Söndag morgon och vi sov tills vi vaknade och det blev längre än vi trott. Både Ullis och jag var som zombies och suget efter kaffe var större än något annat. Men det var knappt så att man kom upp ur sängen. Det är nästan så att man ångrar att man inte lärt katterna fixa kaffe... Fast snart var man piggare och jag var redo att träna. Och Ullis hängde på, förstås. Hennes tanke var först att springa, på morgonen, och cykla med mig på kvällen. Jag hade ganska mycket att cykla för att klara veckomålet. Fast det låg inte i fokus, den här veckan, då jag ändå tränat annat också. Snart satt vi på cykeln och återigen så trampade vi igång precis samtidigt. Det blir så mycket roligare att alltid ligga på precis samma ställe i programmet. Det var förstås återigen uppvärmning, i början, faktiskt hela 15 minuter nu. Och sen väntade lite tuffare körning. Ni som läste gårdagsbloggen kanske minns att det nu var högsta stressvärdet för veckan - 54. Fast jag hade hittills inte ställts på alltför svår utmaning så jag var inte alltför orolig. Och med gårdagens lärdom om att trainern reglerar motståndet så hade jag full koll på att jag inte ens behövde kika konstant på wattvärdet också. Och ibland kan man kika in på andra zwiftare och se vilka de är och hur duktiga de är. Samt förstås ibland ge en tumme upp. Det gör att tiden går fortare. Ibland tycker det upp några riktigt gamla men även åt andra hållet. Tror jag såg någon 12-åring  och 16-åring också. Det är kul! Barnen får alltid en tumme upp! Så när jag tittar på skärmen så ser jag att några minuter flygit iväg. Och med bra musik, i träningsrummet, och Ullis bredvid, så är det riktigt roligt! Någon träningsexpert menade på att träning inte är roligt. Det är bara att lura de som skall börja träna, menade han. Fast jag tycker faktiskt att det nästan alltid är roligt. Hursomhelst så började passet, efter uppvärmningen, hårdare än vanligt. Nu var det en liten stege med 185 och 210 watt, i totalt 4 minuter och sen två minuters vila innan det upprepades men då började det istället med tyngsta först. Efter det, och efterföljande vila så var det hela fem stycken intervaller på 175 watt innan nedvarvningen. En timme och femton minuter och jag kom 35,8 km. Fast fokuset låg förstås på träningsprogrammet och jag snittade idag 154 watt. Kul pass och nu var det snabbt in i duschen då vi skulle in till Nyköping för att träffa Ullis lillesyrror. Fast de är förstås inte så små längre. Dock var det kul att se dem på film igår. DÅ var de riktigt små. 

Väl på plats så hittade vi ett ställe att fika på och det var sjukt högljutt där, då två unga tjejer gick totalt bananas. De skrattade riktigt högt och man hörde inte vad man själv sade. Vi var på Hellmanska gården och det var trevligt och gott. När tjejerna gick så blev det en sådan märkbar skillnad på ljudnivå så alla skrattade lite. Och då hade vi ändå en egen liten "mistlur" med oss, i form av lilla Cornelia. Efter fikat så smet jag iväg för att se om jag kunde hitta någon domkraft. Min egen hade jag gett upp förhoppningen om att få tillbaka. Den tog en granne då jag glömde den kvar utanför tomten för ett antal år sedan. Lite småsurt att se honom använda den och jag fick bita mig i tungan. Den kostade dock inte så mycket och var heller ingen värsting men ändå. Jag sprang ned på Clas Ohlson men där fanns det inga så jag kom bara ut ur butiken med en massa batterier till Ullis och mina pulsband. Det går alltid åt. Sen hittade jag de andra på HM. Där blev Cornelia så fin med ett färgglatt löshår. Typ som Linnea Claesson, sade jag. Men de förstod ingenting. -Frost! svarade de. Aha! Så när alla gick på gågatan så spelade jag Frost på högsta nivå och alla tittade och log åt Cornelia som stolt gick med sitt löshår. :-)

Väl hemma så var både Ullis och jag trötta så vi lade oss ett tag och tiden gick. Ooops! Som vanligt alltså. Och nu blev jag själv på trainern och hade fått sprungit ned då ett event skulle till att börja. det var en group ride och den verkade trevlig. Som vanligt så spreds gruppen lite men ledaren fokuserade enbart på det positiva och det var bra stämning. Jag försökte springa och tror jag kom på fjärde plats, av 100 stycken, och det var ju kul. Men benen var sega och svarade inte riktigt. Och vid varv två försökte jag igen men nu trampade jag luft och var runt tionde plats. Vi fortsatte och jag kom i liten mellangrupper men försökte hela tiden sakta ned för att komma i huvudgruppen. Som dock blivit mindre och mindre. Men nu var jag tillbaka och ritten var snart till ända. Ledaren säger att han skall satsa på sprinten med en TT-bike så de som ville fick hänga på för att få bra tid. Jag skriver att min ben inte vill det men jag ser att jag stavat som en kråka och det är ju alltid svårt att skriva på en mobil då man sitter på en cykel. Tror det blev Ni sprint for me though my legs dont want that. De måste trott jag var holländare. Många likes fick jag iaf. Nu var passet slut och jag fortsätter ett tag till. Dock inte ändå fram till sprinten, som ledaren pratade om. Då hade jag väl försökt igen... Och nu var det ni ni.

Kvällen avslutades med lite film igen på familjen. Kul och det blev när Tim var runt året, med julafton och allting. Kul att se Felicia igen. Hon verkade älska att vara med överallt. Felicia var våran hund, en golden retriver. Som vi tyvärr, under några år, hade hos min mamma, då en läkare sade att det inte var bra för Felix astma. Fast det trodde vi inte på och tog senare tillbaka henne. Och det blev ju inte sämre, tvärtom. Dock kanske det tog lite på relationen med mamma som förstås fäst sig vid hunden.