Söndag morgon och Ullis och Tanjis hade bestämt morgonjogg och jag fick förstås följa med. Men lite seg på morgonen och så regnade det en hel del... Hmm och morgontrött som jag var så lockade istället löpbandet mer. Och det är ju också grym luftdämpning på. Samt att jag kunde prova de lättare skorna. Så Ullis drog iväg och jag tog lite mer frukost innan jag gjorde mig iordning. Nu var det ju ett tag sedan jag sprang på löpbandet och jag skulle behöva snöra upp skorna för att byta plats för sensorn, om jag ville Zwifta vill säga. Så det blev iaf de lite tyngre skorna och innan jag började så hittade jag hur man skulle kalibrera bandet, eller själva Zwift vill säga. Det tog väl några minuter och jag startade inte pulsklockan då. När jag är klar, och har börjat springa ett tag, så kommer jag på att jag glömt att ställa upp lutningen och kalibreringen var då alltså på noll lutning. Det kan förklara att det ändå inte blev helt perfekt. Nåja, det var iaf bättre än sist och jag körde på. Efter två kilometer så börjar jag lägga in femhundringar, med nästföljande kilometerlång vila, och farterna vara 5 min/km respektive 6 minuter på kilometer på joggen. Så höll jag på tills jag kom upp 8,5 km och joggade sen bara ned sista 500 meterna. Det fick räcka och jag var ruggigt kissnödig. Det verkar jag alltid bli då jag kör på bandet. Det kan förstås bero på ett antal koppar kaffe... Känslan var inte perfekt och jag är öm vid själva såret och skall nog kolla upp hur de andra har det. De som också opererades samtidigt som mig. Två av tre, som jag kontaktade, har svarat och varit delaktiga i diskussioner och är riktigt trevligt. Sen blev det familjemys för hela slanten och det kändes riktigt bra. Det blev bland annat en tur till Gnesta där vi käkade gott. Den värsta chocken över Mirakels bortgång har nog lagt sig. Men Mystica pep lite på natten.