Kategori träning då man går en promenad? Ja, varför inte. Det är ju liksom upp till mig och bestämma. Under hela mitt liv så har folk alltid velat bestämma vad jag skall tycka och tänka. Och det gäller nog inte bara mig. Men iaf. Det har varit så mycket på slutet och förkylningen hjälpte ju inte till. Med mycket så menar jag det vanliga livet, som iofs är toppen, men nu har jag kryddat det med lite universitetsstudier och det kändes som jag "sprang" rakt in i sirap! :-0 Dels så var jag inte van vid att plugga på den nivån och dels var jag inte van vid så svår engelska. Det kändes nästan hopplöst och det kändes frustrerande. Det påminde mig om när pappa skulle plugga in fyraårig teknisk linje på ett år. Han nästan grät över matematiken. Sen lossnade det. Och det var en tanke som tröstade mig. Liksom bara att kämpa på och jag får väl lätta lite på träningen. Och att gå är ju också träning. Iaf för mig och det bestämmer ju jag. Men det är så ofta som folk skall tycka och tänka och det är förstås bara att slå ifrån sig. Och verkar tro att det är helt okey att försöka driva med mig. Sånt har jag genom åren börjat bli rätt less på. På lite lagom nivå så tycker jag att det är helt att okey att skämta lite med varandra men det finns ju gränser. Står det i pannan på mig att det bara är att ösa på? Jag kan lova att jag kan ta i också. På träningen alltså. Hursomhelst så gick jag och Ullis en promenad på närmare milen, det blev "Lilla strutsrundan" och det var skönt att komma ut och få släppa ut sina känslor. Det kändes bra. Väl hemma så var det så sent så vi gick och köpte lite lättare mat på affären. Btw så är jag rätt bra på att kanalisera mina känslor och använda dem på rätt sätt. Just wait and see! :-) 

Och bara så ingen tror något. Ullis har alltid funnits där för mig och det handlar inte om henne. Tvärtom så är hon mitt bästa stöd, tack för att du finns älskling! :-)