Söndag och det första jag fick göra, efter frukosten, var att fixa iordning ett par skidor. Det kom ju en kund igår och ville ha lite hjälp. Då jag precis var på gång att börja träna. Så de fixade jag först och sen donade jag lite i huset och sen ringde mobilen. Det var kunden som hade kommit och jag hade fortfarande inte fixat min ringklocka så han fick ringa mig istället. Det blev lite annan försäljning också. Även de här skidorna var bra och jag passade på att visa Zwift, även för honom. Han var en duktig kille som kört en halv-Ironman på typ 4.20 Helt galet. Sen gjorde jag och Ullis oss iordning för en sväng till stan. Ullis var lite sugen på att ny mobil och kanske, kanske, skulle det bli en Samsung. Hon hade läst på lite men var ändå tveksam. Men först smet vi in på XXL, då hon tänkte skaffa en ny iPad. Den förra synkade inte med Zwift och det var alltså läge för en uppgradering. Men den var lättsåld och vi hann inte ens lägga ut den förrän det var många spekulanter. Hursomhelst så blev det en ny och vi kom iväg rätt snabbt och det var skönt. Sen vidare mot Telenor där vi jämförde lite olika mobiler och det blev faktiskt en ny S9:a. En Samsung alltså. Välkommen i gänget, Ullis! :-) Det som avgjorde var nog att Zlatan kommer förbi på fika. Mohahaha! :-) 

Lite gofika på det och sen hemåt. Jag hade planerat in Zwift, Stage 6, klockan 19.00 Det tog emot lite grand men nu skulle det köras. Jag värmde upp i några minuter och sen hoppade jag in i startfållan. Nu jäklar skulle jag trycka på. Starten går och jag ser att jag trycker lite väl hårt men jag är snabb på att justera det och sen får man jobba lite med att komma i en bra grupp. En träningskompis, på Zwift, ligger lite bakom och han borde vara lite bättre än mig. Men jag kanske går lite för hårt och efter ca. 10 minuter så är han bredvid och jag tappar honom ett tag och upptäcker att han smitit förbi och ligger i en klunga framför mig nu. Jag försöker att jobba ikapp och tror jag lyckades. Sen börjar backen och där får jag slita hund. Jag är ju lite tyngre men ligger runt 250 watt konstant. Bara tugga på. Kurva för kurva men jag andas tyngre och tyngre. Snart tappar jag bort kompisen på discord, där vi har snackat lite, och jag slår på musik istället. Det kan också sporra. Kompisen, Jonis, försvinner så sakteliga men jag ser honom då och då på skärmen och det känns som om jag plockade inte lite på honom ett tag men det kan också vara ren tillfällighet, att kurvorna låg rätt nära, så jag fick signal. Men då var det runt minuten som skiljde och på slutet så verkar han spurta och avståndet ökas mot 1.24 Sen ser jag inte längre och jag kan bara kämpa så mycket jag kan men det är verkligen på gränsen nu. Pust! Jag ser att pulsen ligger på 94% av max och jag börjar tycka att det finns bättre saker att göra. Nu verkar Jonis kommit upp och jag bara trycker allt vad jag kan. Dock har jag ingen aning om vad jag kommer få för tid och vart sjutton räknar man tiden. Vissa snackar ju om att klara backen på en timme men jag har ju kört närmare 1.30 Så jag misstänker att det är ett segment. Tryck, tryck och tryck! Jag lyckas öka lite på watten men det är marginellt, tror jag. I mål så vet jag knappt vad jag heter och orkar inte kliva av cykeln. Och hjärnan är kaos och jag får för mig att bara stänga av så inte min tid rullar på. Att jag kan rulla ned snabbt och få igen lite "gratis-kilometrar", tänker jag inte på. Och jag missar också mitt veckomål, på 180 km. Till slut så lyckas jag komma av cykeln och släpa mig till trappan där jag, efter ett tag, lyckas få ur mig något ljud och Ullis kommer till undsättning med en sked med honung. Jag är nästan i upplösningstillstånd och blir orolig över skolan, imorgon. Det känns som jag inte kan tänka klart. Att jag redan gjort en planering verkar inte spela någon roll. 

