Så var det då torsdag och jag hade mitt första, av tre, labbesök inbokade. Och besöken var hjärtrelaterade då jag haft lite strul med kroppen i omgångar. Och nu hade det flera gånger blivit så att jag fått hjärtrusningar som liksom inte gått över då jag försökt att jogga. Förut så försvann det efter ganska precis tolv minuter. Men jag hade ju min klass idag också men eftersom de började med slöjd så täckte mina kollegor upp för mig och jag checkade in på fyslabbet, i Södertälje. Där gick det rätt fort och nu var det ultraljud och sköterskan mätte och mätte innan hon försiktigt undrade om jag varit med om ultraljud förut. Javisst, svarade jag. Både utanför och med slang invändigt och hjärnröntgen och "där var det tomt", skämtade jag. Hon fortsatte att mäta ett tag och sen försvann hon och kom tillbaka med en kvinna som förklarade att hon var hjärtläkare. Och efter lite prat med henne så förklarade hon att allt tyder på att jag har ett hjärtfel där aortaklaffen har två, istället för tre, typ av fickor, s.k kuspar. MEN att det borde visats på det där invändiga ultraljudet som heter TEE. Det hela heter Bikuspid aortaklaff och enligt forskningar väntar hjärtoperation för ungefär hälften. Iaf så blir det högre slitage på aortan och troligtvis väntar problem framåt i livet. Det var svårt att ta in och jag förstod nog inte allt då. Eller förresten. Jag visste nog inte så mycket då och läkaren ville istället tona ned det och ville poängtera att de ännu inte visste säkert. Jag lovade iaf att få fram bilder eller svar från min TEE. Efter en dusch så var jag snart på väg till skolan och jag gick igenom några gamla NP-frågor i matematik så att de visste vad som skulle kunna komma. Men vad hade hänt med vädret? Det hade ju inte kommit någon snö på evigheter och imorse så hade Ullis gjort ett hjärta på bilen och när jag åkte mot Gnesta så såg jag att det kommit mycket mer snö där. Och nu fick jag för mig att åka genom skogen till Läggesta-korset för att spara lite tid. Men det var ett dumt beslut då det var snökaos och väldigt halt. Men jag kom fram och snart var vägarna bättre. En liten burgare på vägen och snart var snön borta och det gick bra att köra. Väl framme hos Magnus, i Mora, så chillade vi men snart kom vi ned i källaren och började spela pingis för hela slanten. Jag kände mig lite väl kaxig då jag sade att jag inte kunde få stryk och vilka härliga matcher. Min ödmjukhet förbjuder mig att att avslöja hur det gick! Ha ha! Men det var jag värd efter dagen. Imorgon väntade lite vallning.