Igår så snackade jag lite med några träningskompisar om att köra Stage 4 lite senare på kvällen. Stage 4 i Zwift alltså. Det är någon tour och jag hade ju deltagit i Stage 3 så nu var ju barriären bruten. Och det var ju kul men då benen var lite sega ville jag köra sent på kvällen i hopp om att återfå lite energi i dem. En annan kille nappade och vi bokade in klockan 19.00 Jag passade på att försöka plugga ikapp, på min bokkurs, men det är smockat med fakta och man blir grymt trött. Till råga på allt så har kursledaren ibland fotat av några boksidor på sniskan så man får sitta med lap-topen som en jäkla bok. Men tiden gick och snart var det dags. Jag behövde lite uppvärmning så en kvart innan var jag igång och började runt 1.0 watt/kg och så småningom steg det till 1.6, och däromkring. Ullis satt bredvid och körde Jungle Curcuit. Nu var det bara 15 sekunder kvar och med förra racet, i färskt minne, så vågade jag inte vänta längre. -PANG! Där startade alla och jag låg och tryckte rätt hårt i början för att inte riskera att sitta i en klunga för långt bak och inte orka avancera. Men jag kom nog alldeles för långt fram för när jag tänkte släppa lite så märkte jag att jag åkte bak lite för lätt och jag fick slita för min position. När man ser att man då har lååångt kvar, på racet, så tar det emot lite grand. Och ingen aktuell ranking syntes så det var mentalt jobbigt. Men jag försöker hålla min positition men ganska omgående så försvinner en rätt bra klunga framåt och "min" klunga delas upp lite här och där. Men när jag är inne i racet så märker jag att det är jag som ganska ofta är längst fram och det är klart behagligare att då bara släppa lite, för att få hjälp, än att jaga ikapp. Det är säkert också mentalt. Men jag försöker iaf att hålla mig ganska långt fram men det blir mindre och mindre grupper och mot slutet är det sjukt jobbigt. Och jag har alltid mycket jobbigare i backar och med Bergstadens ord, i färskt minne, att det avslutar uppåt, så var jag lite orolig. Och mycket riktigt! Med benen fulla av mjölksyra så kommer då den sista stigningen och det känns som jag blir omkörd av flera hundra stycken. Så sjukt irriterande. Jag känner igen några namn, från grupperna i slutet, och inser att jag inte kan ha tappat vansinnigt mycket. Jag ser att det bara är några hundra meter kvar och försöker att trycka men det finns inget kvar... Ah, så är jag i mål och jag bara hänger över styret... Jag lyckas ta mig av cykeln och får med mig min flaska med energi och tröjan, jag hade på mig i början. Jag lägger mig på det kalla klinkersgolvet och det är såååå skönt! Tröjan förstås under huvudet och jag känner hur jag klibbas fast på golvet. På mobilen, som ligger kvar på cykeln, så hör jag hur det plingar konstant. Det är väl "kuodos", från Zwift. Jag hör att Ullis ropar och jag försöker svara. Men det hörs nog inte så mycket. Jag tror jag behöver ligga i mer än tio minuter men jag är fortfarande tokvarm så det gör ingenting och jag orkar ändå inte resa mig. Till slut har jag då återhämtat mig och orkar mig upp. Riktigt nice att duscha av sig och jag var assugen på lite folköl och chips. Som tur var fanns det hemma och sen blev det lite sport på teve också. Ullis och jag började se på Safe Haven men det tog inte så lång tid innan vi förstod att vi redan sett den. Visserligen så kom jag inte ihåg slutet men det fick vara. 

7,7 km innan blev det och sedan typ 40,8 km, på loppet, och med 236 snittwatt. Lite konstig pulkurva, där jag peakade lite högre på 196, och lite för hackigt, för att jag skall tro att det är korrekta värden. Men jobbigt var det. 

