Bowlingdags och jag var riktigt sugen. Jag älskar ju att tävla och är typ världsmästare innan jag har spelat. Liksom jag är i golf också. Sen tas jag ned på jorden och det rejält. Men jag lärde mig en läxa förra gången och höll lite låg profil i år. Nu hade jag ju dessutom Vasaloppet i benen och dessutom blodgivning igår. Hursomhelst så kommer jag fram till Rosvalla, i Nyköping, och morsar på mina arbetskamrater. Strax efter kommer några till som sade att jag hade "blåst" om dem men så särskilt snabbt gick det inte då det var lite halt. Vi äter gott och snart är det dags att bowla. Som vanligt så kommer jag i en grupp som är fyra stycken och det beror säkert på att jag anmälde mig sent och typ "förstörde" för de andra i gruppen. Det smartaste är nog att anmäla sig typ i mitten, då blir man nog tre stycken men nog sjutton skulle man väl iaf hinna med två omgångar. Sist var det ju på nåder vi fick fullfölja den andra omgången. Några grupper hann till och med fullfölja den tredje omgången. Hur gick det då? Det gick riktigt dåligt i början och jag hittade inte alls linjen och jag envisades med att köra med tungt klot fastän utlåningskloten hade antingen för små hål eller för stora hål. Det innebar att jag liksom tappade ned klotet lite för tidigt. Tror inte jag fick en endast spärr i första omgången... I andra omgången så kom jag in i ett bra flyt, iaf initialt, och förutom en miss i första så spärrade och strikade jag konstant tills jag började tänka för mycket och jag slutade mediokert och fick väl strax över 150 poäng på den. Helt okey för att max spela en gång per år. Men kul att tävla, trots att jag inte, iaf efter spelet, kände mig som en världsmästare. :-)

Onsdag och vi, dvs jag och Ullis, var inbokade på blodgivning. Kanske inte helt optimalt efter att precis ha kört Vasaloppet men så farligt kan det väl inte vara. Lite låg kände jag mig dock, typ tom på energi. Kvinnan undrade om jag verkligen inte skulle behålla mitt blod själv men jag tyckte att om jag ändå var här så kör vi. Vi lämnar alltid i Nyköping då det blodet stannar kvar i länet. Lämnar man på blodbussen, som kommer förbi oss, där vi bor, så går det visst till Stockholm. Inte för att det skall spela någon roll iofs men vi har alltid lämnat i Nyköping och så har det fortsatt. När jag hade lämnat klart så stannade jag kvar i stolen någon minut, i nästan uppställt läge, bara för att vara säker. 

Det kändes skönt att lämna och det gjorde inget att jag fick ytterligare några dagars vila. 

Så var det då dags för Vasaloppet och jag kom i säng ganska tidigt. Tyvärr så orkade jag inte fixa iordning mina bästa skidor och jag tyckte att mitt andra par gick tillräckligt bra på StafettVasan. Och de hade jag bara putsat upp lite grand. Det pratades om att det skulle vara lite kallt i starten men sen bli lite mildare. Så lite grönt på toppen hade jag lagt. Det var ju rätt onödigt, skulle det visa sig. Jag vaknar upp och äter lite snabbt och tar på mig. Rauger, som också skulle åka, var uppe någon kvart innan mig och sen vaknade även Sjöströmmaren upp. Han skulle köra oss. Jag ville iväg rätt tidigt för att kunna komma fram lite i startled 6. Jag hade tyvärr inte seedat upp mig för jag tyckte att jag inte hade gjort mig själv riktigt rättvisa för det. Jag vägde typ 6 kg mer än förra året, dock hade jag tränat sjukt mycket mer inför året. Jag vet att jag skulle kommit fram minst ett startled iaf, om jag kört något lopp. Men men... När vi börjar närma oss så märker vi att det inte blir kallare och det kommer lite snöblandat regn. Dock så ligger det runt 8,5 minus och det är lite skumt. Jag springer till startfållan och märker att jag är sist dit. I startledet bakom är det kö men i mitt led så är det redan inlämnat och klart. Hmm... Nåja, jag tar det för vad det är och väntar in starten. En kompis till Sjöströmmaren tar mina saker och jag hade visst kommit på teve då. Sen går starten och så fort jag kan, när det blir lucka, så dunkar jag på. Jag lägger mig längst till vänster och får således fritt spelrum så fort det blir lite bredare. När jag närmar mig backen så tar det tvärstopp. Jag tar plats bakom en tant och bara följer rytmen. Jag märker dock rätt snart att det inte finns några led 6-åkare hos mig utan snarare bara led 7 och 8. Mycket konstigt. Sen morsar en bekant på mig, och även han kom från ledet bakom. Jag startade visserligen längst bak i mitt startled. Jag känner mig inte superpigg så när man kan åka om, på sidan där det inte är spår, så orkar jag inte hela tiden. Det får mig att fundera lite. Är jag inte bättre eller är jag fortfarande medtagen från den kalla stafetten? Nu märker jag att det är led 7,8 och 9, runt mig. Kanske även från 10:an. Jag förstår ingenting. Sen kommer man äntligen upp och då är det fullt i alla led och allt går i samma fart. Så håller det på rätt länge och nu känner jag mig jättepigg. Vid första kontrollerna så tar jag två muggar men jag går snart över till att trycka i mig tre muggar. Har jag inte laddat ordentligt? När jag passerat Mångsbodarna så känns det fortfarande väldigt bra men när det kommer backar så går luften liksom ur mig. Jag orkar inte. Jag hade väntat att jag skulle vara superpigg då jag passerade Sjöströmmaren men då hade backarna börjat och det var då jag liksom fick stanna och ta luft ibland. Riktigt surt. Jag märker att fästet suger fast och man skulle ha varit försiktig med grundvallan, den liksom drogs fast. Jag brukar vara van vid att alltid ha bäst glid men nu är det flera stycken som glider om mig och speciellt högfartsglidet är dåligt. Det släpper liksom inte på. Men det är ungefär som de flestas glid. Jag tar dock placeringar hela tiden och det verkar vara i ungefär jämn ström. Och ju längre loppet blev ju mer taggad blev jag. Jag ser en bekant och det skulle visa sig att han körde för min klubb, kul! Hade jag vetat det kanske jag inte skulle gett allt för att slå honom. Men han kändes stark men jag märkte att han hade rätt dåligt glid. Och jag fortsätter att kämpa och efter att ha tappat honom ett tag så verkar jag ha knäckt honom lite då jag bara stakade förbi honom. Men kommer det backar så kommer väl han och klättrar om mig så jag försökte bygga upp ett försprång. Jag tyckte jag såg honom igen, då det var runt 5 km kvar. Så jag kör allt vad jag har och när jag stakar i mål så bär knappt benen mig och "familjen" tar emot mig och blir riktigt rädda för jag är såå slut! :-0 De får leda mig till Sjöströmmarens bil. Jag såg sedan, efteråt, i resultaten att jag var typ 4 minuter före min klubbkompis och det borde innebära att det inte var han. Jag fick sedan höra att han tyckte jag hade vansinnigt bra glid och jag har ju sicklat hans skidor, för några år sedan, så jag var lite fundersam på varför han hade dåligt glid. Och javisst! Han hade förstås vallat dem... Stålsicklat är bäst. Återigen så fick jag mycket bra feedback på sicklingen och det är kul. Däremot så verkar det som om för tjock grundvallningen tog lite på glidet. Själv gled jag bättre och bättre och kanske var det när fästet nöttes bort alltmer. Mina skidor var också lite för mjuka men jag hann inte/vågade inte ta de lite för hårda skidorna som dock har sjukt bra glid. Min tid har jag skämts för men den blev 7.30 Dock lite kärvare än vanligt men jag hade tränat för så mycket bättre tid. Dock så tror jag att jag blev lite medtagen och det kan ha påverkat. Jag plockade 1845 placeringar från Smågan till mål, det kan jämföras med nästan 2000 förra året.