Men grymt bra jobbat och jag är nöjd! Och jag återhämtade mig så småningom men hade lite svårt att somna. Jonis fick meddelande att han klarat under timmen men jag fick inte ens upp att jag kört klart eventet. Skumt. Så jag mailade Zwift sen. Dock fick jag på mailen att jag klarade av Stage 6. Men timmen kanske jag gått bet på då. 

Lördag och idag hade jag en sicklingskund. Men det ringde på mobilen och han stod utanför och väntade. Ringklockan, till butiken, hade visst slut på batteri. Oops! Jag sprang ned och tog emot killen och hans två barn. Trevlig familj och jag började med hans skate-skidor. De var rätt lättarbetade och sen visade jag trainer-rummet. Där jag, och Ullis, har våra cyklar. Han fick prova lite och när han säger att de måste åka om 20 minuter så föreslår jag att de åker tidigare så jag slipper stressa. Jag var dessutom lite osäker på kassan, så här efter årsskiftet. Sen fixar jag klart hans skidor, i lugn och ro och sen skall jag och Ullis träna lite innan vi skall iväg på revyn. Då ringer det på mobilen igen och ytterligare en kund, som åkt på vinst och förlust, står utanför. Han bor i närheten och jag undrar om det är okey att han hämtar dem imorgon istället. Det funkar bra och Ullis och jag gör oss iordning och sätter igång och tränar. Men jag är seg i benen och någon Tour de Zwift, blir det inte idag. Men kör jag lugnt idag så kanske jag kan åka imorgon. Jag skriver det på sidan iaf. Vår interna nätsida om just Zwift och en nappar och kan köra samtidigt som mig, kul! 

Upp på cykeln och iväg. Jag väljer att joina Ullis och kommer upp precis bakom henne. Det är lite segt i benen och det är nog bra att ta det lite lugnt, idag. Men det släpper liksom aldrig och efter 52 minuter, och dryga 24 km, så bestämmer jag mig för att avbryta. Kroppen känns trött. Ullis verkar däremot pigg och kör vidare. 

Sen duschar jag och Ullis och gör oss iordning inför kvällens Trosa-revy. Ullis vann biljetter och det skulle bli roligt. Vi åker så vi hinner äta lite innan, på Trosa Sushi. Jag väljer som vanligt Pad Thai, det väljer jag nästan alltid. Gott men lite starkt. Sen traskar vi bort mot Tomtaklint, där revyn är. Och det är rätt roligt och vissa sjunger lite bättre än andra. Men i det stora hela okey. De fick kämpa lite då en person tyvärr blivit opererad och killen, som meddelade det, hade nästan tårar i ögonen. Hoppas det var okey med henne. 

Fredag och idag, på första lektionen, så skulle jag visst bli bedömd av min chef. Lite spännande dock och jag är ju bra på att koppla bort eventuella stressmoment. Men klassen jag skulle ha har en förmåga att vara lite sena och lektionen jag skulle ha är lite beroende på att allting funkar. Kanske lite dumt att köra en svår lektion då man skall bli bedömd men då finns det å andra sidan mer att bedöma. Men jag tänker lite som min bortgångna far. Asch, jag vet att jag är bra ändå! ;-) Skämt åsido, kanske, så är chefen i tid men de andra stövlar in lite senare och jag får jobba in hela klassen. Sen skall jag då förklara och erfarenhetsmässigt så vet jag att det är lite svårt att förstås allt för barnen. Men jag får korrigera lite, ibland, men det går bra. Det är säkert svårt att förstå allting och både chefen och klassfröken försökte förstå vad som hände framför deras ögon. Halva klassen skulle agera PT´s, dvs personliga tränare, och hälften skulle agera kunder och efter två roteringar, till andra grupper, så skulle de byta roller och fortsätta. Några gick fel men då antalet, på varje station, ändå blev rätt så lät jag det bara rulla på. Pust! Mycket att tänka på och med facit i hand så kunde jag säkert ha gjort det lättare för mig. Men det var en helt ny typ av lektion, som jag hittat på. Det är typiskt mig att hitta på egna lektioner men eleverna verkar uppskatta mycket av det jag gör. Ibland blir det mindre bra och då får man strunta i dem, i framtiden, eller försöka korrigera dem. Sen är det dags att byta till Harry Potter och eleverna är supertaggade och alla vet precis vad de skall göra och är superduktiga. Tyvärr har chefen gått, det hade varit grymt om hon sett just det. Sen är matchen en av de häftigaste jag sett och slutet är helt sjukt. Jag räknar ned och när det är en sekund kvar så kvitterar laget, som ligger under, och det blir lika. Eleven som kastat bollen förstår inte vad som hänt och trots att det andra laget borde vara lite besvikna så var alla väl medvetna om att det gått rätt till. Och alla var nöjda och glada, kul! 

