Alla inlägg under februari 2019

Av Niclas Bernhardsson - 10 februari 2019 08:15

Mitt i allt studerande, träning och förstås jobb så blev det en lucka, iom min operation, så jag hann läsa klart boken, jag fick av Tim. Zlatan - Jag är fotboll, heter boken och den handlar förstås om Zlatan Ibrahimovíc. Mannen som var/är lite för stor för Sverige. Speciellt med hans uttalande som han dock verkligen kunnat backa upp. Men i Sverige får man inte sticka ut. Men faktum är att han, i det stora hela, alltid stuckit ut men vilken annan spelare har alltid satt sin familj först och lagt träning före allt vad festande heter. Det är det många som inte tänker på. Det enda som jag egentligen inte gillat med Zlatan är väl hans samarbete med ett spelbolag, det är alltför många som fastnar i ett spelberoende. 

Men tillbaka till boken då. Boken är en väldig bra och tydlig sammanfattning av hans karriär, från det att han kom fram tills hans nuvarande seyour i Los Angeles. Och ganska mycket åsikter från kända personer, oftast duktiga spelare och tränare, där de beskriver Zlatan och vad han betytt för lagen och fotbollen i allmänhet. I det stora hela så är boken skriven i kronologisk ordning och boken passar nog för alla. Den är lättskriven och ger en ny bild av Zlatan. En bild som faktiskt visar att han också är en människa med känslor. Som faktiskt visar att han lagt stor vikt vid att bli älskad för den han är. Själv var jag såld från start och jag har speciellt gillat i hur han kan förändra spelet och göra det oväntade. Och sen har jag gillat hans framåtanda. Boken är riktigt bra och vänder sig även mot de som normalt sett inte gillar att läsa vanliga böcker. Den är skriven som en blandning mellan novell och som en faktatext. Bra bok och jag väljer att inte betygsätta den då jag redan är en Zlatanist men jag skulle rekommendera den åt alla! :-)

Av Niclas Bernhardsson - 9 februari 2019 22:25

Lördag och vid morgonteven så ringer mobilen och det är en tjej som ringer och frågar om vallning åt sin kille. Jag fattade inte först varför han inte ringde själv men sen, efteråt, så förtstod jag att de satt och åkte bil och han körde förstås. Han ville iaf ha vallning till ett lopp imorgon, Bravura Ski marathon, i Stockholm. Men jag var ju osäker på om jag skulle klara av av sickla med min nyopererade fot. Det slutade iaf med att killen kom förbi och jag började att arbeta men då det var jobbigt och jag samtidigt ville kika lite på fästvallningen till imorgon så bestämde vi att han får hämta skidorna imorgon bitti istället. 

Sen fortsatte jag med att titta på alping VM och världscupen i längdskidor. Riktigt spännande och jag fick zappa mellan kanalerna. Efter ett tag så valde jag att göra klart skidorna och det fick bli rött klister. Det måste fungera. Och nu vilar de på altanen så de inte står för varmt. Sen ville jag cykla lite men Ullis kände sig inte riktigt bra så hon avstod men jag var inställd på att cykla lite. Jag drar igång och ser att Frodeno är ute och kör och han verkar endast snitta 37 km/h. Hmm, då kan väl jag välja att joina honom, tänker jag. Lite starstrucked är jag ju. Och rätt som det är så ligger jag bakom honom men som vanligt är jag ju kall och med min fot så kan jag ju inte trycka max heller. Han ligger typ på 3,4 watt/kg och med hans mindre kroppsvikt så innebär det att han ligger betydligt hårdare än några 27 km/h, i snitt. Skumt och det blir samma fiasko som sist, då jag försökte joina honom. Nu bara försvann han från mitt synfält och jag ser att han skriver ett meddelande. Hmm, var det till mig? Jag förstår inte hur allt fungerar på Zwift men han är den enda som skrivit något och jag ser bara hans namn där. Tror det stod "was soll´n werden". Det blir typ, "vad borde vara". Asch, det kan ju inte varit till mig, tänker jag och skriver inget. Strax efter ser jag att han tar vänster men jag åker åt höger och eftersom han ändå hade så mycket högre fart så får det vara. Nu är jag visst inne på "djungel-rundan", fast åt "fel" håll. Oj då! Men det är rätt trist då det är så få som åker där men jag trycker ändå på rätt hårt. För det mesta så är jag helt själv men försöker ändå få lite hjälp, då jag kan. Ser att jag var tvåa, på den rundan, och det är inom en viss tid men det var visst inte så många som var medräknade där. Jag väljer att byta håll så nu tänkte jag få lite mer sällskap men jag kom visst in där det var väldigt få som åkte så även nu var det lite klent med folk. Och jag luras att hålla ett högt tempo igen och när jag kommit ytterligare ett varv så börjar allt rinna av mig. Jag känner mig tom på energi och just nu låter jag kroppen få styra rätt mycket. Jag är ju för sjutton sjukskriven och måste vara lite försiktig. Så jag pallrar mig av cykeln och bara sitter ett tag och reflekterar. Just då känner jag mig rätt låg och riktigt ur form. Jag längtar att få ta i på riktigt igen. Nu får man gå lite på tomgång. 

