Så var det lördag igen och det mesta av min sträckning i ryggen var försvunnen. Och det var som vanligt full fart men när det hoppas så körde jag lite annat. Hmm, inte ett ord har jag hört men Anton sade ju att jag skulle ringa och tjata på dem. Känns ju sådär... Men det är väl det som det handlar om. Iaf så man kanske kan få en återbudstid och sen kanske de tröttnar på en. Till träningen istället. Efter uppvärmningen så var det då dags och man skulle redan nu para ihop sig med någon och Ullis och jag sprang till varandra. Förstås. För nu skulle man köra en varsin sak först, byta och sen göra en tredje grej tillsammans. Det var mycket att hålla reda på och Carina fick fullt upp. Så hon kanske inte tyckte det vara så lyckat men jag tyckte det var roligt och det hände ju lite saker. Hoppas det blir fler gånger. Och bra tryck från alla och Ullis var grym idag! Efter träningen så bastade jag och stressade inte alltför mycket men kommer väl ut från omklädningsrummet typ 10 minuter i 10. Vid 10 så kan det ju komma folk och det kändes bra med tid. Men jag väntar, och väntar... Sen, efter en bra stund så kommer några damer ut och jag frågar om min fru är kvar. "Jodå, men hon har nog somnat i bastun. Hon låg utsträckt där!" Ojdå! Så det blir fortsatt väntan och efter kanske ytterligare 10 minuter kommer hon. Rejält mosig i ansiktet efter bastun. :-)

Väl hemma så var det lugnt så ingen ko på isen. Det enda som egentligen hände var att jag lämnade över ett par skidor och han ringde när jag var på väg hem. Sen, efter ett par timmar, så åkte jag och Ullis mot Mall of Scandinvavia, för att se på bio. En film som jag aldrig kommer att komma ihåg namnet på, tror jag. Men jag provar och ser om jag får rätt.. Three Billboards on the upper side of Mississouri. Hmm, lite fel. Det skall vara THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI. Ha ha, Mississouri? Men å andra sidan skulle inte nordamerikanarna kunna stava till Vagnhärad heller. Det är för övrigt platsen jag bor på. Och inte har vi någon större anslagstavla i själva staden men däremot så kryllar det av dem vid motorvägen som sedan kanske 35 år går förbi byn och inte genom den. Som den gjorde innan. Men till filmen då. Den är faktiskt jättebra och man lever sig in i den hela tiden men slutet... Ja, slutet är.... Ja, vad är det? Väldigt oamerikanskt. Det är nästan så att man tror att budgeten tog slut eller att Ingemar Bergman uppenbarat sig och erbjudit sina tjänster. Det är sådär irriterande jobbigt och det var som att ingen trodde filmen tog slut. Ingen reste sig förrän efter närmare än minut. Grrr! Som vanligt i VIP-salongen och den är ju bara bäst. Däremot blev det lite för nära med rad ett. Fast alla platser är ju bra men hellre sista raden nästa gång. Problemet är ju bara att alla vill väl sitta i den salongen. 

Filmen handlar för övrigt om en mors kamp för att fånga sin dotters mördare och hennes frustration går ut över den lokala polisen, som hon tycker gör alldeles för lite. Vid sidan om det så läggs det in lite om etik och moral samt även en hel del om rasism. Och förstås kärlek och medkänsla. Dock inte alltid när man tror det. Ibland kan en missad örfil vara en kärleksförklaring typ. En film med många bottnar. Sevärd. 

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Ekonomisk stöttning: Cafe Utsikten (3000 kr)

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se