Lördag och det här skulle väl bli en bra dag? tänkte man. Ullis jobbade och själv var jag lite seg och låg och drog mig ett tag. När ena grabben gick upp så var det väl dags för mig också. Snart var jag igång med målningen och jag målade på de ytor som var svåra att komma åt. Skittråkigt men måste göras. Det blev målning i omgångar och sen kom Ullis hem. Vi åt lite grand och sen fortsatte vi att fixa lite i källaren. Då ringer telefonen och det är Linas telefon men det är en gemensam vän som pratar och han låter förstörd och jag förstår att det är väldigt illa ställt med Jocke, min bror. :-0

Ullis och jag rusade ut till bilen och drog bort till pizzerian då han visst skall ha fallit ihop. Där står Lina och kompisen samt lilla G. Jocke har fått HLR och ambulansen har visst kört iväg med ilfart och sen var det timmar av väntan, det kändes i alla fall så. Jag åker och köper lite mat till familjen och sen är det många jobbiga tankar och förstås stöttning som gäller. Sen kommer samtalet och man förstår direkt. Det är ett fruktansvärt slag rakt i ansiktet och det är både så konkret och så overkligt på samma gång. Min älskade bror! Vi har inte alltid kommit överens men han har alltid sett upp till mig och det har både varit fint och lite jobbigt på samma gång. Speciellt som han haft den gudomliga musikaliska förmågan som jag kunde dö för. Jag som älskar musik. Vi fick åka in direkt och vi samlade oss och snart nog så sitter Lina, jag och Ullis i bilen till Nyköping och vi får snart komma in. 

Där ligger han. Vacker, fin och kärleksfull. Det var som om han väntade på oss och liksom låg kvar i sin kropp. Vi fick ett fint farväl och tårar föll på min kind. Adjö, Jocke! Tack för den här stunden på jorden. Kram! Älskar dig! 

Hemåt gick det inte lika fort och vi var alla glada att få tagit farväl. Har inte så mycket mer att säga. Ta hand om er!