Alla inlägg under februari 2019

Av Niclas Bernhardsson - 18 februari 2019 21:00

I flera dagar har jag varit riktigt trött och det visades även på morgonen. Jag sov ovanligt länge och jag orkade väl svara på några mail från skolan och sen tänkte jag plugga lite men det hände ingenting. Jag försökte läsa lite men det var som texten inte fastnade, så jag lade ned det projektet. Och jag blev lite orolig över att jag ändå skulle komma lite efter. Jag borde ju istället komma ikapp med kursen nu då jag är hemma och sjukskriven. Hmm, det blir väl som det brukar att jag får sitta uppe på kvällarna på slutet och slita. Sen blev det lite mat när Ullis kom hem. Hon hade sprungit så man kan väl säga att hennes träning var klar. Jag däremot ville ändå få till någon träning men som sagt var. Jag var ju riktigt trött från start och jag måste även lyssna på kroppen. Och Ullis tyckte jag skulle vila och kanske hade hon rätt. Men jag var full av träningslust och rätt som det var, när timmarna börjat gå, så var jag nere i träningslokalen. Jag började och började hyfsat lågt men snart såg jag att jag ibland var över 75% av max och letade ryggar. Och några tryckte på rätt hårt och jag fick ligga på för att hänga kvar. Och efter första varvet så ökade det och jag smyghöjde visst lite hela tiden. Samma sak med varv tre och nu gick det riktigt hårt. En grym tjej och kille kom ikapp och tryckte på och jag försökte få rygg och lyckades. Efter någon kilometer så viker tjejen av mot Alpe du Zwift men killen fortsätter och ökar nog tempot och jag får trycka på lite till. Det blir flera kilometer och nu kör jag på pb, på varvet. Jag försöker hjälpa till lite grand men det är en klar försämring mot vad han presterar men jag försöker iaf hjälpa till. Nu är det nära och han börjar öka, och öka, och öka! :-0 Jäklars! När han närmar sig 4,5 watt/kg så känner jag att jag får trycka för hårt för min fot men är ändå rätt trött så jag får släppa och trycker max 3,0 watt/kg, istället. Men det är så nära nu så jag förlorade nog max 5 sekunder på att jag inte orkade hänga på. Jag får pusta ut rejält och jag märker att killen också vilar. Sen skall jag cykla igen men är helt slut. Jag försöker köra lugnt ett tag men all kraft är slut så det blir inte så många minuter innan jag ger upp. Det blir ganska precis 45 minuter och 24,31 km vilket ger ett snitt på 32,6 km/h men på det sista varvet var det förstås högre. Jag vet inte hur jag hittar det men det spelar mindre roll. Totalt blev det 77% av max och det hade jag sist också. Så inte tokhögt alltså och kanske var jag väldigt bra idag på att hitta ryggar för det var inte alltför många ute på Watopia idag. 