Sen blev det lite Tacos och både "Vem skall bort" samt förstås Melodifestivalen. Och vad säger man om dagens deltävling i Melodifestivalen? Jodå, helt klart godkänt. Roligt och det hände saker hela tiden. Däremot så var det lite blandad kompott på bidragen. Jag hade Andreas Lundstedt och självklart Hanna Ferm och Liamoo som vinnare. Nu gick istället den trallvänliga Malou Prytz förbi och petade ned Andreas. Sen har tyvärr Jan Malmsjö tappat greppet men låten hade absolut sina ljuspunkter men Vlad...? Han var ju bra på att hålla en ständigt fel ton. Det var en bedrift i sig. Och säga vad man vill om Margrethe, hon vinner i längden men idag blev hon tyvärr nedpetad av den falsksjungande Vlad. 

Av Niclas Bernhardsson - 8 februari 2019 22:00

Fredag och jag var riktigt trött på morgonen och sov länge. Nu fick det räcka med tabletter och det var egentligen bara den sista sprutan, på kvällen, som jag skulle ta. Jag hittade instruktionslappen, för hur man skulle ta sprutan, och jag reagerade över en mening. Det var att man kanske kunde tycka att det var obehagligt men att det endast var första gången. Inget kunde vara mer felaktigt, iaf när det gällde mig. Jag hade fruktansvärt svårt att sticka mig själv och jag får verkligen uppbåda alla mina krafter för att trycka in nålen. Men hursomhelst. Ullis skulle zwifta lite, klockan 14.00, och jag tänkte hänga på. Det var lite bråttom och den här gången hade Ullis bytt cykel och jag behövde inte stressa för jag tänkte starta min trainer lite efter Ullis för att kunna joina henne. Och jag kunde ju följa henne, och resten av hennes tour, men hon, och de andra i touren, kunde inte se mig, eller för den delen ta rygg på mig eller någon annan utanför touren. Det är lite av hur det fungerar i Zwift. Är man med i ett event så ser man bara de som är med på det eventet men alla övriga kan se allt. Så på min skärm så såg man både de som var med i eventet och alla övriga och på Ullis skärm såg man bara de som var med i touren. Lite skumt men jag lyckades följa med men när jag kört en dryg timme så tappade jag kontakten med min Zwift och jag bara stannar. Kändes lite konstigt men det räckte gott och väl för mig idag. Och när jag provade att starta upp trainern igen så fungerade allt. Det blev iaf 32,7 km och en dryg timme. Och så slapp jag den jobbiga backen. Ullis avslutade starkt genom att sprurta och hon tryckte stenhårt sista biten och gjorde en enorm upphämtning och plockade 45 sekunde på en person på endast några kilometer. Själv så tog min ork slut och det räckte som det var för mig. Och på kvällen så fastnade jag och Tim framför teven och såg på "Rampage". Och så var det sprutan då... Sista och jag kände ett enormt motstånd men jag lade den i rätt läga och så fick jag fokusera... Sekunderna gick och sen blundade jag och tryckte! F-n vad det skall ta emot då! Men sista sprutan och det kändes väldigt bra, iaf efteråt. Men jag fick ett enormt blåmärke av sista sprutan så den tog väl fint bland alla blodkärl. 