Sen så avslutar jag jobbdagen med två treor och den sista hade mycket övrigt att önska. Flera elever strulade, innan lektionen ens böjrat, och personal fick komma och hämta dem och det skulle bli tråkiga hemringningar. Men i det stora hela så gick det riktigt bra. 

Sen var det lite fika i personalrummet och klockan närmade sig 15.00 och flera var taggade på Primetime men vi åkte rätt tidigt på blåfotad sula. -Fjäril, ropade en kollega och ingen protesterade. Jag visste absolut inte. Det var visst en fågel. Asch då! Sen hem och när jag kommer hem så hör jag musik som dånar ut från källaren. Ullis är visst igång med Zwift! Ojdå! Här blir det ingen siesta och det är kul att vi taggar varandra. Jag traskar ned och hon har nästan kört 40 km, redan! :-0 Oops! Jag springer och blandar iordning en flaska med sportdryck och byter om. Jag ser att det är en group ride på gång och jag joinar. Wolfpacks recovery ride. Den lät ju okey och jag lyckas få igång grejerna och ser att en bekant också skall köra, det är Ifflandaren. Pang, där gick starten. Undrar vart ledaren är. Fältet sträcks ut så sakteliga och det är rätt lugnt. Men ledaren blir alltmer ensam och snart har han ingen runt sig och fältet är typ utspritt framför mig och klungkörning är ju roligt så jag börjar jobba mig framåt. Snart ser jag att Ifflandaren är 40 sekunder före och jag jobbar ikapp. Sen ökas farten hela tiden och vid sista sprinten ser jag att många verkar köra så jag satsar! Bra ingång men tappar lite i slutet. Sen blev det Teamkörning mot mål. :-) Och Ullis fick ihop 70km! :-0

#zwift #tacx #tacxvortex #greenjersey#kalmar #kalmarironman #bike #positive#positiv #record #rekord #ironmantraining#teambernhardsson

Två dagar i rad utan träning, det går utför! Nja, jag kände av hälsen och det kom liksom efter jobbet. Både i tisdags och igår. Men det passade bra in med min tenta. Så jag pluggade på istället och det föll sig så att hela onsdagskvällen blev vikt åt min uppsats. Rätt osocial då alltså. Tentan skulle egentligen vara inne idag, midnatt. Men jag orkade inte ens ögna igen den så risken finns att det finns lite luckor här och var. Så onsdag kväll så skickade jag in den och har inte ens kollat igen den, efter det. Nåja, det känns som jag borde bli godkänt för rent spontant kändes den bra. Den handlar om hur skriften uppkom och även hur olika bokformer påverkat oss. Rätt intressant faktiskt. Och rätt kul på skolan. För några dagar sedan gick jag förbi högstadiet och två tjejer gjorde mig uppmärksam på att de sett mina skämt på Insta och skrattade lite och tyckte att jag var rolig. Det lät ärligt men inners inne så undrade jag om de ville skämta med mig. Nåja... Sen idag så går jag förbi ett gäng dansande högstadieungdomar, på idrotten, och en säger något igen om mina skämt och avslutar att hon är ett stort fan! Ha ha, kul om man kan roa någon! Jag lovade att komma ut med något skämt igen. På skolan så hade jag höjt nivån, på idrotten, och nu skulle eleverna vara PT´s, till varandra. Det var lite rörigt men gick för det mesta bra. Sen skulle rektorna dessutom komma och kolla hur jag var som lärare. Bäst att påpeka att det inte bara gällde mig. Lite surt att jag hade gjort en helt ny lektion, som kunde bli stökig. Men hon hade inte tid idag, som det var tänkt. Det skulle bli imorgon och dessutom med en klass som kan vara lite stökig. Pust, hade jag tagit mig vatten över huvudet? Asch, det får gå som det går. Jag vet ju att jag kan det här, tänkte jag. Väl hemma så ville jag upp i sadeln igen och nu var det en nybörjar-tur, med SZR och det kunde ju vara kul och skönt med ett lugnt pass. Jag höll mig nära ledaren men det är lätt att dra iväg men jag lyckades hålla mig lugn. Men det var visst okey att dra på i sprintarna och det gjorde jag och lyckades igen knipa åt mig en grön sprint-tröja. Jisses! Jag har ju inte någon kräm i benen men på något sätt så klarar jag det precis. Jag är ju mer en lång seg jävel. Efter passet kommer Ullis ned och hennes trainer strular jag och jag passar på att logga ur, för att se om det hjälper. Och så igång igen och nu kör jag lugnt igen och det blir faktiskt precis samma snittwatt, 142. Lite lustigt. 21,1+15,6 km, blir det iaf. Skönt att plocka några kilometer. 36,7 km idag, känns bra. 