Av Niclas Bernhardsson - 17 februari 2019 21:00

Söndag och faster E-M, med sambo L, skulle komma på besök. Men vi kom upp, rätt tidigt, trots att jag var uppe rätt sent och tittade på kampsport, med Tim. Så efter lite kaffe så ser jag att vi skulle hinna med att vara med på Vätternrundan group ride. Så vi skyndar oss men jag ser också att det står att det skall ligga på mellan 2-2,5 watt/kg. Det är ju relativt högt och egentligen, för mig lite mitt emellanåt, sånt som kan kallas för mellanmjölkspass. Ullis är klar först och när jag skall logga in så går det inte och jag tvingar Ullis att logga ut för hon måste ha kommit åt min trainer också. Det är ju alltid en risk när man har två trainers bredvid varandra. Men nu var det bråttom. Vi loggar in igen och nu blir tyvärr Ullis utan Vätternrundan-tröjan, som man skulle ha. Det kanske blev så då hon loggade in igen. Fast vi är på startrampen och Ullis är nu lite sen och jag väntar någon sekund men så PANG! var alla iväg och Ullis kom lite längre fram men jag längst bak och jag är typ sist och har flera hundra meter fram - skumt! Men ledaren startade längst fram och borde haft sinnesnärvaro att börja lite lugnare. Själv fick jag trycka 3,0 watt/kg under en bra bit för att närma mig och väldigt många tappade fältet direkt. Han kanske startade runt 1,7 watt/kg men då han stod långt fram så blev det ändå luckor och han kan absolut inte haft lugn fart så länge. Så en enda sekund för mig innebar säkert fem minuters hårdkörning helt själv. Jag ser att Ullis är nära klungan men hon får inte riktigt rygg. Hon är lite irriterad över det hårda tempot. Jag passerar iaf och försöker få Ullis att ta lite ryggar. Snart är jag ikapp och det är lite vila, skönt. Jag ser att många är irriterad över att det sprack upp och vid en backe så ser jag att ledaren håller i snitt lite över 2,5 watt/kg och det var ju snarare max han skulle hålla. Inte så lyckat, kanske. Hans watt pendlade mellan 2,5 och 2,7 och när någon påpekade vad denne hade så sade ledaren att han höll sin nivå. Alltså inte sant. Men efter det gick det ned lite grand och Ullis får kontakt igen och passerar hela fältet. Men att köra själv går ju inte så det tar inte så lång tid innan hon är upphunnen och vi åker tillsammans igen. Jag håller mig till klungan men försöker sprinta en gång. Det gick inget vidare och jag får sen jobba för att komma ikapp klungan efter min återhämtning, då jag blev passerad. Ullis och jag bestämmer oss sedan för att fortsätta ett tag till. Jag hade en tanke på att klara veckomålet, på 18 mil. Trots att två dagar försvann med stygnborttagningen. Det skulle bara innebära typ 12 km till, efter gruppåkningen. Men själva group riden var rätt kul men starten var nästan en katastrof. Och Ullis var klädd i Vätternrunda-kläderna, dock inte på hennes skärm. Skumt. Jag fortsatte till 5 mil och Ullis tog en mil till. Jag gasade på lite grand, då jag körde själv och det var jättekul då jag och en kille växeldrog. 

Sen väntade vi in faster och Leifan. Vi bakade faktiskt en tårt redan igår kväll men då vi fick främmande så rök tårtan då. Sjukt god så Ullis fixade en ny imorse - nice! Sen kom dem och det är alltid trevligt att träffas och mycket skratt. Sen visade vi vårat träningsrum för både faster och Leifan var intresserade. Så jag satte mig upp och visade lite och jäklars vad stumma benen var. Det blev visst lite mjölksyra imorse. Sen vinkade vi av dem och sen blev jag så sjukt trött. Jag vet inte vad det är men kraften finns inte för hela dagen. Det är väl en del av läkningsprocessen. 

Av Niclas Bernhardsson - 17 februari 2019 16:55

Jag fick inte träna på två dagar men frågan är hur man skulle räkna? Jag räknade med att även första dagen, då jag tog bort stygnen, räknades in så på fredagen kunde jag inte hålla mig längre. Jag loggade in på Zwift och ser att jag är i Richmond, det är väl i delstaten Virginia, i USA. Jag kände inte riktigt igen mig men det var helt okey och emellanåt så trissades farten upp. Tanken var att köra lugnt men abstinensen var stor så då och då gick det undan och de personliga rekorden stod som spön i backen. Men det hade förstås mer med att jag inte brukade köra där. Jag kör ju fortfarande med en fot i foppatoffel och får vara försiktig när jag trycker. Sjukgymnasten vill att jag trycker mer under foten men det känns lite mer otäckt, om man säger så. Det blev iaf en progressiv runda och en snittfart på 33 km/h. 


 


Av Niclas Bernhardsson - 16 februari 2019 17:00

Lördag och jag ville förstås träna lite igen men idag var det segare ben. Kanske gick det hårdare igår än jag trodde. Och när jag fick för mig att trycka lite, i en sprint, så rann orken ur mig. Jag bröt vid knappa 50 minuter och 27,6 km. Så kan det vara ibland. Och jag lyssnar lite extra på kroppen nu för det är fortfarande så att orken går lite i vågor och jag orkar inte alltför många timmar per dag. 