Nu kör vi vidare men blir det Vasan nästa år? Hmm...  

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Så var det dags för StafettVasan igen. Jag åkte direkt upp mot Mora efter jobbet på torsdagen och när jag kom fram, rätt sent, så fixade jag lite på mina skidor och åkte sen vidare till Magnus för att slagga. Dagen efter, dvs idag, fredag, så vaknade jag rätt tidigt och åkte och plockade upp killen som skulle köra andrasträckan. Han hade för övrigt fått springa och köpa varma strumpor och handskar till mig, dagen innan, för prognosen talade om väldigt kallt väder. Och att de även flyttat fram starten. För den värsta kylan skulle gå över ganska snart då ett lågtryck var på gång in. I bilen, mot starten, så ser vi att temperaturen hela tiden går ned och det blir kallare och kallare. Och det syns även på rutan, som blir isblelagd. Jag fixar mig iordning och lämnar över bilnyckeln till polaren och ställer ifrån mig skidorna och springer in i värmen i tältet. Eller värmen och värmen. Det kändes fortfarande kallt. När det började bli dags sprang jag bort mot starten och hann även med ett besök på Baja-Majan, det var en nästan overklig upplevelse i typ minus 25 grader. De är klart underdimensionerade för den temperaturen. Men det bästa är att inte tänka på det. Det är inget som skall uppta dina tankar och funderingar. Så tänk inte på det nu. Bara sluta nu. Tänk aldrig på hur mänskligt avfall kan se ut i extrema temperaturer! ;-) Skämt åsido. Jag frös lite om händerna men när loppet var igång så gick det ganska fort att få upp värmen i både händer och fötter så inköpen fungerade - nice! Jag brukar ha riktiga problem med kyla sedan min förfrusning under ett kallt Öppet Spår, tror det var år 2000. Och nu hade jag dessutom fått problem med att bli helt håglös då jag varit ute och tränat i kyla och fått medicin mot det. Jag tog självklart min medicin men mot slutet av min sträcka så började det att kännas olustigt i kroppen och jag blev rädd att jag fått något problem med hjärtat. Det var bröstsmärtor och jag sänkte lite på ansträngningen men kunde inte komma ifrån känslan av att jag kanske var helt väck i huvudet som kör på om jag har strul med hjärtat och fortsätter köra. Jag växlar till min polare och får samtidigt min jacka, där bilnyckeln finns. Jag inser rätt snart att det finns många parkeringar och jag traskar och traskar och traskar... Till slut kommer jag fram till den sista parkeringen, av fem, och där står den. Jisses! Tur att temperaturen hade höjts rejält. Nu var det snarare runt 8-9 minus och rätt torr luft. Hyfsat behagligt ändå. Värre var det med skidåkningen där jag snittade 174 slag/minuten och toppade på 184. Eller värre och värre. Det var ju ganska normalt iof för ett bra pass. Men hur mycket tog kylan på mig...

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se