Tisdag och när jag kommer till skolan ser jag ett bekant och glatt ansikte, Bella! Hon går på Realgymnasiet, i Nyköping, och praktiserar på tisdagar med mig. Hon är verkligen duktig och trevlig och är en perfekt hjälp. Riktigt glad över att ha henne och underlättar mina ganska tuffa tisdagar där man ibland får springa för att hinna äta. Idag blev vi några minuter sena, vid sista lektionen innan lunch. Så jag säger till min kommande klass att de får skjuta på sin tid i tio minuter då vi måste hinna äta. Det är stressigt som det är. Men lektionerna går bra och vi kör som vanligt styrkestationer och sedan lite Harry Potter. Sjukt bra insatser och jag är stolt! Och som vanligt ett grymt bra jobb av Bella. Hon kommer få de bästa lovorden! Hon lyssnar, tar egna initiativ, säger rätt saker. Är precis sådär lagom pressande och pushande. Helt perfekt. Sen tar jag adjö av henne och går till personalrummet och tar mig en välförtjänt kaffe och skojar lite med några kollegor. Jag ser att ÖSP har skickat mail och jag blev intervjuad av dem i förra veckan. Nu fick jag se resultatet och det kommer komma i kommande nummer, det såg riktigt bra ut och jag är glad att jag gav en bra, men dock rättvis, bild av skolan. Lasse tar sedan skjuts av mig och jag åker sedan den snorhala Mölnbovägen tillbaka. Fy bubban. Där fick man ta det lugnt. 

Sen hemma är jag rätt trött och tror sjutton jag börjar känna av i halsen. Jag bokar iaf av mig på spinningen och sen skjuter jag upp Zwiftandet. Jag passar på att plugga lite och bestämmer mig för att inte träna alls. Det kanske var kroppens sätt att säga att det var dags för en vilodag. Lite trist men jag är glad att jag känner så. Att det är trist alltså. Men jag jobbar på med min uppsats och jag är rädd för att den blir lite rörig för jag är så sjukt stressad och känner att jag hoppar lite. Men får jag bara några timmar till med den så borde den funka. 