Sen, på kvällen, så var det Melodifestivalen och det var full fokus på den efter att jag åkt ut på Primetime. Jag kom rätt långt dock men ändå inte ända fram. Jag kände mig väl extra positiv men jag tyckte att det var många som var bra och jag reagerade på att många nästintill verkade hata Dolly Style. Jag tyckte däremot att deras låt var skön och skulle vara rolig att springa till. Jag verkar relatera mycket till löpning, nuförtiden, och jag har förstås ett rejält löpsug. Den låt jag gillade mest, fast som jag ändå förstod iaf inte skulle gå direkt till finalen var den unga tjejen som varit mobbad. Den var stark och det fanns en hel del kraft och känsla i den låten - me like! Och Jon Henrik kan man aldrig räkna bort. Det verkar man inte kunna göra med hon Hedlund heller. Kanske har hon mycket av sin puplik kvar från gruppen som jag givetvis nu glömt bort vad den heter...Alcatraz? Stenmarck, däremot, han var svårare att veta hur det skulle bli. Troligtvis är den en låt som man måste lyssna mycket mer på för den var nog lite för djup. 

Fem ganska bra låtar, enligt mig och två lite sämre. 

Av Niclas Bernhardsson - 13 februari 2019 16:00

Så var det då dags för återbesöket, då jag skulle få stygnen borttagna och träffa sjukgymnasten. Jag har aldrigt tagit bort stygn och hade väl egentligen ingen aning om hur det skulle kännas. Men trodde nog att det skulle var obehagligt iaf. Ullis är inte så förtjust i att köra mitt i stan men jag kunde jag köra. Så länge jag inte ligger för länge, eller för ofta, och kopplar så borde det funka bra. Och Ullis kunde ju köra i början om det skulle visa sig bli jobbigt. En tanke var ju också att låna Felix bil, som har en automatlåda. Hursomhelst så kom vi iväg i hyfsat bra tid och en nybliven vän, som jag träffades samtidigt vid operationen, skulle också åka med sin man. Vi gjorde ju samma operation så vi hade en facebook-grupp, där vi delgav varandra våra erfarenheter om rehaben. Väl på plats skulle vi träffas och ta en fika, eller liknande. Men Ullis och jag tänkte iaf ta en kaffe innan, på Espressohouse. Det finns ett trevligt ställe, precis vid sjukhuset. Vi kommer iaf dit och passar på att köpa oss en varsin kaffe latte och en smörgås. Gott och vi tog det lite lugnt. Jag ser att en mamma, som är ute och går med sitt barn, tappar sina vantar och jag uppmärksammar Ullis på det och hon springer ut och stoppar mamman som förstås blir glad. En god gärning är alltid kul men jag reagerade att ingen annan såg det. Fönsterputsaren såg ut att se det men jag hoppas att det inte var så. Efter det så såg vi att klockan tickat på och vi fick skynda oss. Jag orkar bara inte gå runt hela sjukhuset och tänker gena. Men väl därinne så säger informationen att man egentligen inte får gena men mina kryckor får honom på bättre humör och vi får en liten vägbeskrivning. Det underlättar väldigt mycket. Jag checkar in mig och ser att "Cellen" redan är där. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag skriver om personerna lite och namnet behöver inte betyda något särksilt men ändå ge en vink till just de berörda. Vi snackar lite med varandra och snart skall jag in till sköterskan. Ullis väljer att inte hänga på, det är ju inget som är viktigt för henne där. Snart skall sköterskan ta bort stygnen och jag blir lite nervös och försöker få igång lite musik men jag upptäcker snabbt att det knappt ens känns. Oops, det där var ju inget att vara nervös för och hon tyckte att såret såg riktigt bra ut. Jag hade ingen aning om hur de gjort och jag ser att liksom bara gjort ett snitt och fläkt upp huden. Skumt att man kan komma åt så mycket på endast 8-10 centimeter långt snitt. Sen blev det dags för sjukgymnasten och nu fick jag visst en ny. Jag berättade hur jag skött min rehab och att jag nästan gått över mer till att cykla. Han verkade nästan chockad innan han tog sats och satte kraftiga restriktioner på mig. Jag fick absolut inte ta i för hårt och nu var det 2 dagars totalvila, när såret läks. Sen fick jag en del nya övningar och tanken med att jobba imorgon strök han helt. Jag fick absolut inte jobba torsdag, fredag. Och helst inte alls så länge sjukskrivningen fanns utan snarare ringa och förlänga om det var var för jobbigt. Hmm... Sen verkar det tyvärr ta längre tid att börja springa än det som tidigare sagts. Lite surt men jag får se till att träna alternativt så länge. 

