Så var det då dags för återbesöket, då jag skulle få stygnen borttagna och träffa sjukgymnasten. Jag har aldrigt tagit bort stygn och hade väl egentligen ingen aning om hur det skulle kännas. Men trodde nog att det skulle var obehagligt iaf. Ullis är inte så förtjust i att köra mitt i stan men jag kunde jag köra. Så länge jag inte ligger för länge, eller för ofta, och kopplar så borde det funka bra. Och Ullis kunde ju köra i början om det skulle visa sig bli jobbigt. En tanke var ju också att låna Felix bil, som har en automatlåda. Hursomhelst så kom vi iväg i hyfsat bra tid och en nybliven vän, som jag träffades samtidigt vid operationen, skulle också åka med sin man. Vi gjorde ju samma operation så vi hade en facebook-grupp, där vi delgav varandra våra erfarenheter om rehaben. Väl på plats skulle vi träffas och ta en fika, eller liknande. Men Ullis och jag tänkte iaf ta en kaffe innan, på Espressohouse. Det finns ett trevligt ställe, precis vid sjukhuset. Vi kommer iaf dit och passar på att köpa oss en varsin kaffe latte och en smörgås. Gott och vi tog det lite lugnt. Jag ser att en mamma, som är ute och går med sitt barn, tappar sina vantar och jag uppmärksammar Ullis på det och hon springer ut och stoppar mamman som förstås blir glad. En god gärning är alltid kul men jag reagerade att ingen annan såg det. Fönsterputsaren såg ut att se det men jag hoppas att det inte var så. Efter det så såg vi att klockan tickat på och vi fick skynda oss. Jag orkar bara inte gå runt hela sjukhuset och tänker gena. Men väl därinne så säger informationen att man egentligen inte får gena men mina kryckor får honom på bättre humör och vi får en liten vägbeskrivning. Det underlättar väldigt mycket. Jag checkar in mig och ser att "Cellen" redan är där. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag skriver om personerna lite och namnet behöver inte betyda något särksilt men ändå ge en vink till just de berörda. Vi snackar lite med varandra och snart skall jag in till sköterskan. Ullis väljer att inte hänga på, det är ju inget som är viktigt för henne där. Snart skall sköterskan ta bort stygnen och jag blir lite nervös och försöker få igång lite musik men jag upptäcker snabbt att det knappt ens känns. Oops, det där var ju inget att vara nervös för och hon tyckte att såret såg riktigt bra ut. Jag hade ingen aning om hur de gjort och jag ser att liksom bara gjort ett snitt och fläkt upp huden. Skumt att man kan komma åt så mycket på endast 8-10 centimeter långt snitt. Sen blev det dags för sjukgymnasten och nu fick jag visst en ny. Jag berättade hur jag skött min rehab och att jag nästan gått över mer till att cykla. Han verkade nästan chockad innan han tog sats och satte kraftiga restriktioner på mig. Jag fick absolut inte ta i för hårt och nu var det 2 dagars totalvila, när såret läks. Sen fick jag en del nya övningar och tanken med att jobba imorgon strök han helt. Jag fick absolut inte jobba torsdag, fredag. Och helst inte alls så länge sjukskrivningen fanns utan snarare ringa och förlänga om det var var för jobbigt. Hmm... Sen verkar det tyvärr ta längre tid att börja springa än det som tidigare sagts. Lite surt men jag får se till att träna alternativt så länge. 

Sen fikade vi lite med Cellen, och hennes man, innan vi for vidare hemåt. Men vi stannade och köpte ett nytt rehab-band och sen på Ikea, för lite mat. Både Ullis och jag var superhungriga. Det blev lite kyckling för mig och vi är nästan på gång att gå ikapp en dam som tappade en förpackning med salt på golvet och väljer att inte ta upp det. Bara låter det ligga och byter plats... Men jag orkar inte riktigt med och man bara skakar på huvudet hur vissa är. 

Nåja, vi åker hemåt och väl hemma så blir det lite myskväll men när Champions League börjar så smiter jag in till "fotbollsrummet", aka Tims rum. :-0