Så var det då lördag men först skulle vi få iväg alla löparna som skulle springa virtuella lopp. Ullis borde väl inte springa men hon kunde inte låta bli att hänga på en lugnare grupp. För Tokan skulle vara snäll och hålla i en grupp som skulle ligga runt 6.20, kanske lite snabbare om alla kände sig fräscha i den gruppen. Han är snäll som en tok så han får nog fortsätta heta Tokan i min blogg. Egentligen blev smeknamnet alldeles fel för när jag började använda namnet så utgick jag från ett annat efternamn. Men men... Hursomhelst så är det en hel del löpare som springer idag och runt tio stycken från vår klubb. Jag själv är ju lite av typen att det tar tid med nya saker för mig och ännu har jag inte tagit till mig virtuella lopp. Å andra sidan så har jag ett mellanår så det gör mig inte så mycket att jag inte kan springa vanliga lopp just nu. Jag glömde bort vad ordet heter, när man liksom är traditonalist, och stötter på olika fobier och blev nyfiken på om navelfobi fanns. Jag vill nästan kräkas om jag tänker att någon petar mig i naveln, eller, å hemska tanke, att någon faktiskt gör det. Jo, det har hänt och jag mådde fysiskt illa i en halv dag. Det var inte med flit skall jag dock tillägga. Och ja, det både fanns och finns Jag har t.o.m svårt att se en navel i närbild men för den som är nyfiken finns det att läsa om  här: https://fobibloggen.wordpress.com/2013/05/28/omphalafobi/ Omphalafobi heter det visst. 

Men iaf så blev det bra resulat på löpningen men Ullis tog det lugnt men då var jag redan i full förberedelse för att spela golf. Efter att ha "släppt iväg" dem så åkte jag förbi löparbanan för att heja lite på Sjökvistaren och sen var det full fart hemåt och packa golfväskan. Sen iväg och efter uppropet så hejade jag lite på min medspelare och förklarade att jag tyvärr inte spelat på typ tre år men att det har känts bra på rangen. Och jag gick även ned och slog några slag efter och så var det då dags. Första slaget och vart tog bollen vägen? Ingen som vet och efter ytterligare två bortslagna bollar så förstod jag att jag måste pegga ned. Jag var van att slå den större drivern. Men det blev inte mycket bättre och jag var för taggad så jag tog i för mycket. Hela rundan blev en katastrof och trots min stabila motståndare så hamnade vi i bakre fältet. Vi hade behövt mina lite längre slag men de lyckade slagen lös med sin fråvaro och jag har faktiskt aldrig spelat sämre. Tror jag hade 2-3 riktigt bra utslag. Men jag blev ändå taggad att spela mera för det är riktigt roligt. Dock har jag haft det roligare på banan, det måste jag medge. För det var klart frustrerande och man måste visst spela på riktigt med äkta stimuli runtomkring. Så man blir van. 

Senare på kvällen så cyklade jag lite grand och det blev ett rätt lugnt pass men ändå 43 km och snittwatt på 153. Men det är förstås i träningsprogrammet.