Fredag morgon och jag åkte liiite tidigare till skolan för att hinna ställa iordning inför "Äppeltjuven". Det var en passande lek så här inför uppstarten av vårterminen. Lite lek och skådespeleri. Jag har kört det så att jag spelar en elak trädgårdsmästare som alltid börjar med att "skrämma" barnen. Gärna med hög röst och jag kan lova att det tär på stämbanden. Men eleverna tyckte det var kul men jag ville även klämma in lite spökboll så det gällde att snabbt städa undan. Och efter första lektionen, så har jag en lucka, och då slår det mig att det är fredag. Oops! Jag blev visst lite dagvild och kanske lite extra på tårna så här inför uppstarten. Så det kom lite över mig. Jag hann slappna av lite och sen vara det bara två lektioner kvar. Det har blivit så att jag har extra tufft i början på veckan och lite lugnare i slutet. Det är rätt skönt, faktiskt. Jag avslutade med en kaffe i personalrummet och rätt som det var så vara klockan 15.00 och Primetime började. Asch, jag drog igång det och rätt som det var så vara alla i rummet engagerade. Jag blev imponerade över kunskaperna och jag som själv aldrig brukar ha större problem till ca. den sjunde frågan fick bra hjälp. Sedan klantade jag mig själv på fråga åtta och de andra satt förvånade kvar och undrade varför jag så snabbt svarade och dessutom fel. Oops! Så går det när man får bra hjälp. Nä, snabbt hem och Ullis var startklar då vi skulle åka till stan och lämna tillbaka två sadlar. Vi började hos Sportson som hade en bra garanti på att man kunde lämna tillbaka sadeln om man inte var nöjd. Det var en Specialized med bra formbar gel men i mina ögon var det mer en racersadel. Men de var säkra. Fast Ullis blev inte nöjd och på Sportson lade de sedan fram typ tio stycken andra sadlar men vi ville bara lämna tillbaka och i ärlighetens namn var ingen så direkt lämpad för triathlon. Sen började säljaren snacka om sig själv hur tränad han var och att han minsann klarade av de sadlarna och att vi, mellan raderna, var otränade. Jag blev nästan chockad och vid sista kommentaren så förklade jag att de förlorade en kund. Och deras bästa säljare, han som gjorde att vi förut valde, Sportson, hade ju dessutom lämnat skeppet så nu fanns det ingen anledning att återkomma. Trist och vi blev rätt snopna. Sedan fortsatte vi till Trispot, där den väldigt trevlige ägaren sist lånat ut en sadel som vi fick prova. Men vi hann knappt prova den innan vi hittade en ISM Adamo PN1.1 Den tror vi mer på. Men ägaren var inte där men vi lämnade förstås igen sadeln och jag tittade lite på hojarna. Det är rena cykelporren där.  Väl hemma så var frågan om jag skulle träna. Jag hade åkt på ett rejält blodsockerfall, innan lunch, och lunchen, på skolan, var inte så värst energirik. Och jag kände mig fortfarande lite småseg men lite lugn cykling skulle väl funka, tänkte jag. Så jag traskade ned i källaren och körde igång. Det började väl bra men efterhand, vi små ryck, så känner jag mig lite sliten och frågan var om det ens skulle bli en timme. Det var Jungle curcuit och rätt som det var så kommer jag i ett race och jag hänger på. Så det gick rätt fort ett tag men när racet var slut så var jag också rätt slut. Det gick lugnt sedan och de personer jag hängt på fick jag sedan släppa och det fick räcka med 45 minuter och jag kunde logga 23,6 km. Typ 30 km/h i snitt. Sen skulle grabbarna till affären och de undrade om jag ville ha något. Och jag blev hemskt sugen på lite folköl och jordnötter. Och det var inte helt fel att ligga i sängen och mysa med det. 