Sen fikade vi lite med Cellen, och hennes man, innan vi for vidare hemåt. Men vi stannade och köpte ett nytt rehab-band och sen på Ikea, för lite mat. Både Ullis och jag var superhungriga. Det blev lite kyckling för mig och vi är nästan på gång att gå ikapp en dam som tappade en förpackning med salt på golvet och väljer att inte ta upp det. Bara låter det ligga och byter plats... Men jag orkar inte riktigt med och man bara skakar på huvudet hur vissa är. 

Nåja, vi åker hemåt och väl hemma så blir det lite myskväll men när Champions League börjar så smiter jag in till "fotbollsrummet", aka Tims rum. :-0

Av Niclas Bernhardsson - 12 februari 2019 11:30

Tisdag och klockan, 18.00, så skulle sista delen av Ullis tour, tror den heter Vox Tour, gå av stapeln. Sist kunde jag ju inte köra på samma bana men vi provade idag igen. Ullis kom hem från jobbet och det var lite mat innan det var dags. Som vanligt så fick vi stressa lite men idag så startar jag typ samtidigt men eftersom tjejerna starta på en separat startramp, så var jag en bra bit ifrån henne, då hennes lopp startar. Oops, där ser jag att de kommer ut långt före mig och jag ligger ca. en kilometer bakom och jag börjar trycka på. Jag jobbar på runt 3-3,5 watt per kilo och efter fem minuter så börjar det ta ut sin rätt och jag får sänka då och då. Men jag arbetar mig igenom deras åkare och det tar kanske tio minuter innan jag börjar närma mig Ulis men nu är jag riktigt trött och passar på att ligga bakom lite ryggar. Äntligen är jag ikapp och nu kan jag initialt ta det lite lugnt men nu börjar Ullis vakna och arbetar sig framåt i fältet. Och jag har lite lagom återhämtat mig och hänger förstås på. Farten trissas hela tiden upp och Ullis är aggressiv. Jag kan ju tyvärr inte hjälpa henne då deras gäng är inne i ett eget event. När Ullis går i mål så är min tanken att köra lite till men jag är nog lite trött och sliten så jag kommer inte så många kilometer innan ett stort berg, framför mig, tar bort all motivation och jag lägger av. Det blir lite drygt 35 km och jag är nöjd. Imorgon väntar återbesök, på Sabbatsbergs sjukhus, där stygnen skall bort och jag skall träffa en sjukgymnast. 

Av Niclas Bernhardsson - 11 februari 2019 18:00

Träning även idag! Det sägs ju att nöden är uppfinningarnas moder och jag är den förste som kan skriva under på det. När barnen var små, och det följdaktligen borde vara svårt att få till träning, så var både jag och Ullis finurliga och lyckades trycka in träning lite här och var. Och nu, med foten i bandage, så borde det också betyda klart mindre träning, men jag har lyckats hålla uppe träningen ändå. Iaf hyfsat. Jag är ju lite mer trött och så iofs. Och får inte trycka för mycket med foten. Klockan 18.10 så skulle en group ride, med SZR (Swedish Zwift Riders) dra igång och det är något som passar mig. Jag skall ju hålla mig lugn. Jag ser också att det är en annan gruppledare och det blir intressant. Jag tyckte den som brukar vara inte passade riktigt för uppgiften då han lätt brusade upp och det blev ofta lite lätt dålig stämning. Så det här var klart lockande men jag hade visst lite tid innan. Ullis drog iväg till Safiren och jag kunde ju dra igång lite tidigare. Jag körde lite lugnt på Londons gator och det blev 10,0 km på lite under 20 minuter innan det var dags att "zwifta över" till group-riden. Allt såg ut som vanligt men fältet drogs ut lite grand och vissa drog iväg, trots att det är ganska tydligt vad syftet med cykelturen var. Men ledaren höll sig lugn och det hela var ganska trevligt och ingen drog iväg på sprinten, på första varvet. På andra varvet så var det dock helt okey att dra iväg och jag provade att trycka lite grand och kom upp i ganska hög belastning men ändå såklart markant skillnad mot innan operationen. Jag höll mig hela tiden väldigt nära ledaren och det var en lugn och skön belastning. Sen fick ledaren för sig att de som ville skulle sprinta sista kilometern och målet var att alla skulle samlas bakom honom, då det var en kilometer kvar. Men det blev mindre lyckat och många, som dragit iväg en bit, orkade inte vänta in. Det förtog lite och det blir ju lite fusk att vissa började för långt fram. Och jag borde ju inte ta i så hårt och så länge. Så efter bara några sekunder så kommer jag till sans och bara kör lugnt istället. Och många göra likadant men en kille skall prompt hjälpa mig... Han väntar in mig och tar i och så upprepas det flera gånger. Jag var tyvärr inte en lyckad klient. :-D Men jag får tacka för försöket. Så lite över 40 km idag.

