Fredag och efter en bra skolvecka där det finns så sjukt mycket positiv känsla och energi så ville Ullis köra ett maxlopp på banan. Jag var faktiskt inte så jätteglad för det då hon har sprungit mycket på slutet och risken finns för överbelastning. Men hon hade nog bestämt sig och då är det förstås bara att köra så jag fick ställa om mig till att peppa och det ordentligt. Fast först besökte hon skolan och jag frågade mina elever om det var okej att min fru dök upp och satt och kollade på. Det var helt okej och när hon dök upp så höll jag på att instruera eleverna för "Harry Potter" som är en rolig och intensiv bollek. Efter det så stängde vi ned och gick och tog en kaffe i personalrummet och hälsade på Marit som har jobbat med Ullis tidigare. Sen var det då dags och på banan fanns även min gamle jobbarkompis och kanske mer golfkompis, Jonte och en kompis till honom. De skulle springa lite på banan och kanske peppade det Ullis lite också. Det brukar alltid vara positivt med några fler på banan fast jag visste att jag skulle behöva vara ett bra stöd. Och som hon sprang! Hon lyckades hålla  uppe ett högt och hårt tempo loppet igenom och jag kände mig som en skurk då jag stod där och skrek, mer och mer. Oinsatta måste säkert ha undrat men jag är så nöjd och Ullis blev supernöjd. Sjukt slut och utpumpad låg hon i gräset men var snabbt uppe, säkert hög på endorfiner. Det gjorde hon riktigt bra och det var nära hennes bästa tider då hon sprang som bäst och mest. Själv var jag lite seg och kom aldrig igång. Kanske tog jag ut mig mentalt på skolan så min träning frös inne idag och imorgon var det ju golftävling. Kanske började jag att peppa upp mig för den...

Men jag tror att vi, på kvällen, tittade på ett avsnitt av Partisan faktiskt. Hela familjen gillar den och vi ser på den tillsammans och äter lite gott.