Av Niclas Bernhardsson - 7 februari 2019 20:42

Torsdag och jag sov som vanligt bra, på morgonen. Jag märker inte ens när Ullis går iväg och jag sover väl som en stock. Sen försöker jag komma upp och det som drar mest är väl morgonkaffet och morgonteve. Det får väl ses som en schysst bonus, då man ändå går hemma och är sjukskriven. Men idag var det visst inget VM. Hmm, lite skumt. Är det två dagar och sedan uppehåll? Eller samkör inte alpint och längd? Det hade jag fått för mig men har inte någon direkt koll, faktiskt. Men nåja. Jag jobbade ikapp med en kurs vi har på skolan. Alltså på skolan där jag jobbar. Det handlar om multimodulalitet. Det är egentligen enklare än vad det låter men väldigt intressant och nyttigt. Så jag började läsa ikapp lite. Sen hann jag läsa lite på min bokkurs också och kikade även på vad den kommande uppsatsen skulle handla om och det var verkligen spot on! Precis det som jag verkligen hade fördjupat mig i och den uppgiften känns lätt. Men det är ju klart. Nu har jag ju haft tid att läsa ordentlig så nästa uppgift, då jag är fullt tillbaka i arbete, kommer förstås inte kännas lika lätt. Och igår fick jag ju betyg på förra kursen, som var nummer två i ordningen, och jag fick även nu ett G. Jag hade en liten förhoppning på VG men det var nog iaf ett lite säkrare G, den här gången. Men tillbaka till ordningen, det här är ju i första hand en träningsblogg, eller? :-) Det blir ju iaf så när man tränar så mycket. 

Jag ser på klockan att det nu inte är mer än en timme kvar, tills Ullis kommer hem, och jag känner att jag nog borde vila lite. Jag försöker vila lite för hon vill att vi zwiftar lite, klockan 17.00 Och när hon kommer så byter vi ganska snabbt om då hon är med på en tjejtour. Och precis när det skall starta så kommer hon på att hon inte bytt cykel utan kör återigen på en tempocykel och det betyder förstås att man själv inte får någon hjälp att ligga i rygg. Men det är för ont om tid så hon startar och så även jag. Jag försöker hänga med i deras grupp men snart nog så har de svängt åt ett annat håll och när jag kom in på Ullis bana igen så ligger jag över tio minuter bakom och känner inte att jag vill jobba uppför samma jobbiga backe, pga foten, och jag vänder snart och kör tillbaka istället. Klart mycket tråkigare för nu möter jag istället bara en massa cyklister. Men jag cyklar på ända till startpunkten och där vänder jag igen. Nu möter jag istället tjejgruppen och försöker hålla koll på Ullis men det är helt omöjligt och när jag vänder så vänder jag alldeles för sent och jag kör mitt egna race igen. Men jag ger tummen upp till en SZR-cyklist och efter ett tag så vaknar han till och vi samkör hårdare och hårdare. Till slut så är det för hårt för både min ork och framförallt för min fot. Jag trycker ju bara med tårna och det blir lite ojämnt. Jag snittar lite drygt 30 km/h, iaf och tanken är att köra en timme men samtidigt så kunde jag ju cykla då ändå Ullis cyklar. Men efter hårdkörningen så tog orken bara slut och jag stannade vid drygt 35 km. 