Av Niclas Bernhardsson - 10 februari 2019 20:00

Lördag och det var dags för ytterligare ett "race" för Ullis i en tjejtour, som hon är med i. Det är någon tour som ett gäng proffscyklister startat. Sen är det väl, som vanligt, ingen uttalad tävling men ni vet ju vad som brukar hända när det är något som liknar en tävling... :-) Men hursomhelst så var fokus på att bara vara med, den här gången. Och jag tänkte "spökåka", vid sidan om. Det var iaf tanken. Ullis får skynda sig för att hinna till starten i tid och jag tog det lite lugnare då jag tänkte joina Ullis, då de hade startat. Men jag får ingen kontakt med henne, virtuellt alltså. Så jag stänger av och försöker igen men det går liksom inte. Nu verkar de verkligen låst eventet. Nåja, jag väljer att köra i London, jag kan inte ens välja New York, där Ullis kör, och bara cyklar på. Det blir som vanligt lite blandad körning och ibland så ligger man och trycker på rätt hårt, iaf så hårt som foten tillåter. Den känns iaf starkare och starkare. Men jag kan förstås inte ha foten i en cykelsko utan trycker in den bandagerade foten i en foppatoffel som vanligt. Det är så jag kör nu. Efteråt får jag alltid ta bort bandaget och torka det. Det fluffiga bandageliknande skyddet längst in snurrar jag bara upp några varv och så får det andast lite fritt. Jag vågar inte snurrar upp det helt men det andas rätt bra så det är inte så farligt. Men tillbaka till träningen då . Jag känner mig lite morgontrött och trycker hyfsat hårt när jag närmar mig en målportal och när jag kommer igenom den så tappar jag återigen kontakten med Zwift. Hmm, det har hänt två gånger nu på kort tid. Snart får jag reklamera den, det vore inte så kul om det händer under något viktigt event. Det blir 15,3 km på 34 kilometer och jag skulle alltså kunna ställa upp på det behjärtansvärda projektet att cykla mot ALS. Men jag är lite för nördig och av typen "rätt skall vara rätt" och när jag läser att man, oavsett hastighet, trycks ihop i samma klunga och det verkade osäker på om man ens skulle få rätt längd, så hoppade jag det. Jag såg däremot att ett danskt gäng skulle ha en "social ride" om knappa tio minuter så valde jag det. Jag passade på att gå på toaletten och gick ned till träningsrummet igen. Men nu var det inte lika behagligt igen då man började bli kall och svetten liksom gjorde att man frös. Desto roligare att se starka Ullis plocka cyklist efter cyklist. Det gjorde att man själv åkte lite jojo i mitt gäng. Där skall man ju hålla ihop klungan och jag fick ibland stanna upp och en gång blev det faktiskt det omvända. Efter en sprint, som då var tillåten, så märkte jag inte att gänget körde om mig och jag tyckte jag fick jobba rätt hårt för att komma ikapp. Sen var det en till sprint och nu gav jag så mycket som foten tillät och jag persade igen, faktiskt. Fast nu var det många som körde hårt så jag var längre ifrån toppen ändå. Ullis är klar och riktigt nöjd och jag är lite sugen på att hoppa av då jag ändå klarat veckomålet men det är inte riktigt min stil. Det danska gänget kör riktigt bra och det är trevlig stämning. Trots det så är det några som ändå skall förstöra men i det stora hela så skötte sig alla riktigt snyggt och en riktigt bra ledare. Det blir nog fler gånger. Så totalt 47 kilometer idag. 

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13
14
15
16 17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27 28
<<< Februari 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok


Skapa flashcards