Torsdag och tanken var egentligen att jag skulle möta upp gänget, från löparklubben, och köra lite Cross Trainer, medan de sprang. Men jag fick inte tag i assisterande coachen, Flaken, och efter maten så somnade vi, dvs jag och Ullis, in lite på soffan. Oops! Nu var det försent att bege sig bort mot Safiren och klockan gick. Men jag skulle banne mig träna lite men benen var absolut lite sega. Så tanken var att köra lite lugnt men med facit i hand så gick det lite hårdare än tänkt. Jag snittade 172 watt och 147 slag/minuten. Som mest 165. Lite för lite i Zon 2 och lite för mycket i Zon 3. Det blev iaf en timme och en minut. Tanken var nog egentligen lite mer men orken rann ur mig. 34,1 km och 175 höjdmeter. 

Onsdag och jag hade inte fått plats på gruppträningen och det slutade med att Ullis också bokade av. Men rätt som det var så fanns det fyra platser lediga. Men jag var inställd på att zwifta, det är väl det nya verbet, va? Ja att cykla på Zwift alltså. Men först fixade vi förstås mat men både Ullis och jag var riktigt trötta och det är klart att man får ställa om mentalt, då eleverna börjar sin första dag. Kanske... Ullis, som jobbar lite mer fysiskt, och även längre, har ju skäl att vara trött. Men till slut så satt vi iaf upp på cyklarna och nu skulle Ullis prova sin nya ISM Adamo PN 1,0. Och rätt omgående så var hon riktigt positiv. Det var ju bra. Och sadeln såg ut att vara i toppskick och hon fick den dessutom till ett toppenpris, ibland skall man ha tur. Jag tror vi klickade i samma bana, för mig och Ullis, men vi startade på olika ställen. Sen kommer jag ikapp henne men efter en tunnel så viker vi av åt olika håll. Jag åt Leith Hill och Ullis åt Box Hill. Ojdå! Nåja, det gör ingenting men min backe är typ tre gånger så lång så jag hade det mentalt lite jobbigt. Och när själva tidtagningen börjar, på Leith Hill, så blev det bara lugn körning för mig. Men snittpulsen hamnade på 75% av max, det kanske var lite för högt men ibland dras man med i några klungor. Och det fanns det gott om idag. Riktigt kul överlag att köra idag. Det blev dryga 36 km iaf och nu har jag endast 64 km kvar till veckomålet. Så det blir inget direkt jagande kommande helg. 