Av Niclas Bernhardsson - 6 februari 2019 21:00

Onsdag och dagen var som vanligt men kanske för vanlig. Jag har börjat gå in i en bubbla och kommer knappt ihåg någonting. Tog jag tabletterna imorse? Hmm, hur jag än försökte komma ihåg det så gick det inte att komma ihåg men nu har det gått över en vecka så det kan inte vara hela världen och tabletterna är ju för lindra smärta. Men hur ont har jag? Det är mer en diffus känsla och konstiga, snabba, smärtrusningar. Det liksom sticker till, och det ordentligt, i hälen. Det smärtar till rejält och det kommer ganska ofta men det är nog mer av läkningsprocessen. Jag skapade en fb-grupp, med de patienter jag träffade i samband med operationen och förstås gjorde samma, eller nästan samma, operation. Där frågade jag om de upplevde samma fenoment och till en viss del gjorde de det och det kändes skönt. Men idag ville Ullis till Safiren, det är det lokala gymmet, och jag tänkte hänga på. Det skulle bli skönt att bryta rutinerna lite. På dagen tittade jag återigen lite på VM och det var killarnas Super-G, som stod på schemat. Tyvärr så hade vi ingen större chans och inte heller norrmännen lyckades. Rätt tuff bana, liksom igår. Sen hann jag med att svara på lite mail men orken började återigen försvinna och rätt som det var så var Ullis hemma och det kom över mig att jag lovat henne att fixa en massa saker men vad var det igen? Det var som bortblåst och inte ens när jag kom på att jag glömt något kom jag inte på vad det var. Snacka om groggy i huvudet. Men efter att fått i oss lite att äta så gick Ullis och jag bort till gymmet. Hon hjälpt mig att ta fram en Cross fit-kub, som jag kunde sitta på, då jag stakade. Jag började och det var inte alls skönt och man kunde inte alls komma över "stavarna", som man skall. Sen gick jag upp och stod mest på ett ben och lite på tårna, på den opererade foten. Men trycket blev rätt snett så snart började höger skinka att krampa men det var ändå det klart bästa sättet att staka på. Att det krampade fick jag leva med men det fick banne mig räcka med fem kilometer. Tyvärr glömde jag först att sätta på klockan och sen märker jag att klockan, på stakmaskinen, inte stannar då jag stannar för att sätta på musik i öronen, då Ullis går ned till Coren. Nåja, det är inte hela världen. Folk tycker uppenbarligen att jag utgör något exotiskt inslag och ett barn kommer fram och pratar om allt möjligt och sen får mamman nog och försöker hämta honom. Men pojkens syskon tyckte också det var roligt och kom fram, dock lite på avstånd. Men efter fem kilometer var jag alltså klar och sen försökte jag styrketräna lite och lite jobbigt blev det med foten på några av benövningarna. Men jag kunde absolut hoppa runt mellan stationerna. Rätt tufft att ta i men att bara vara i blickfånget, med min fot, gjorde att jag blev lite inspirerad. Skönt och välbehövligt med lite styrka, också. Tanken var att jag och Ullis skulle cykla också men nu var min ork slut och frågan var om vi ens skulle hinna. Jag hoppar ned, på kryckor, till nedervåningen, där Ullis är. Jag pratar med en bekant och sen märker jag att passet är slut och jag hinner inte ens kika in. Så jag snabbar mig, så att inte Ullis skall behöva vänta på mig. När jag kommer upp så kommer hon strax efter. Men det tar lite tid att komma ifrån gymmet och jag vågade inte gå nedför de hala trapporna utan tog hissen. Det gjorde också att det tog någon minut extra. Sen affären och när vi kom hem så skulle hennes "race" precis starta. Så hon får ta ikapp det en annan dag. Och jag var slut så det räckte och orkade knappt ta mig hemåt. 

Så 24 minuters stakning och dryga 20 minuters styrketräning. 

