Dagen efter TSL, dvs Trosa Stadslopp, och nu hade man smält debaclet lite. Ja, det är väl inte konstigt att man sprang mycket sämre med tanke på fotoperationen. Men vilken träningsvärk jag har! :-0 Jisses! Framsida lår är ju helt förstörda och med facit i hand så gjorde jag en hel del fel, men det var svårt att första innan. Jag borde givetvis inte ha sprungit i tävlingsskorna och jag gick samtidigt ut lite för hårt. Men jag trodde nog att farten ändå skulle finnas någonstans där. Nu värkte benen mer än efter ett maratonlopp. Men Ullis var lite sugen på att revanschera sig. Även hon var grymt missnöjd och jag förstod inte riktigt att hon också sprang dåligt. Vi lämnade ju blod förhållandevis tätt innan men det var ändå strax över två veckor tidigare. Helt återhämtad blir man inte förrän efter tre veckor men efter två veckor så är det knappt märkbart. Kanske 10-20 sekunder på ett millopp, skulle jag gissa. Och säkert lite individuellt. Men inte så det borde kännas. Däremot så körde även Ullis en hel del massade och dessutom allt bara några timmar innan. Det funderar jag mer på. Hursomhelst så vore det kul att träffa faster E-M och hennes Leffe. Den sistnämnda som sprungit som en Gud i yngre dagar. Det är så kul att höra honom prata om löpning och när folk pratar om att det var mycket värre på t.ex Lidingöloppet, de första gångerna, så säger han bara "Asch, det var ju fina stigar!" Han sprang bl.a femte Lidingöloppet på "runt 2 timmar", det var visst 2.02, såg jag när jag tittade efter. Sjukt bra men orienterare är inte så noga med tider. Ullis och jag kom iaf fram ganska sent och hon efteranmälde sig först och sen åkte vi hem till faster och efter välkomstkramarna så blev det lite kaffe och prat innan Ullis skulle springa. Hon hade hoppats på lite spring i benen men det var rätt varmt och värmen tog ut sin rätt och säkert satt gårdagen kvar i kroppen. Så hon fick det lite tufft men verkade heller inte maxa helt. Vi hejade först vid starten och sedan gick vi mot 4 km-skylten, där vi även kunde se eliten. Både vid 4 km och vid 10 km. Herrvinnaren imponerade stort och det var någon kille med "rastaflätor" som sprang med bar överkropp. Jag har ingen aning om vem han är men han var sjukt duktig och lämnade de andra bakom sig rejält. Som nummer tre kom skidlegenden Daniel Rickardsson och det förstod jag tyvärr inte förrän efteråt. Det var lite synd. Han hade visst en kusin i M-fred. Hyfsat med folk och efter ett tag så kom Ullis gående tillbaka och det hade varit riktigt varmt, sade hon. Det förstod vi. Så sen traskade vi tillbaka och dukade upp lite mer fika och Ullis passade på att duscha. Sen blev det mycket mer prat och det var supertrevligt. Vi avslutade med att gå tillbaka för prisutdelningen och det brukar vara ett dignade prisbord med utlottade priser men idag blev det nada för Ullis. Vi fick gå tillbaka tomhänta och vi sade adjö till faster och Leffe och åkte hemåt. Riktigt trevligt trots att det inte riktigt gick bra för Ullis men ett bra träningspass blev det. Sen var det fotboll och Sverige skulle möta Tyskland. En riktigt svår match och bara det att Tyskland hade Birgit Printz som mental rådgivare gjorde att man skakade! :-) Fast vi hade samtiidgt fikabesök av R och T. Men när man hörde att det hände något så kunde jag inte hålla mig utan sprang in. Fast första målet var skumt. Jag hör att några grannar ropar euforiskt och man tror förstås att Sverige gjort mål. Sen ser man att det står 1-0 till Tyskland. Jag undrar vad f-n det är för fel på grannarna men Tim säger att han tror att grannarna har besök från Tyskland. Och mycket riktigt! När jag tittar ut genom fönstret så ser att det är folk med Tyrolerhattar och typiska Tyrolerkläder. Oops! Det förklarar ju saken. De har förresten värsta partyt men det är klart att de har lite koll på fotbollen också. Sen håller det på sädär och nu hörs även grannarna då det är Sverige som gör mål och sista kvarten sitter T och jag inomhus istället och biter på naglarna. Sverige gör det bra men det är ju tusan att man inte skall våga stå lite högre upp på slutet. Det är ju inte bra för hjärtat och det blev lite oroligt på slutet. Men vi slog äntligen Tyskland och det var visst ett jäkla tag sedan. Så nu är vi i semifinal och på pappret väntar en lättare motståndare än i en eventuellt final. Men det skall ju spelas om det också. 

Mot kvällen så ville jag också träna och det blev såklart Zwift och jag körde banan som var och det var KOM, i Inssbruck. Jag kom inte riktigt ihåg den men snart påmindes jag. Fy bubban. Det gick uppför hur länge som helst och man fick inte direkt några kilometer gratis. Så när man kört typ 45 minuter och kommit 12 km så ångrade man sig lite. Men sen gick det förstås nedför och det fort. En bra bit över 80 km/h och man susade ned. Sen körde jag mot mål och ville komma ett helt varv, iaf. Jag avslutade med att skriva "Good bye, Germany!", med tillhörande glad gubbe. Alltid retar det någon, tänkte jag. Nä, det gjorde jag inte men lite bus har ingen dött av. Så skönt med lite träning och jag måste ju tagga till nu. Men benen var fortfarande inte helt okey.