Hela lördagen bara gick och det var fortsatta tårar och det fick liksom komma över en. Vi ser att Felix verkar ha det bra i Malaysia och bara tanken på att berätta för honom gjorde ont. Men det gjorde även ont i oss själva och det var nog lite förvånande att man skulle bli så förstörd. Jag som, innan vi skaffade katt, aldrig skulle ha någon. Förstod inte vitsen och förstod inte den fascination man kunde ha över katter. De gjorde ju lite som de ville. Men våra katter var lite mer som hundar och kom när man ropade på dem. Ja, iaf ibland och det var väl speciellt Felix och Mirakel som hade ett extra speciellt band. De gosade alltid och ropade han kom så sprang hon direkt efter. Mot kvällen så tyckte Ullis att vi skulle gå en promenad och första känslan var nej. Det hade jag ingen lust med men ganska snart så lät det som ett bra beslut och visst var det det. Det var riktigt skönt att bara gå lite och det skulle ju heller inte vara någon fara inför Kalmar med ett avbrott, den mesta träningen skall ju vara gjord och nu börjar i princip nedtrappningen. Vi gick runt och det var alltså riktigt nice. På lördagen sen så var det lite samma sak. Vi kom inte upp till morgonsimningen och man var såklart påverkad av allting. Jag var riktigt sugen men jag somnade om och detsamma verkade Ullis ha gjort. Vi hade å andra sidan inte uttryckte klart att vi skulle komma. Sen ville jag absolut träna och Ullis ville cykla ute. Och det skulle väl bli ett av de sista passen ute innan jag skulle gå på rengöring och smörjning av kedjor och kasset m.m Vi drog igång och det var ruggigt blåsigt och en rak motvind. Men jag kände mig tillfreds och all den mängdträning jag gjort, på cykel, infann sig plötsligt och jag bara njöt. Det gjorde inte så mycket att det blåste och jag kände att det bara blev mer träning. Jag gick ned i tempoställning då det inte friskade på och det var såklart när man närmade sig skogsområden. På de öppna fälten så vågade jag inte riktigt för det bet i ordentligt. Jag märker att Ullis tar det lite lugnare och när jag väntar in henne så är hon klart påverkad av vinden. Hon var riktigt inställd på att få ett bra pass i tempoställning och nu gick det inte. Men jag kör på och när jag kommer ned i tempoställning så försvinner jag lite och då jag närmar mig Järna så ser jag inte Ullis då jag tittar bakåt och utgår ifrån att hon har vänt då vägen smalnade av. Vid vägskälet mellan Järna och Södertälje så vänder jag och börjar trycka på. Med en lastbil i ryggen, hög kantsten och cyklister som vill korsa vägen så vågar jag inte se på cyklisten jag möter och först då jag passerat så ser jag att det är Ullis! Oj då! Jag kör på en bit på rakan och vänder sen. När jag kommer tillbaka så ser jag inte henne och jag fortsätter mot Saltå Kvarn. Men där är hon inte heller och jag stannar och ringer men får inget svar. Hmm, vad hände där? Jag rullar tillbaka och ser att det kommer en cyklist från Södertälje-hållet och är det inte lite grönt och vitt på kläderna, tänker jag. Och mycket riktigt. Hon tyckte jag såg så sammanbiten ut och att jag körde på hårt hemåt. Men det var skönt att allt var okey, jag blev lite orolig då jag inte hittade henne. Nu trycker jag på rätt hårt och snittar 35,8 km/h men det med gynnsam vind och sista biten, från väg 218, tar jag det lite lugnare. Och jag hinner inte ens gå ned med cykeln förrän Ullis kommer! Oj! Det måste gått fort för henne också. 45 km och snitt ganska precis 30 km/h. Jag har faktiskt noll koll på hur det kommer gå i Kalmar men det vore ju konstigt om jag snittade sämre än 2017 då jag hade 32,4 km/h på de 18 milen. Då hade jag 170 mil i benen. Nu är jag uppe i en bra bit över 600 mil. Men det finns absolut ingen chans att snitta över 36, som jag drömde om för ett par år sedan. Men men... vi får se hur det går. De stora problemen blir ju efter 20 km på löpningen...

På kvällen sen hämtade jag Felix och hans vänner. Vi räknade med att det skulle gå rätt fort att gå av planet men det tog närmare en timme innan Felix kom och han och Tim blev kvar och väntade in de andra medan jag gick och flyttade bilen då jag nästan stått maxtiden på parkeringen. Det kändes lite konstigt då vi åkte hemåt för man ville såklart berätta men vi ville släppa av de andra och komma hem först. När jag släppt av både Robban och Chaien så var vi då hemma och jag känner att tårarna börjar komma. Felix märker ingenting och blir förstås chockad då han skall gå in och märker att jag storbölar. Det tar en liten stund men sedan smälter det in och vi pratar en lång stund i vardagsrummet om det som hänt. Och allting släpper för oss alla. Det är förstås jättetungt för honom och han kände en liten skuld att han inte var hemma men det skulle han absolut inte ha, sade vi. Det var skönt att ha varandra och jag tackar för alla fina kommentarer på FB, de har verkligen värmt. Först så orkade jag inte läsa dem då allting var så färskt. Det tog förstås också en del att skriva om det.