 

Av Niclas Bernhardsson - 5 februari 2019 22:00

Tisdag och jag var supernöjd med att ha klarat av Tour de Ski... förlåt Zwift och jag kände mig sjukt trött och sliten och hade redan planerat in en vilodag. Men det går verkligen upp och ned med orken och jag fastnade först framför teven och såg på Super G. Riktigt spännande med damerna och det hände saker hela tiden och riktigt trist med Lindsey Vonn. Vore kul om Stenis dök upp några dagar tidigare för att ta ett värdigt farväl, i samband med Vonns sista tävling, störtloppet. Hursomhelst så kändes vilodagen cementerad men när Ullis drog iväg till gymmet så började jag visst byta om. Jag hade, med Tims hjälp, bytt ut ena pedalen, och nu ville jag prova den lite. Så jag såg det som ett litet test. En gammal hederlig platt sak utan några som helst möjligheter att spänna fast sig. Så jag klämde på mig foppatoffeln igen och satte igång. Det kändes hyfsat bra i början men sedan föll orken så sakteliga och när jag var uppe i knappa femtio minuter så var jag lite sliten men jag kämpade lite mentalt för en timme skulle kännas skönt. Och så fick det bli. Dock står det 1.09 på Zwift men jag tror den stod och tickade då jag gjorde mig iordning. Så det blev faktiskt prick 30 km på en timme. Tror jag... Inte så viktigt men lite konstigt om klockan, på Zwift, går fastän man står still. Och som vanligt så krävs det lite av cirkustakter för att duscha med foten inslagen i plast och ihoptejpad. 

Av Niclas Bernhardsson - 4 februari 2019 22:00

Det kan ju låta lite fånigt att jag, som gjort massvis med lopp, fegade inför Tour de Zwift och avstod de två första etapperna. Och det är inte ens riktiga tävlingar. Men sen, iom den tredje etappen, så var jag igång. Det är som sagt inte en tävling men oftast, iaf när benen var pigga, så gick jag in med den inställningen. Men sen opererade jag mig ju förra tisdagen, den 29 januari, så var ju chanserna att klara av de två sista "deltävlingarna" i fara. Men jag hade ställt in mig på det och trots att de skulle gå in och såga bort en del av hälbenet, och ta bort en inflammerad slemsäck, så hade jag gått och fått för mig att jag skulle kunna cykla de två saknade etapperna, i efterhand. Men jag hade nog inte satt mig in i hur jobbig operationen skulle vara. Jag har inte alls kunnat belasta hälen och cyklingen kändes hopplös. Men i söndags gjorde jag ett försök, med den enklaste av de två etapperna, och det var på håret. Sen hade jag tur att de förlängt "ta-igen-dagarna" och jag fick även måndagen på mig. Och det var skönt för trots att etappen var klart värre så hade jag gjort stora framsteg med foten. Det kändes som om cyklingen gjorde den väl och det var bra med lite genomblödning. Men idag så ville jag få till en bättre lösning med foten. Jag trampar ju bara lite lätt med tårna och i slutet av cyklingen så är det klart jobbigt. Pedalerna är ju inte så stora, direkt. Idag såg jag en foppatoffla och jag testade den. Lite trångt, och läskigt, vid hälen, men trycket kom liksom inte över såret utan bara längst ned. Så jag provade och hoppades på att jag inte gjorde bort mig. Nu kunde jag trycka lite hårdare utan att vara rädd för det blev ett klart bättre grepp. Men högersidan var ju både tryck och dra medan vänster bara tryckte vid tårna. När jag tappade greppet lite så kom trycket mer under foten och det är inte lika skönt utan mera en otäck känsla då trycket kommer för nära där de har opererat så då flyttade jag trycket igen. Men nu kunde jag ibland ligga runt 3,0 watt/kg och det räckte för att kunna kämpa lite längre fram i fältet. Fortfarande långt bak i den bakre delen men ändå. Tror det var 141 deltagare och jag närmade mig snart 100:e plats. Och nu var jag lite mer varm i kläderna och började avancera ytterligare men mindre ryggar nu. Och några ville absolut inte dra mig och hur skall de veta att jag är nyopererad. Men jag försökte också dra min del men när t.o.m en TT-kille blev sur så var måttet rågat. Vad sjutton gör det om jag ligger bakom honom när han inte har det minsta hjälp av att ligga bakom någon. Jag jobbade på och snart var det nära. Jag hojtar till en kille när jag närmar mig och han är med på noterna. Sista kilometerna men så surt när han avgör genom att trycka till. Jag kan omöjligt svara med min fot men är riktigt, riktigt nöjd! Wow! Jag klarade av det och vad har jag lärt mig av det här? Ja, förutom att ingenting är omöjligt då. Jo, att inte fega med nya saker. Just do it!

