Torsdag och kanske dags att trycka till med några intervaller men det kändes lite småsegt. Och sträckningen hade gjort sig påmind lite då och då. Jag började att staka lugnt i 2 km, sen började jag att trycka på. Det var lite svårt att motivera sig men eftersom det var lite folk på gymmet så sporras man ändå lite grand. Och när det känns som om lungorna är utanför kroppen så är bara tanken att det HÄR är den sista intervallen. Men jag lyckades pressa mig upp till sex stycken intervaller, dock vet jag inte vart jag hittade kraften på slutet.

2 km uppstakning - 9.31

Intervaller 600 meter, 400 vila:

2'16,1 (137/174) - 2.10

2'16,5 (131/176) - 2.20

2'18,0 (111/176) - 2.32

2'18,1 (136/177) - 2.41

2'20,4 (134/179) - 2.47

2'21,2 (145/180)

2 km nedstakning - 12.20

Avslutningsvis så körde jag en halvtimme lugnt på en Cross Trainer.

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Ekonomisk stöttning: Cafe Utsikten (3000 kr)

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Ja, det är ju titeln på Mia Skäringers bok och kanske även på hennes show. Den läste jag klart för några veckor sedan men har liksom inte satt mig ned för att recensera. Kanske pga vad jag kände. Det är liksom en slags berättelse för hur man vill legitimera ett sämre uppförande och på något sätt visa på att alla minsann inte är så duktiga och pretantiösa. Skulle jag t.ex ha bjudit ut mig till äldre damer som liten pojke så kanske inte jag skulle skyltat med det. Men jag tror, tyvärr, att boken i många fall ger många en tröst i livet att allting inte alltid är så perfekt bakom fasaden. Det är dock inte min filosofi, och det kanske å andra sidan gör att många inte tar mig på allvar, men det skiter jag i. Jag strävar alltid efter att agera så PK som möjligt. Att liksom göra rätt i alla lägen, fundera en extra gång på vad det jag gör kan få för konsekvenser. Och det sticker säkert i mångas ögong. Den här boken är nästan tvärtom. Den beskriver Mia som liksom gör saker först och sen, i bästa fall, funderar på vad det gav för konsekvenser. Så är boken en ren katastrof, enligt mig? Nädå, den har helt klart sina poänger och Mia är ju inte ett totalt psykfall, inte ens nära. Hon är, som hon vill få fram, en vanlig person med vanliga problem och många läsare finner nog tröst i hennes ord om att allt inte alltid behöver vara så PK hela tiden. Så all kärlek åt Mia och åt världen, det är bra att det finns fler modeller av oss! :-)

Sen kan jag ju å andra sidan förfasas att andra bättre böcker läggs åt sidan.