Måndag och bra lektioner och sen möte på skolan. Jag ville egentligen vara hemma då jag har värsta tentan, som skall vara inlämnad torsdag, vid midnatt. Och jag ligger lite efter. Men det skall väl lösa sig... kanske. Hursomhelst så kommer jag hem ungefär samtidigt som Ullis och Tim har fixat lite med Enklaresport. Det har börjat komma in en del beställningar nu och han har tagit en stor del. Trots att han pluggar själv rätt hårt. Fast nu hade han visst det lite lugnare. Vi fixar iaf lite mat och Tim är på gymmet. Sen är jag sugen på lite träning och en ur träningsgänget skulle visst ut och köra med SZR (Swedish Zwift Riders) och det hade jag också tänkt att göra. Men jag ville få lite kilomter innan men jag kopplade upp mig på Discord och där var han, Bruce Wayne. Snart var även Palmbladet där men det strulade lite med hans mikrofon, eller vad det var, så han försvann efter ett tag. Jag "skröt" för BW att jag var en baddare på att joina sent och hade väl tänkt samma sak nu. Han försvann över då det var uppemot fem minuter kvar och jag körde på. Sen då det var närmare minuten kvar så upptäcker jag att liksom inte har någon knapp som jag kan klicka på, för att joina eventet och nu blir jag tvungen att loggar ut och försöka logga in igen. Men tiden går och jag kommer precis in på typ sekunden och ser hur alla bara åker iväg men jag har ett stort fett rött band framför mig och kommer ingenstans. Men vad sjutton. Jag försöker igen men då åker jag liksom bara runt i ett ingenmansland och det ser lite ut som i rymden. Lite spooky! Jag loggar ut igen och bestämmer mig för att joina BW istället och nu är jag med istället men det ser mer ut som man joinar utifrån sas. De som är med i eventet ser ju bara sig själva och mig ser de inte. Jag ser dock dem och bestämmer mig ändå för att åka med. Jag verkar kunna ligga i deras klunga och därigenom få hjälp, tror jag iaf. Att jag får hjälp iaf. Det är några andra också med. Det är ofta som jag kör lite för hårt och rätt som det är så är jag längst fram men gruppen verkar splittrats upp. Det verkar rätt vanligt i deras group ride. Jag snackar med BW, i discorden, och får lite hjälp åt vilket håll man skall svänga för jag ser inte ledarens "beacon", dvs fyr. Det blir som en stor fet pil som åker över ledaren. Det gör att man har lättare att hålla sig till gruppen. Men jag "freeridear" lite och det är rätt kul. Vid en sprint så känner jag att jag har rätt bra fart, vid ingången, och bestämmer mig för att satsa. -Nu, jävlar! tänker jag. Och får ett saftigt rekord! Wow! Det kändes bra men jag får flämta som sjutton och ber om ursäkt till min discord-kompis! Jag tar iaf igen mig och försöker hålla mig på samma bana. Sen snackar jag typ hela resan om allt och ingenting. Det är trevligt och när nästa sprint börjar så försöker jag men har en dålig ingång och ingen som helst hjälp. En kille som kör träningsprogram, kör rätt hårt, men då jag kommer ikapp så har jag ingen som helst hjälp, då han ligger på samma watt hela tiden. Så det blir hela tre sekunder långsammare än förra. Asch! Lite trött ändå, blir jag. Så jag tar igen mig och sen rullar jag bara i mål men har nu kommit halvminuten framför den stora klungan. Fast den verkar väldigt splittrad så målet med att hålla ihop gruppen gick nog om intet. Trist. Jag tänker mig iaf att fortsätta ett tag men luften gick lite ur mig och jag måste även plugga lite. Kanske är jag lite sliten nu och det gäller att vara vaksam på förkylningar nu. 

Trots mitt fibblande så blev det 41,8 km idag. 

Söndag morgon och Ullis skulle iväg och springa med Tanjis. Och då borde jag ju själv passa på att träna men jag är ju sjukt morgontrött så jag fick kämpa lite. För att komma iväg till gymmet alltså. Idag borde jag köra lite Cross Trainer, eller kanske simma. Men jag ville i första hand få igång träningen med Cross Trainer, igen. Jag har ju varit rätt duktig på det och jag tror det är ett bra komplement, då man inte kan springa så mycket. När jag kom in i omklädningsrummet så var det smockfullt med små barn, och deras pappor. Så jag satte mig lite vid sidan om och bytte om. Sen inne i lokalen så är bägge maskinerna lediga och det var bara att hoppa upp. Efter att ha fyllt på med vatten då, förstås. Motstånd 10, och det tar emot lite grand. Att köra så lugnt. Men idag låg fokuset på att hålla sig i Zon 2 och det kan vara svårt på ett gym. Speciellt när jag får en stark, äldre, herre, bredvid mig. Han mosade på runt 18-19 på motstånd men dock inte så jättelänge. Men ändå lite imponerande. Sen kom en gammal bekant till pappa och jag snackade lite med honom och jag hade dessutom hans fru som musikfröken, på den tiden det begav sig. Bra betyg fick jag så jag undrar om det inte berodde på bekantskapen med pappa. För jag tror inte jag utmärkte mig alls. Men hon kanske såg en dold talang i mig! :-)