Min sista etapp var alltså etapp 2 och jag klarade av alla nio, Wow!

Av Niclas Bernhardsson - 3 februari 2019 10:35

Flera dagar utan bloggande och det har såklart att göra med att jag inte har tränat. Jag har ju liksom låtit bloggen bli en träningsblogg, iaf i första hand. Men jag har ju förstås rehab-tränat, och det kanske inte är så spännande men det är viktigt inför framtiden. Och så vill jag gärna skriva om hur det har gått efter operationen, jag har ju varit lite orolig inför en del saker. 

Inför operationen var jag nog mest orolig för sprutorna som jag skulle ta. Först tog jag inte riktigt in varför jag skulle ta dem för jag blev nog så orolig inför själva sprutmomentet. Efter några oförsiktiga stick, vid blodgivning, så har jag blivit lite spruträdd. Eller iaf så pass så att jag absolut inte tittar då jag sticks. Men att sticka sig själv? :-0 Jisses! Jag byggde upp en nervositet inför operationsdagen men jag tyckte jag var rätt cool men när jag tänker efter så pratade jag extremt mycket med allt och alla. Jag hann knappt komma till väntrummet förrän jag började prata med en ung handbollstjej och det var trevligt. Bra att fokusera på något annat. Sen kommer jag in i väntrummet, där många låg och väntade på sin tur. Jag fick nog fem tabletter så jag skulle bli lite groggy. När läkaren kommer och berättar att han skall utföra en likadan operation på en kvinna innan mig så svarar jag högt och glatt. "-Vad bra! Då kan du träna på henne!" :-) Så det var mycket humor och det berodde nog på nerverna. Sen kommer jag äntligen in och det beskrev jag nog i förra inlägget. Efter operationen så fick jag tag på Ullis och jag var fortfarande lite groggy och förstås helt bedövad i benet. En speciellt kvinna från nattpersonalen, som var rätt tuff, gick till grannen och jag lyfte på ena hörluren och då förstår jag att hon visade hur han skulle ta sin spruta! Neeej! Den hade jag lyckats förtränga och snart var det alltså dags. När hon kom till mig så var jag lite nervös men sprutan var rätt liten och hon visade hur den skulle ligga. Den var visst slipad på en sidan men det var helt omöjligt att se utan läsglasögon. Jag tyckte dock att jag såg att den sken annorlunda vid en vinkel. Hon förklarade hur jag skulle göra och sen var det bara viljestyrka för att trycka in den. Direkt så kände jag att det var ju inte så farligt. Det kändes ju knappt alls men det är ju inte det som är grejen. Det är själva sprutan som spökar, tror jag. Första natten och jag tyckte jag sov dåligt. Jag försökte lyssna lite på musik och då och då sov jag iaf. Och rätt djupt och jag kom ihåg den konstigaste av drömmar. 

Men låt oss hoppa framåt lite grand. Jag lär känna patienterna som är där och pratar med alla, iaf de som sov över. Så efter att ha blivit utsläppta så sitter vi snart i cafeterian och Ullis har även kommit och vi fikar tillsammans. Trevligt och sen åker vi hemåt. Fast vi stannar vid Kungens kurva och det blir lite fika. 

Sen väntade rehab och målet var att fixa rehabövningarna tre gånger om dagen. Men sprutan är alltid lika läskig. Det tar klart emot att sticka in den i huden. Trots att det inte gör så ont så tar det emot. Fem dagar har gått och med det fem rehabdagar och fem sprutor. Några korta utflykter har jag orkat med men det tar på krafterna och det hela var klart jobbigare än jag trott. Jag trodde jag skulle kunna vara uppe och träna rätt snabbt, i princip. Nu kan jag inte ta mig någonstans utan att använda kryckor. Men jag bildade en rehabgrupp, på FB, där vi stöttar varandra och det var positivt. 

Presentation

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13
14
15
16 17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27 28
<<< Februari 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok


Skapa flashcards