Onsdag och dagen var som vanligt men kanske för vanlig. Jag har börjat gå in i en bubbla och kommer knappt ihåg någonting. Tog jag tabletterna imorse? Hmm, hur jag än försökte komma ihåg det så gick det inte att komma ihåg men nu har det gått över en vecka så det kan inte vara hela världen och tabletterna är ju för lindra smärta. Men hur ont har jag? Det är mer en diffus känsla och konstiga, snabba, smärtrusningar. Det liksom sticker till, och det ordentligt, i hälen. Det smärtar till rejält och det kommer ganska ofta men det är nog mer av läkningsprocessen. Jag skapade en fb-grupp, med de patienter jag träffade i samband med operationen och förstås gjorde samma, eller nästan samma, operation. Där frågade jag om de upplevde samma fenoment och till en viss del gjorde de det och det kändes skönt. Men idag ville Ullis till Safiren, det är det lokala gymmet, och jag tänkte hänga på. Det skulle bli skönt att bryta rutinerna lite. På dagen tittade jag återigen lite på VM och det var killarnas Super-G, som stod på schemat. Tyvärr så hade vi ingen större chans och inte heller norrmännen lyckades. Rätt tuff bana, liksom igår. Sen hann jag med att svara på lite mail men orken började återigen försvinna och rätt som det var så var Ullis hemma och det kom över mig att jag lovat henne att fixa en massa saker men vad var det igen? Det var som bortblåst och inte ens när jag kom på att jag glömt något kom jag inte på vad det var. Snacka om groggy i huvudet. Men efter att fått i oss lite att äta så gick Ullis och jag bort till gymmet. Hon hjälpt mig att ta fram en Cross fit-kub, som jag kunde sitta på, då jag stakade. Jag började och det var inte alls skönt och man kunde inte alls komma över "stavarna", som man skall. Sen gick jag upp och stod mest på ett ben och lite på tårna, på den opererade foten. Men trycket blev rätt snett så snart började höger skinka att krampa men det var ändå det klart bästa sättet att staka på. Att det krampade fick jag leva med men det fick banne mig räcka med fem kilometer. Tyvärr glömde jag först att sätta på klockan och sen märker jag att klockan, på stakmaskinen, inte stannar då jag stannar för att sätta på musik i öronen, då Ullis går ned till Coren. Nåja, det är inte hela världen. Folk tycker uppenbarligen att jag utgör något exotiskt inslag och ett barn kommer fram och pratar om allt möjligt och sen får mamman nog och försöker hämta honom. Men pojkens syskon tyckte också det var roligt och kom fram, dock lite på avstånd. Men efter fem kilometer var jag alltså klar och sen försökte jag styrketräna lite och lite jobbigt blev det med foten på några av benövningarna. Men jag kunde absolut hoppa runt mellan stationerna. Rätt tufft att ta i men att bara vara i blickfånget, med min fot, gjorde att jag blev lite inspirerad. Skönt och välbehövligt med lite styrka, också. Tanken var att jag och Ullis skulle cykla också men nu var min ork slut och frågan var om vi ens skulle hinna. Jag hoppar ned, på kryckor, till nedervåningen, där Ullis är. Jag pratar med en bekant och sen märker jag att passet är slut och jag hinner inte ens kika in. Så jag snabbar mig, så att inte Ullis skall behöva vänta på mig. När jag kommer upp så kommer hon strax efter. Men det tar lite tid att komma ifrån gymmet och jag vågade inte gå nedför de hala trapporna utan tog hissen. Det gjorde också att det tog någon minut extra. Sen affären och när vi kom hem så skulle hennes "race" precis starta. Så hon får ta ikapp det en annan dag. Och jag var slut så det räckte och orkade knappt ta mig hemåt. 

Så 24 minuters stakning och dryga 20 minuters styrketräning.