Som sjufaldig Ironman och med typ över 300 lopp i bagaget så kan man väl tycka att det inte är något speciellt att ställa upp i ett Zwift-lopp. Men jag hade ju aldrig gjort det och visst visste jag att det inte var ett riktigt lopp. Men försök att intala mig det... Med lite tunga ben så såg jag att det var Stage 3, idag. Jag kan ju visserligen inte fullfölja hela Touren, då jag missat de två första loppen, men det vore ju roligt att testa iaf. Så jag klickade i att jag skulle vara med klockan 20.00 och efter lite käk så blev både Ullis och jag lite trötta och sträckte ut oss i sängen... Snark! Där sov vi och det blev några Snozningar och det kändes som det aldrig skulle bli något race. Men jag tog mig i kragen och blandade till en sportdryck. Min Vitargo Carboloader hade visst tagit slut så nu blev det Professional. Fint skall det vara! Jag tog på mig lurar om någon i träningsgänget skulle vara ute men de satt mest i vägen för det var helt dött. De körde väl på andra tider. Sex minuter kvar och jag trampade väldigt lugnt för att värma upp och jag fick påminnelse på påminnelse. Sen klickade jag över och det var typ tre sekunder kvar! Oops! Pang, så var det igång och det var en redig röra. 4800 stycken var typ med och när jag försökte ta kort så laggade det och nu såg jag bara en massa cyklar i typ en minut. Och sedan var det cyklister överallt och jag försökte ta i hyfsat hårt, typ runt 2,8-3,0 watt/kg för att inte tappa i starten. Det såg ut som jag åkte bakåt i fältet men jag tog hela tiden lite placeringar. Möjligtvis för att jag missade någon sekund i starten. Sen tar det ett bra tag innan grafiken lugnar sig och man försöker spara sig ibland för att i nästa stund försöka plocka några placeringar. Det är kul men det är lite tungt i benen men man ser att det händer något på kilometerna men man förstår att det är en backe i slutet. Men slutar den verkligen längst upp? Det borde jag kollat upp. Men benen känns möra nu och det är hela backen kvar. Attans! Jag har lyckats klättra från ungefär placering 1800 till nedåt 1530 men där är det typ stopp och nu börjar backen och jag som är tyngre får nu bekänna färg. Hela tiden kommer de bakifrån och jag tappar kontinuerligt tills jag gör en kraftansträngning. Ett tag försöker jag stå men känner att jag tappar i ork och växlar ned och trycker med högre kadens. Nu får man svart på vitt vad som fungerar och i längden så känner man på att sitta ned och ha hyfsat hög kadens, helt klart. Nu är jag närmare 1600 igen, typ 1580 kanske men då jag närmar mig slutet så ökar jag igen och sen spurtar jag hårt och går i mål runt 1530-1540. Så såg det iaf ut men jag är så fucking slut och jag blev lite rädd då det gjorde ont i hjärtat men jag misstänker att jag bara måste rapa lite. Lite för mycket sportdryck och hård ansträngning, kanske. Men jag får ligga över cykeln och bara andas tungt. Heeeelt slut! Wow! Vilken känsla och jag var uppe i runt 98 procent av maxpuls, mycket mer fanns alltså inte. När jag får upp ögonen så ser jag att in avatar fått på sig sina vanliga kläder och jag rullar snabbt nedför tillsammans med en massa andra. Ullis kommer ned och undrar hur det gått och jag rullar bara ned lite lugnt och tar igen mig ett tag. Min officiella placering blev visst 1886 och varför det blev så har jag ingen aning om. Och jag ser att det visst blev några buggar då någon står som etta med tiden en minut och 25 sekunder... Hmm.. . Och många runt 24-25 minuter. Det finns förstås ingen chans att man kan cykla närmare 40 km på. Nåja, jag förstår inte allt ännu men jag får väl lära mig. Kul var det iaf och jag lär sova tungt i natt. Det blev drygt 47 km idag iaf med 37 km hårdkörning. Och vän av ordning kanske undrade hur det var med hjärtat? Hjärtat hänger med och är starkt och fint! ;-)

Måndag och helgens kalas var ju över men idag fyllde Tim. De flesta andra hade förstås gratulerat Tim men familjen ville förstås gratulera honom på hans dag. Men Ullis jobbade dag och Felix jobbade kväll så det blev lite spridda skurar. Fast Felix var den enda som gratulerade honom på exakt rätt tid då han, Tim alltså, klockan 23.16, för exakt 24 år sedan tittade ut. Men nu skall jag inte gå händelserna i förväg. Tim låg och sov då jag gick upp och Felix hade inte hunnit få klart på någon present men tänkte fixa det på sitt jobb. Han berättade vad han tänkt göra och det var riktigt schysst. Han tänkte bjuda med Tim på en Hammarby-match med lite käk till. Jag väntade förstås in Ullis och försökte slå in några coola tröjor, då Tim inte såg. Men jag hade ju lite tid på mig och jag passade på att plugga istället. Det blev några timmar och jag kände att jag fick lite koll på kursen iaf. Sen ville jag få till lite träning och jag gick ned till trainer-rummet, det är väl så det får kallas, nuförtiden. Jag satte mig på trainern och körde en timme, jag försökte hålla ned tempot lite men det blev ändå prick 30,0 km på prick en timme. Således 30 km/h, voila! Det fattar även den mest trögtänkte, tror jag. ;-) Sen kom Ullis hem och vi gratulerade Tim och han fick, som sagt var, några coola tröjor och sedan skulle han få välja lite fritt i några webshoppar. Och sen var det helt okey för Tim att vi sprang iväg och tränade en timme på Safiren. Ullis hade bokat in lite Core men bokade av nästföljande timme, som var Yoga. Och jag hann köra 35 minuter på Cross Trainern och nu lyckade jag verkligen hålla mig lugn och körde bara på motstånd 10 och hamnade mitt i Zon 2. Sen in i duschen och jag var precis klar när Ullis var klar. Så lite lugn träning och sen hann vi med lite fika med Tim också. 

