Dags för långpass och såhär i OS-tider och vanliga familjebestyr så är det lite av ett pussel. Vi såg först den härliga skidstafetten och sen var det dags. Ingen av våra Suunto-klockor var klara, min var på jobbet och Ullis var tom på batteri. Så hon tog sin Garmin och vi drog iväg. Ullis ville springa förbi Solberga mot Tullgarn. Härlig grusväg och Ullis påpekade ganska ofta att farten låg en bit under 6-minutersfart vilket kändes konstigt då det kändes som vi smög fram.

Och förutom lite halsbränna så kändes det som formen var i antågande, härligt! Och kilometrarna tickade in utan problem. Vi fortsatte in mot Tullgarn då Ullis ville prova att springa hem via Sörmlandsleden och ingen av oss visste hur det såg ut där borta. Nu var vi iaf uppe i över 10 km iaf och det började bra. Rejält brant i början och ganska blött. Sen dröjer det inte länge förrän vi var uppe på bergsknallarna som tyvärr var isiga och äckligt hala. Kilometertiderna sjönk förstås rejält och någon kilometer var på dryga 11 minuter. Sen drog vi på ordentligt då det gick. Men trixigt bra länge och det kändes bra men Ullis imponerade väldeliga och det verkade inte göra någon skillnad på hennes ork att det var mycket besvärligare underlag. Vi passerar Komötet och kommer sen ut mellan Stensund och Åda. Nu börjar det kurra i magen och inget vatten med oss heller men också skönt att köra ett förbränningspass då man slarvat på slutet. Nu blev det lättsprunget och vi ökade hela tiden och nu, vid ca 17-19 km, så tickade kilometerna på ca 5.45 och det gjorde mig inget. I några backar tryckte vi på lite extra och i sista backen så släppte jag på rejält och fy bubban vilken fart och sålänge. Jag blev lite chockad vilken fart jag fick. Men slut på Ego-inlägget! Grymt nöjd och stolt över Ullis. 22 km blev det.