Lördag och jag var snabbt igång med renoveringen men när jag är i full igång med borrningen så inser jag att jag gjort en tankevurpa och jag har borrat fel. Hmm, Ullis skall ut och springa och jag tänkte komma efter på inlines. Det blir premiäråkning och jag får väl vara lite försiktig bara så skall det nog vara lugnt. Jag borrar snabbt lite nya hål och spacklar igen de gamla och snart är jag ute på mina inlines men det känns som jag viker högerfoten lite utåt och jag får kämpa emot lite. Men men, jag är snart igång och en granne tjoar och precis då är det lite uppför. Hmm, köra lugnt på inlines då det går uppför, det går ju inte utan jag får ta i en del. Men det går bra. Det skakar en del och det är rätt dålig asfalt men det är nog mest jag som inte är van. Jag åkte ju en del i höstas och for över det mesta. Jag har inte ännu kommit ut från Vagnhärad och jag känner redan hur jag börjar domna bort. Och så kommer branta backen ned vid järnvägsbron. Den känner jag att jag inte kommer att orka bromsa mig nedför utan tar svängen ned till höger och sen hoppas jag att det inte kommer en bil. Precis när det är dags att svänga så ser jag att det är lugnt och svänger kraftigt vänster och ingen bil kom. Hade det kommit en bil så var reservplanen att svänga höger mot gamla MHF-stugan. Nu är det bättre väg och det är skönt men det är fortfarande tveksamt om det blir så långt idag. Jag kommer ut på cykelvägen och borde den inte vara bättre sopad? Man får hela tiden vara lite beredd på en sten som gör att man får parera. Nu närmar jag mig en cyklist och det sporrar lite. Det är en äldre kvinna som verkar prata i telefon så jag närmar mig rätt snabbt. Nu kommer den lilla, men branta, uppförsbacken och hon får ta i men det får också jag. Så det känns som om hon försvinner då hon rullar ned men jag får upp en bra fart och avståndet är nog detsamma men nu har hon förstås slutat att prata i telefon och det går fortare. Snart är vi vid Trostorp och det betyder mycket sämre underlag och farten går ned rejält och det är plågsamt för benhinnorna och jag känner att jag hela tiden får hålla emot med högerfoten. Till slut så är det lite bättre väg och det är lite lugnt ett tag innan gruset kommer vid Åda. Det plingar till och jag hoppar till. Det är en gammal kollega som jag, som är extremt långsint, fortfarande får speciella känslor av. Han ropar att jag skall öka och vän av ordning kanske undrade vad det var som var så konstigt för länge sedan. Jo, jag skulle köra Vätternrundan 2003 och det var jag och en annan kille som drog ihop ett gäng som skulle köra under 10 timmar. Det kan mycket väl varit den första officiella gruppen som sökte folk på internet för att köra ihop. Hursomhelst så körde jag och kollegan ett långpass och jag hade svårt att komma igång och relativt snabbt så låg han 200 meter framför och det konstant. Jag, som är en tävlingsmänniska, hade svårt att tagga till, när det bara var träning, och kom liksom aldrig ikapp. Efteråt tackade han nej till erbjudandet och sade till andra på jobbet att jag "aldrig kommer klara att åka under 10 timmar". Med facit i hand så hade han fel... :-0

Det blev segare och segare och jag som hade längtat efter Åda-rakan. Den var fylld av massa småsten och min hjärna fylldes av hemska tankar om de som ansvarar för sopningen. Väl i Trosa så möter jag en glad Ullis men hon ser att jag knappt kan bromsa utan får ta emot mig. Jag var heelt slut och säger att jag inte klarar att åka tillbaka utan hon får hämta mig någonstans efter Trosa. Jag skall försöka fortsätta och kommer igenom Trosa men jag får vila en gång i Trosa och släppa på lite remmar och sånt. Sen igång igen och nu kör jag på stora vägen då jag rullar nedför backarna, ut från Trosa. I varje backe sen får jag stanna och vila flera gånger för jag är liksom rökt. Till slut är jag framme vid infarten till Troslanda och slänger mig på gräset och bara vilar. Kollegan cyklar förbi och ropar något hurtfriskt igen som att jag skall köra på. Jag orkar inte ens bli irriterad och han vet förstås inte att jag nyligen är opererad och måste ta det lugnt. Lugnt blev det inte och jag hade helt enkelt överskattat min förmåga. Men jag vilar och snart ringer Ullis upp och jag säger att hon kan ta en dusch först om hon vill. 

När hon kommer så får jag hjälp in med sakerna och snart åker vi hemåt. Jag kan knappt stödja på benen och speciellt det högravärker enormt mycket i benhinnorna. 

Snart har jag också duschat och vi bestämmer oss för en liten utflykt. Vi åker till Gnesta, beställen en pizza på vägen, och fortsätter sedan till Klämminge-badet, där vi äter pizzan och bara njuter. Sedan får jag en idé om att gå ut i vattnet för att kyla ned benhinnorna men jag hinner inte så långt utan innan fötterna försvinner. All kraft är borta och jag är rädd att ramla. Men på riktigt! Hur kan vissa simma i nollgradigt vatten? Jag hann ut i kanske 3-4 sekunder och halva smalbenen hade väl kommit i. Då är fötterna helt kraftlösa och jag får stappla upp. Jag försöker någon gång till men det är helt omöjligt. 

Efter det så åker vi hemåt och jag fortsätter att fixa med hyllorna och snart är det dags att sätta upp dem. Då ringer mat och sov... nädå! Men då är maten färdig och vi väljer att titta på "Vem vet vad". Jag är sugen på en vinst, sist vann Tim. Efter en stund så leder jag men klantar mig på stället där man även kan förlora poäng och jag har inte mer än 18 poäng och kanske var jag sämst på det. Sista frågan och jag går all in på en person och det är fel. Felix tar hem det och Ullis och jag får satsa på revansch. :-)

Jag avslutade med att montera upp det sista och justerade så att luckorna stängdes smart och bra.