Efter debaclet igår, med en personal som skulle "busa" och hoppade upp på ryggen och låtsasströp mig så hade jag rejält ont i halsen och jag sov lite dåligt på natten. På morgonen så har jag fortfarande lika ont och bestämmer mig för att kolla upp det med en läkare. Så jag tar första rastvakten och sedan säger jag till att jag inte kan ta hand om rastboden. Bara hoppas det kom fram till rätt person. Jag hoppar in i bilen och åker till vårdcentralen. Där får jag vänta ett litet tag och sedan får jag träffa en sjuksyster som bedömer att en läkare får kolla på det och jag får en ny tid. Hmm, tillbaka mot skolan när jag kommer på att jag måste ju få godkänt på en ombesiktning. Så efter lite felkörningar så hoppar jag in på Besikta och där går det supersmidigt och jag är snart tillbaka på skolan. Nu hinner jag hjälpa en klass med material som de skall ha då de skall ha stationer för lågstadiet, på fredag. Och sedan får jag bråttom tillbaka till Vårdcentralen men innan lämnar jag nyckeln till en assistent, om jag skulle bli sen. Jag får springa till bilen och sen fort iväg. Givetvis väldigt lugnt förbi skolan men det gick rätt smidigt och jag kommer i god  tid. Checkar in mig och går mot väntrummet. Där ser jag en toalett och passar på att bara lätta lite på trycket. När jag kommer ut och skall sätta mig så frågar en äldre kvinna mig om det är jag som är Niclas. Ja, svarar jag och undrar om jag borde känna igen henne. Hon säger sen att de varit ute två (!) gånger och frågat efter mig. :-0 Jisses, jag var ju bara och pinkade. Så jag traskade bort och knackade på där det verkade som han satt. Och mycket riktigt. De hade visst en akuttid på gång och ville få mig avklarad fort. Jag beskriver vad som hänt och läkaren såg mycket förvånad ut och undrade om kvinnan var utvecklingsstörd. Jag småler men svarar att så inte var fallet utan det handlade nog endast om "bus". Det var iaf vad jag trodde. Han undersöker mig och trots att jag har ont så är han rätt säker på att det inte blir bestående men. Han ser att halsmandlarna är stora men det behöver nödvändigtvis inte bero på det här. Men han dokumentererar allt om det skulle bli något konstigt. Det värsta som kunde hänt var om det svullnade upp när det hände. Men det känns skönt och jag åka tillbaka till skolan och hinner tillbaka till min första lektion - nice! Den går superbra och det är högt tempo och riktigt bra resultat. Sen snabbt till matsalen innan det är tre simlektioner i rad och nu skulle jag antagligen få möta kvinnan igen. Hon kände sig nog lite dum igår. Jag ser henne inte från början men sedan ser jag att hon börjar jobba. Jag har mina tre lektioner i följd och jag kör lite enkelt att de skall simma 150 meter och sedan får de leka lite fritt men förstås kontrollerat. Det är lite mer relaxed, så här på slutet och jag har ju som bekant börjat stämpla ut mentalt. Kvinnan kommer fram och verkar lite ångerfylld. Hon menade bara att skoja lite men att hennes arm kom tokigt på min hals. Jag tycker det känns okey och det är för mig ur världen. Sista lektionen är en årskurs sexa och jag snackar lite med deras lärare, som droppade in. Trevligt! Sedan avslutade jag med att fixa lite inför fredagens "grej", som jag skall hålla i på fredag. Så jag kommer hem lite sent och Ullis och jag går och handlar lite och sen äter vi och som vanligt blir bägge vråltrötta och särskilt jag. Jag somnar och Ullis får kämpa med att få upp mig. Och nu ser jag att klockan har tickat på och jag får verkligen kämpa med mig själv och jag skall BANNE MIG TRÄNA! Jag brukar ju sällan vika ned mig men idag har jag fått för mig att det är ett extra hårt pass och mycket riktigt. Jag ville nästan inte googla upp det men det var närmare en timme och trettio minuter långt och stress point 71. Till råga på allt så fick jag vadkramp, på skolan, då jag skulle visa höjdhopp. Jag skämtade och sade att jag hade fått det då jag visade en annan klass. -PANG! så drog vaden ihop sig och jag fick blixtsnabbt trycka bort det och hela klassen satt och gapade. Inklusive assistenten, till den klassen, som säkert undrade om jag skojade. Så lite stel har jag nog blivit. Det blev ju lite extra löpskolning igår. 

Hursomhelst så traskade jag ned och började. Men det kändes konstigt från början. Det kändes liksom som om det slirade och det tog på krafterna, både mentalt och fysiskt. Efter uppvärmningen så var man då igång och när det tuffaste partiet går igång så kommer jag inte så långt förrän jag ser att jag bara tappar alla watt och jag misstänker att hjulet sitter för löst på trainer. Jag pausar och hoppar ned och spänner åt det lite fort och sen upp igen och fortsatte. Det gick riktigt smidigt och nu fungerade det igen. Men f-n så jobbigt. 5x5 minuter i 225 watt var inte att leka med idag. Det var nog det jobbigaste partiet men jag hade även ett parti med 10 minuter i 155 watt. Det var såklart lättare men då var jag riktigt mör. Jag klarade av passet men det var inte lika säkert som vanligt så kanske känner jag av något. Jag kände av halsen, innan, men trodde att det endast var på grund av våldet mot struphuvudet. Men sen efter passet så klagar Ullis också på lite halsont. Hmm, hade jag kanske något i kroppen, tänkte jag. Nåja, snabb dusch och sen lite familjemys. Funkar också bra! :-)