Torsdag morgon och jag känner att jag måste logga in och se hur det har gått för mig med min inlämnade uppgift på universitetet. Jag var ju osäker på om jag verkligen förstått uppgiften rätt och när jag ser att jag blivit bedömt scrollar jag oroligt ned och jag känner att det lutar mer åt ett U än ett G. Jag drar ut på det men så ser jag ett G och blir glad men direkt efter så står det att handledaren tvekat om det och att jag nog inte förstått uppgiften rätt. Egentligen bestod nog uppgiften i att göra själva förberedelserna inför en undersökning och jag gick ju all in och genomförde ju även undersökningen. Men jag ämnar gå igenom hennes påpekande och lära mig utav det. Men ett G är alltid ett G och det jag gjorde rätt gjorde jag tydligen tillräckligt rätt. Så glad och lite lättad kan jag lämna den här biten bakom mig. Nu väntar nog grammatikdelen i den här kandidatkursen. Den är totalt på 30 poäng så det är alltså en lite kortare kurs. 

Sen väntade eleverna på meet och det är ju fortfarande rätt nytt för mig så jag är också i skolbänken, så att säga. Men det gick fortsatt bra och eleverna uppvisar en härlig entusiasm och den sporrar även mig. Sen kom Ullis hem och det blev lite bråttom då vi bokat tid för löpning med Putte. Vi inser att vi inte riktigt kommer att hinna och skjuter på vår avtalade tid och det gick bra. Det verkar rätt kallt så jag byter till ett par lite tjockare byxor men har kvar en tunn långärmad tröja och förstås den tunna löparjackan. Det borde räcka då jag körde med mössa och handskar. När vi går ur bilen så slås man av hur jäkla kallt det är och snart är vi igång. Jag blev lite stressad och hittade inte mina broddar men tänkte att det skulle gå bra ändå. Men jag känner att jag inte riktigt kan springa som jag vill och i vanligt ordning så är det riktigt jobbigt i början. Jag har ju alltid det att jag behöver en ordentlig uppvärmning innan jag kan springa på. Så verkar det vara idag också. Efter några kilometer så frågar jag hur fort det egentligen går för jag är nästan lite sur då jag känner att jag är nära att inte orka. Då får jag svaret att vi har snittat 6.21 Det var som en smäll på käften för det kändes mycket snabbare. Efter en liten bit till så har jag mjölksyra i hela kroppen och säger att jag stannar till lite grand och försöker igen om någon minut. Vi bestämmer oss för att jag tar en annan väg och möter upp dem. Efter en kort kisspaus så startar jag igen och nu kör jag lugnare och snart så borde det släppa, tänker jag. Snart ser jag dem och nu börjar det kännas bättre i kroppen men framförallt benen. Nu hör jag dem ropa att jag springer för fort hela tiden men jag har ju hela tiden haft känslan att få slita för att hänga med och nu, då jag ligger lite före, så ligger det säkert kvar och nu är det så jag får bromsa hela tiden. Det känns jättekonstigt men förstås skönt. Dock var det jäkligt halt på några ställen och jag har sprungit och spänt mig men det var ute på Edanö. Nu, på hemvägen, så är det lite bättre underlag. I en tuff backe så trycker jag på men när det kommer is så tappar jag förstås allt och får bara trippa förbi. Det blir totalt en mil, i alla fall för Ullis och Putte. Jag får nog dra bort 200-250 meter. Första löppasset på länge och trots att det började kännas lätt på slutet så tog orutinen ut sin rätt och en mil blev bra nog! 

Efter löpning och dusch så fortsatte jag lite med renoveringen och rätt som det var så ringer det på dörren. Jag var nog inställd på att det var en annan person som skulle komma så det tog några sekunder innan jag förstod att det var Tanjis. Hon var ute och gick och skulle bara säga hej. Med sig hade hon Hennis och det blev lite snack och lite kul att de pratade om skor och ett speciellt märke. Varför pratar jag om det? tänker vän av ordning. Ja, läs nästkommande blogginlägg!