Torsdag och jag vaknade av att allting känns konstigt. Jag känner mig riktigt trött och det känns som om jag försovit mig. Jag vinglar upp och försöker se vad klockan är i köket men det går knappt. Det ser ut som den är kvart i åtta och det vore ju en katastrof. Så jag vinglar tillbaka till sovrummet och tänker kolla på mobilen men den är helt död. Så nu snabbt tillbaka till köket och helvete, tänker jag! Klockan är kvart i åtta och jag får nästan panik! Jag kommer på att det är torsdag och det skulle inte vara hela världen om jag skulle komma sent då jag egentligen bara har tio minuters samling innan eleverna skall iväg på slöjd. Men då måste jag ju framföra det också. Och borde inte mobilen vara laddad? tänker jag. Jag tar med mobilen och två laddare till ett uttag i köket. Men efter bara några sekunder så kommer det en upp gul varningsbild och under det är det en blå droppe samt en bild på ett laddsladd med ett kryss över. Ooops! Vad var det? Jag byter till den andra sladden och det blir likadant. Aj, då! Nu är det bråttom att få fram ett meddelande och jag hämtar paddan och försöker att maila. Men den har jag visst inte skickat mail ifrån, förut. Det står att något måste konfigureras och det sista jag kan komma på är att skicka ett meddelande till någon kollega via Facebook. Jag gör det och sen är det bara att göra sig iordning lite snabbt och dra iväg. Väl framme så förklarar jag mig för både chef och elever och efter lite undersökningar så får jag igång mobilen genom att köra papper i ett hörlursuttag. Lite skumt för jag har inte haft ngt vatten där eller ens använt hörlursuttaget. Nåja! Nu är det fixat och det är bara att hoppas att det inte händer igen. Efter en rätt bra dag på skolan så var det då hemfärd och idag väntade det klubbträning  och efter lite mat i magen så var då Ullis och jag där. Vi ser att Tanjis kommer och sen blev det visst inte mer. Så vi gör om planen och springer en runda som de tänkt ut. Den går ut mot Berga gård och efter att ha sprungit uppför en bra bit så känner jag att all kraft bara försvinner. Jag är helt slut och det är bara att inse att det här kommer att ta tid. Återhämtningen alltså. Jag bestämmer mig för att sänka farten rejält och de bara försvinner. Och när jag kommit tre kilometer så vänder jag och hoppas på att jag skall klara av att springa hem. Men nu går det nedför och det är förstås lättare men inte blir jag så mycket piggare. Så det var precis jag klarade att jogga hela vägen tillbaka och när klockan var prick på 6,0 km så stannade jag och sprang inte en meter till. Men då var jag å andra sidan tillbaka på Safiren, logiskt nog, och traskade in. Jag hoppade ur skorna och gick in mot gymmet för att köra lite rehab för hälen. Men skulle det inte vara skönt med liiite styrka också? tänkte jag. Tänkt och gjort. Det blev triceps, axlar och biceps. Två rundor och med högt tempo. Sen knappa tio minuters rehab för hälen och det var behövligt. Den har varit utan kärlek sedan innan Kalmar. Efteråt traskade jag och Ullis hem och sedan blev det fotboll då Sverige utklassade Färöarna. Riktigt kul att se Alexander Ishak och han är ju en fröjd att se. Det är nog bara en tisdfråga innan han är i en ännu större club än Real Socidad.