Ja, jorden gick inte under men det var omvälvande på många andra sätt. Och förlåt att jag flera gånger tidigare dragit upp det där med jordens undergång. Självklart kommer jorden gå under, allt, precis allt, kommer att försvinna men det är så oerhörda tidsperspektiv så det är läskigt att ens föreställa sig. :-)

Hursomhelst, om vi skall komma tillbaka till år 2012 och mitt omvälvande år så var det flera sjukhusbesök, roliga besök av vår prins Carl Philip, butiksflytt och förstås lite träning med Enklaresport Running Club. Men tyvärr så gick också min mamma bort. Jag låter "pennan" glöda och skriver det som det kommer.

2012 - ett omvälvande år!

Det började redan på hösten 2011 att jag insjuknade i, iaf vad man trodde, Borrelia. Jag fick ett flertal behandlingar och rätt som det var så hade jag visst aldrig haft Borrelia. Men sämre blev jag men det blev hela tiden bättre så framåt jul och nyår mådde jag rätt bra. Jag kunde helt plötsligt hålla mig före Ullis på en del intervaller fastän jag haft ett längre uppehåll och varit rätt sjuk. Kunde knappt gå då det var som värst. Sen i början på februari så smäller det till rejält. Jag känner, mitt uppe i ett samtal med en kund, mig alldeles förvirrad och när jag sedan försöker prata så kommer det bara rena rama barnspråket. Läpparna lyder mig inte alls och efter andra försöket att prata så får jag panik och avslutar snabbt samtalet. I samma veva kommer en kund in i butiken och ser lite förvånad ut. Telefonkunden blir orolig och ringer upp men efter några minuter så mår jag lite bättre och talet flyter igen men efter konsultation med sjukhuset så vill de hämta mig men jag mår ju rätt bra, säger jag. Jag lyckas få till att Ullis skall köra in mig och eftersom hjärtat slår lite som de vill så blir jag kvar i 3 dygn och så håller det på flera gånger under våren. Jag åker in och mår hela tiden sämre då jag är där. Jag ljuger och säger att jag mår bättre då jag inte har tid att vara borta från jobbet och mot sommaren så kommer jag på att jag verkar bli sämre av laktos. Troligtvis en följdsjukdom av Borrelian och det blir en massa symptom som förstås känslig mage men även saker som ljuskänslighet, hjärtarytmi, huvudvärk, migrän och sist men inte minst trötthet. Jag slutar då med hjärtmedicinen och det hade många svårt att ta men eftersom jag mådde så mycket bättre när jag slutade med laktos så kändes det som rätt beslut. Dock så var inte hjärtläkaren övertygad men sen träffade jag en annan läkare som var inne på min linje. Eller iaf att det inte verkade vara något fel på mitt hjärta och det kändes jättebra.

Men för att komma till något roligare så fick jag strax efter att ha kommit hem från det första sjukhusbesöket faktiskt besök av prins Carl Philp och jag vill inte skvallra för mycket men han är väldigt trevlig och de få saker som jag nu kommer att berätta handlar mest om hur jag betedde mig.

Jag står och jobbar nere i garaget och då, när jag jag tittar bakom axeln, så tycker jag att jag känner igen den ena killen som frågar något. -Tjena! Är det du igen? frågar jag. Det är då alltså prinsens kompis jag ser först och han påminner mig om en annan kund. Efter ett tag så ser jag ju att den andra påminner om prinsen och jag börjar tänka lite på vad jag säger och beter mig. Men Ni som känner mig vet att jag inte har några direkt spärrar så jag kör på. Det är alldeles för jobbigt att tänka på massa annat. Hursomhelst så vill jag bli alldeles säker så jag frågar om han åkt Vasaloppet och han svarar "En gång!". Då är jag nästan helt säker men jag frågar på vilken tid. -6.21, säger han. -F-n, det är du, säger jag. Jag lyckades på en sekund både svära och säga du till prinsen. Härligt, Niclas! Då blev han lite paff men fattade sig snabbt. I nästa stund, när jag skall slå in på kassan, så glömmer jag att trycka in varugrupp och på kassan så står summan med runt 2,5 miljoner och han skruvar sig lite lätt och skämtar: -Det blev lite dyrt det där... Ha ha, jag jäklars. Jag hade inte haft kassan så värst länge så ibland blev det lite fel och typiskt att det var just då. Sen, nu hoppar jag lite framåt, så blev det lite fel igen då han ringer upp och inte presenterar sig med sin titel utan endast som Philip. Jag förstår inte vem det är och han får försöka förklara sig. Lite smådråplig faktiskt. Men rätt kul då jag sen utbrister: -Jaha, är det DU!. Typiskt. Men jag blev lite ställd men det visade sig att han ville ha hjälp med sina skidor och det ställde jag förstås upp på. Sen visade det sig att det var Magdalena Forsbergs gamla skidor som jag sicklade upp och han verkade nöjd med glidet sen - kul!

Nu vill jag inte skvallra för mycket men han var väldigt trevlig och det var kul att han kom till min lilla butik och handlade. Jag har ju haft några kända kunder men prins Carl Philip är förstås den mest kände.

Sen, om vi går vidare, så var det förstås Vasaloppet. Och då fick jag hjälp av en bekant i Vagnhära och förstås av Ullis. Det var ett bra drag och det märktes att det blev mer och mer känt det här med stålsickling. Flera kom fram och var grymt nöjda med glidet. Fastän jag vet att det alltid funkar så är man alltid lite nervös av hur det tas emot. Speciellt om man även fästvallar till kunderna. Ullis fick äran att köra med släpvagnen då jag fått körförbud då jag då låg i riskzonen för stroke. De trodde att jag fått en TIA, som det heter. Än idag så är jag inte helt säker på att jag verkligen inte fick en TIA-attack, för symptomen är väldigt lika och visst tar jag en liten risk som "vägrar" att äta medicinen men jag mår bättre och bättre hela tiden och försöker nu äta lite sundare igen.

Butiksflytten! Så var det dags att flytta till nya lokaler och valet föll på Åda Handelshus. Kanske lite avsides men alla lär få nys på butiken då det är ett ställe som i princip alla i Trosa kommun passerar lite då och då. Samt förstås turisterna som skall till Trosa. Butiken blev jag jäkligt nöjd med. Charmig men ändå med bra och högt i tak. Och förstås ett kök till - me like! På sommaren så hade jag en sommarjobbare och jag spelade golf på Öland och hade det mysigt. Sen kom hösten och ekonomin blev lite sämre generellt i Sverige och fortfarande så strulade det med leveranserna från Powerslide så det blev lite kämpigt ett tag. När första snön kom så började dock beställningarna på stålsickar ta fart och det var i rättan tid. Skönt!

Sen får vi indikationer på att det inte står rätt till med mamma som på kort tid blivit sämre. Och det går rätt fort och sen avlider hon då kroppen, pga osunt leverne, tagit slut. Vi får dock ett fint slut och begravningen är ljus och fin. Prästen håller ett fint tal och tackar sen mig för fint samarbete, som han säger. Jag hade öppnat mig och berättat både de fina men även de dåliga minnena. Men det blev jättefint i kyrkan och han sammanfattade det bra och repsektfullt. Träningen gick lite sämre på slutet, av förståeliga skäl. Men jag blev alltmer taggat och nu inför år 2013 är jag full av tillförsikt. Riktigt taggad och som nyårslöfte så har jag lovat att sluta äta godis samt inte dricka läsk. Nu jäklar skall det bli andra bullar! :-) Nu kör vi!