Jag fortsatte hålla mig lugn och när pulsen gick upp lite så var jag snabbt där och körde lite lugnare. Till slut var jag uppe i över en timme och nog började jag känna mig lite mosig. Tanken var ju att det skulle bli ett återhämtningspass för jag måste lära mig lyssna på kroppen. Lite väl mycket hårdkörning på Zwift och rätt som det är så bryter man ned sig. Vid 70 minuter så nöjer jag mig och har snittat 122 slag/minuten, grymt! Klart i Zon 2 hela passet. Iaf i en timme och fem och en halv minut. Världsklass ju! :-) Första gången jag lyckats med det och jag blev klart svettig ändå. Väl hemma så får vi höra att brorsan och L, med barn, skall komma förbi. Kul! Så vi hinner duscha och göra oss iordning. De stannar ett bra tag och det är trevligt. Sen är tanken att Ullis och jag skall på bio och vi bokar in oss på "A Star is born"! Jag var inte supertaggad på den först men då vi hörde om filmen så lät den bra. Vi hinner upp till stan, lite innan, och Ullis kan inte hålla sig ifrån att köpa en fotpodd, som hon skall kunna koppla upp sig mot Zwift. Sen käkar vi gott på vårat vanliga ställe. Thai-restaurangen, vid Heron. Alltid gott men man fick stå i kö ett tag. Sen var det dags för filmen och filmens behållningen var helt klart Lady Gaga och Bradley Cooper. I övrigt så var det ingen värstingfilm men den får ändå en 3:a, i betyg. Lady Gaga var helt klart bättre än förväntat men jag kunde ju å andra sidan inte så mycket om henne. Sen var det bara att ta det lite lugnt hemåt för det hade börjat frysa på. 

Lördag och Ullis och jag drog till Trosa för att kika in i nyinvigningen av Skrotnissarna. Det var redan innan riktigt häftigt och nu var det etter värre! På ett positivt sätt alltså. Redan då vi närmade oss så stod bilarna i långa köer och det var nästan så man inte ville åka dit först. Av risken för att bli helt såld! Men vi bor ju i Vagnhärad och i huvudsak så är det ju konditionsidrotter vi håller på med. Alltså jag och Ullis. Vi hälsades välkomna av trevliga Jennifer och efter ett tag så morsade vi även på hennes partner, Markus. Jag ser direkt var den nya coola golfstudion är och jag kikar in lite på det. Jag noterar att det inte finns några klubbor som funkar för mig, jag har ju fått för mig att slå åt höger. Varför typ 90% andra slåt åt andra hållet har jag inte förstått. Nåja, jag ser också att det finns en putting-station men vi går vidare. Vi går runt och kollar på allting och det ser riktigt fräscht ut! Nästa gång jag kommer förbi golf-delen så ser jag att det är en putting-tävling och varför inte. Jag försöker ju spela ibland. Jag får testa lite, på sidan av, först. Sen går jag fram och alla blir i riktigt bra längd. Dock lite till vänster. Och vips så är jag med på listan. Mina tre puttar var tillsammans 0,98 meter ifrån på det så låg jag som nummer fyra av fem. Man fick visst två försök men redan vid den första putten så gick jag förbi säkert 90 centimeter så då var jag förstås tvungen att sänka de andra två. Och det gick inte. En timme kvar till finalen och nu var man förstås tvungen att ha koll på ställningen. Vi gick runt lite grand och ägaren av tyngre hälsade på mig. Jag tyckte jag kände igen honom och kanske var det därför han nickade på mig. För mig tog det dock säkert tio minuter innan jag kom på vem det var. En halvtimme kvar och jag hade blivit nedpetad till femte, och således sista finalplatsen. Lite pirrigt så vi satte oss och tog en kaffe. Ja, ni hörde va? Pirrigt. Spelar ingen roll vad det är men jag blir så tävlingsinriktad och nerverna slås på. Nu bara åtta minuter kvar men vad f-n!? Nu går de ned och skriver och det betyder såklart att jag nu är utanför finalen och det var ju lite otur. Men nära en skräll. Jag som typ bara spelar 1-2 rundor per år. Det hade varit något. Sen åkte vi hemåt och jag laddade på inför min tuffa cykling som skulle komma...  Men även med lite huvdubry inför Skrotnissarna... Men man är ju inte gjord utav pengar och det får bli hemmaplan istället.