Lördag och Ullis och jag drog till Trosa för att kika in i nyinvigningen av Skrotnissarna. Det var redan innan riktigt häftigt och nu var det etter värre! På ett positivt sätt alltså. Redan då vi närmade oss så stod bilarna i långa köer och det var nästan så man inte ville åka dit först. Av risken för att bli helt såld! Men vi bor ju i Vagnhärad och i huvudsak så är det ju konditionsidrotter vi håller på med. Alltså jag och Ullis. Vi hälsades välkomna av trevliga Jennifer och efter ett tag så morsade vi även på hennes partner, Markus. Jag ser direkt var den nya coola golfstudion är och jag kikar in lite på det. Jag noterar att det inte finns några klubbor som funkar för mig, jag har ju fått för mig att slå åt höger. Varför typ 90% andra slåt åt andra hållet har jag inte förstått. Nåja, jag ser också att det finns en putting-station men vi går vidare. Vi går runt och kollar på allting och det ser riktigt fräscht ut! Nästa gång jag kommer förbi golf-delen så ser jag att det är en putting-tävling och varför inte. Jag försöker ju spela ibland. Jag får testa lite, på sidan av, först. Sen går jag fram och alla blir i riktigt bra längd. Dock lite till vänster. Och vips så är jag med på listan. Mina tre puttar var tillsammans 0,98 meter ifrån på det så låg jag som nummer fyra av fem. Man fick visst två försök men redan vid den första putten så gick jag förbi säkert 90 centimeter så då var jag förstås tvungen att sänka de andra två. Och det gick inte. En timme kvar till finalen och nu var man förstås tvungen att ha koll på ställningen. Vi gick runt lite grand och ägaren av tyngre hälsade på mig. Jag tyckte jag kände igen honom och kanske var det därför han nickade på mig. För mig tog det dock säkert tio minuter innan jag kom på vem det var. En halvtimme kvar och jag hade blivit nedpetad till femte, och således sista finalplatsen. Lite pirrigt så vi satte oss och tog en kaffe. Ja, ni hörde va? Pirrigt. Spelar ingen roll vad det är men jag blir så tävlingsinriktad och nerverna slås på. Nu bara åtta minuter kvar men vad f-n!? Nu går de ned och skriver och det betyder såklart att jag nu är utanför finalen och det var ju lite otur. Men nära en skräll. Jag som typ bara spelar 1-2 rundor per år. Det hade varit något. Sen åkte vi hemåt och jag laddade på inför min tuffa cykling som skulle komma...  Men även med lite huvdubry inför Skrotnissarna... Men man är ju inte gjord utav pengar och det får bli hemmaplan istället. 

Igår så snackade jag lite med några träningskompisar om att köra Stage 4 lite senare på kvällen. Stage 4 i Zwift alltså. Det är någon tour och jag hade ju deltagit i Stage 3 så nu var ju barriären bruten. Och det var ju kul men då benen var lite sega ville jag köra sent på kvällen i hopp om att återfå lite energi i dem. En annan kille nappade och vi bokade in klockan 19.00 Jag passade på att försöka plugga ikapp, på min bokkurs, men det är smockat med fakta och man blir grymt trött. Till råga på allt så har kursledaren ibland fotat av några boksidor på sniskan så man får sitta med lap-topen som en jäkla bok. Men tiden gick och snart var det dags. Jag behövde lite uppvärmning så en kvart innan var jag igång och började runt 1.0 watt/kg och så småningom steg det till 1.6, och däromkring. Ullis satt bredvid och körde Jungle Curcuit. Nu var det bara 15 sekunder kvar och med förra racet, i färskt minne, så vågade jag inte vänta längre. -PANG! Där startade alla och jag låg och tryckte rätt hårt i början för att inte riskera att sitta i en klunga för långt bak och inte orka avancera. Men jag kom nog alldeles för långt fram för när jag tänkte släppa lite så märkte jag att jag åkte bak lite för lätt och jag fick slita för min position. När man ser att man då har lååångt kvar, på racet, så tar det emot lite grand. Och ingen aktuell ranking syntes så det var mentalt jobbigt. Men jag försöker hålla min positition men ganska omgående så försvinner en rätt bra klunga framåt och "min" klunga delas upp lite här och där. Men när jag är inne i racet så märker jag att det är jag som ganska ofta är längst fram och det är klart behagligare att då bara släppa lite, för att få hjälp, än att jaga ikapp. Det är säkert också mentalt. Men jag försöker iaf att hålla mig ganska långt fram men det blir mindre och mindre grupper och mot slutet är det sjukt jobbigt. Och jag har alltid mycket jobbigare i backar och med Bergstadens ord, i färskt minne, att det avslutar uppåt, så var jag lite orolig. Och mycket riktigt! Med benen fulla av mjölksyra så kommer då den sista stigningen och det känns som jag blir omkörd av flera hundra stycken. Så sjukt irriterande. Jag känner igen några namn, från grupperna i slutet, och inser att jag inte kan ha tappat vansinnigt mycket. Jag ser att det bara är några hundra meter kvar och försöker att trycka men det finns inget kvar... Ah, så är jag i mål och jag bara hänger över styret... Jag lyckas ta mig av cykeln och får med mig min flaska med energi och tröjan, jag hade på mig i början. Jag lägger mig på det kalla klinkersgolvet och det är såååå skönt! Tröjan förstås under huvudet och jag känner hur jag klibbas fast på golvet. På mobilen, som ligger kvar på cykeln, så hör jag hur det plingar konstant. Det är väl "kuodos", från Zwift. Jag hör att Ullis ropar och jag försöker svara. Men det hörs nog inte så mycket. Jag tror jag behöver ligga i mer än tio minuter men jag är fortfarande tokvarm så det gör ingenting och jag orkar ändå inte resa mig. Till slut har jag då återhämtat mig och orkar mig upp. Riktigt nice att duscha av sig och jag var assugen på lite folköl och chips. Som tur var fanns det hemma och sen blev det lite sport på teve också. Ullis och jag började se på Safe Haven men det tog inte så lång tid innan vi förstod att vi redan sett den. Visserligen så kom jag inte ihåg slutet men det fick vara. 

7,7 km innan blev det och sedan typ 40,8 km, på loppet, och med 236 snittwatt. Lite konstig pulkurva, där jag peakade lite högre på 196, och lite för hackigt, för att jag skall tro att det är korrekta värden. Men jobbigt var det.