Fredag och det kändes som ledningen tagit hänsyn till min opererade fot och inte satt in mig där det kanske normalt sett behövts mest. Och jag hörde att det snackats om att det nog behövdes rättning till nationella prov och det lät som en lockande uppgift då jag kunde stå över ettornas skridskor. Men det kom ingen mer förfrågan om de nationella proven och jag kunde således hjälpa till med ettornas skridskodag, istället. Jag har ju inte ettorna men det är upplagts så att, när det är skridskovecka, så hjälper jag till även med ettorna och tvåarna. De har jag normalt sett inte. Så jag sade till att jag skulle hjälpa till och det uppskattades förstås. Jag brukar ju vara på isen själv men nu går det ju inte. Men jag hjälpte till där jag kunde och vad gulliga de små eleverna var! Visserligen gillar jag att ha gymnastik med lite större barn men man kan ju inte komma ifrån att de mindre barnen också har sina fördelar! De är ju sjukt gulliga och det här blir en bra kompromiss och man blir glad i hela själen! Sen, efter skridskon, så packade vi in all packning i bilen och nu fick jag hjälp av min idrottslärarkollega, att plocka ur bilen. Det hade jag inte klarat själv. Sen lunch och jag avslutade dagen med att försöka få till automatisk rättning av mitt Idrott och Hälsa-prov. Det fungerade hyfsat men jag måste ändå gå in och rätta manuellt på vissa frågor. Sen blev det lite snack med några kollegor innan jag begav mig hemåt. 

Väl hemma så började vi att prata om mat och jag sade att jag kunde göra hemmagjord pizza och alla tyckte det var en bra idé. Men Ullis skulle iväg till Safiren och då tänkte jag passa på att träna och grabbarna kunde handla ingredienserna till pizzorna. Jag traskade ned till träningsrummet och snart satt jag på cykeln och jag kunde välja mellan Watopia och Innsbruck. Och eftersom det fanns en utmaning om att cykla minst 25 kilometer i fem olika världar, till den sista mars, så var valet lätt. Jag hade ju redan klarat av Watopia, två gånger om dessutom. Så nu var det Innsbruck som gällde och jag satte igång. Med tunga ben så var tanken att köra lugnt men jag vaknade upp mer och mer och sedan började jag att trycka på, i sprintarna. Jag lyckades sänka tiden vid varje varv men jag fick inga riktigt bra ryggar en endaste gång. Så tre rekord och sista varvet så reagerade jag försent och kände att jag heller inte orkade trycka på. Det blev till slut drygt 40 km (40,5) på 1 timme och 14 minuter. 339 höjdmeter och 178 snittwatt. Kanske en aning högt för att vara återhämtningspass. Jag kände mig lite småkrasslig också så det kanske var tokigt. Sen var alltså dags att fixa maten och det smakade som vanligt kanon. Nu fuskar jag iofs med degen men det är ju egentligen larvigt att man går och köper färdig pizza. Sen lite mys framför teven.