Söndag och både Ullis och jag låg rätt rejält efter på våra respektive veckomål, på Zwift. Jag hade satt mitt mål på 180 kilometer och nu låg jag runt 55 km efter. Och vi valde att dela upp det på två pass. Så ganska snart så satt vi upp på våra hojar och trampade igång. Det blev sådär lite lätt hårt, som det visst alltid blir. Typ mellan Zon 2 och Zon 3. Vi siktade på tre varv, på Perimeter Loop. Första varvet och jag orkade inte dra igång någon sprint. Det fick vara. Sedan, på andra varvet, så kände jag för att försöka och jag var riktigt nära, med mina 10.82 Tror jag hade 10.78 innan. Asch då, tänkte jag. Jag tog igen mig lite och sen körde vi igång igen. Nu kanske tempot hade ökat lite men Ullis hängde lätt på. Vi körde lite i omgångar och rätt som det var så var hon bakom, nästa gång svishade hon förbi. Sen sista varvet och nu sprint igen. Jag ser att jag kan använda mig utav en tempohjälm och vad f-n, tänkte jag. Jag klickade i den och sen satsade jag järnet och jag lyckades få pb med 10.73 Kändes lite fuskigt men det ingår ju i "spelet" sas. Sen så väntade vi 30,0 km och stannade precis där och jag fick tiden 1.05:13 Så rätt lugnt överlag. 

Sedan fick vi besök av T och R och det var som alltid trevligt. Lite Zwift-snack blev det men mest cykelsnack dock. Sen ville både Ullis och jag klämma av veckomålet och jag hade ca. 25 km kvar, Ullis lite mindre. Så upp på järnhästen igen, och samma bana som tidigare. Lite trist men jag vet fortfarande inte hur man kan kringgå de vanliga standardbanorna. Det skall visst gå att cykla på andra ställen. Men men, det får bli en senare fråga. Nu skulle veckomålet klaras av. Både Ullis och jag var lite sega och det såg inte ut att bli något extra, direkt. Och mycket riktigt. Ullis stannade då hon blev klar och när jag äntligen fick upp min banner så lyckades jag sitta kvar i ca. en halvmil. Rätt och slätt, mycket svett! Det blev ganska precis 30 km/h, i snitt. 

Nu skall jag försöka få till lite annat än cykling också. 

Lördag och Ullis födelsedag men innan gästerna kom så var jag tvungen att städa undan lite efter renoveringen och jag hann knappt klart förrän gästerna började droppa in. Jag trodde först att de kommit för tidigt men de första gästerna kom precis på sekunden. Så det var bara att lägga ifrån sig sakerna jag höll på med. Trevligt men jag hade lite bekymmer med min egna present. I flera dagar så hade jag gått bet på att köpa något fint till Ullis men då Felix hade ett ärende till Linköping så kunde han ju hoppa in på några affärer och jag hade lite förslag. Tim följde förresten med och de fick komma lite försent. Tim fyller ju om två dagar så chansen fanns ju att några även skulle gratulera honom. Felix ringde upp några gånger och vi lyckades hitta en bra lösning. Tack för det! När de sedan kom så fick de smyga in med grejerna och de kunde först vara med på kalaset. Sedan, när det började tunnas ut, så hann vi slå in presenterna och Ullis blev så nöjd! Härligt!  Men nu skulle vi försöka få till lite träning och ungarna var schyssta nog och fixade maten. New York stod visst på schemat och vi valde det förvalda förslaget, tror den heter Perimeter Loop. Mitt veckomål, på 18 mil, låg lite i fara och jag har från och till, sedan några dagar innan nyår, haft ont i halsen. Så lite på min vakt var jag men jag kommer också ihåg att jag i samband med att jag började få ont även bet mig rejält i tungan. Och det kan ha påverkat. Hursomhelst så körde vi i en dryg timme och jag kunde logga knappa 32 km.