträckningen. Ut direkt på en skogsväg och nu var det bara att pumpa men med våra hårda däck så var det svårt att få en kanonflyt men vi plocka hela tiden åkare. Och knäet värkte mer och mer men jag ville ligga på. Tror jag hade lite mer kraft än Ullis på slutet men så fort det handlade om uppförsbackar så är det hon som är kung. Kom ihåg på en längre uppförsbacke att jag fick slita hund för att komma ikapp. Men det är lite småtrixigt ibland och vi kämpar på tillsammans. Sen kommer asfaltspartierna och nu går det undan. Nu släpper hon på ordentligt och vi ligger och trycker med bra fart. In mot campingen och en snabb högersväng. Sen håller vi på att köra ihjäl oss då vi missuppfattat slutet så det var snabbt igen till vänster in på en gångväg och sen trycker vi. Lite knixigt och ut på upploppsraken. Felix ropar men vi hör honom inte. Sen är det full fart och vi hinner se Lisa heja och nu går nästan för fort in över mållinjen och den skär vi precis samtidigt men händerna ihopflätade! Vi fick precis samma tid och det var en känsla av samhörighet utöver det vanliga som kom över oss och när adrenalinet börjat pumpa slut så börjar man känns sig ganska svag och vi sätter oss ett tag. Nackarna börjar bli stela och jag masserar Ullis lite. Sen orkar vi, trötta men lyckliga, gå bortåt till de andra. Vi hinner sen se Tommy cykla mot mål. Han är riktigt trött men också mycket, mycket glad.

Sen blev det lite härligt god mat tillsammans och lite nice avkoppling vid husvagnen. Det här gav definitivt mersmak! Wow! Nu skall vi träna lite mer bara! :-)