Tisdag morgon och jag vaknade och satte på kaffe och gick och knackade på där Peter och A låg och sov. Jag sade att kaffet var klart och snart satt vi alla och åt lite frukost. Eller frukost och frukost. Vi hade inte så mycket hemma men de hade med sig lite eget och jag tog lite kvarg som var kvar. Snart så drog jag ut Peter på en promenad och jag var visst taggad så jag traskade på rejält hårt och han blev lite chockad. Kanske var det lite väl hårt och det börjar ju med en uppförsbacke så jag blev själv lite flåsig. Han var lite inställd på en rätt kort promenad men jag tänkte att vi går väl på lite och snart så körde vi på rätt hårt och snackade för fullt mellan andetagen. Det blev prick 5 kilometer och vi snittade 8.39 minuter per kilometer. Det var imponerande och en hel del höjdmeter på det. Nu blir Ullis irriterad, skämtade jag. Nä, svarade Peter och blev lite orolig. Nädå, jag skojar bara, fortsatte jag. Vi gick in och handlade eller det var nog mest han. Jag lade tillbaka min korg då jag inte kom på att jag behövde någonting. 

Sen kramade jag om dem för nu skulle de åka och jag skulle komma igång med meet. Det var lite jobbigt då många var besvikna att jag inte skulle vara kvar och många var förstås ledsna över min brors bortgång. Ja, det var tufft helt enkelt men jag kände mig starkare idag. Jag fortsatte att sjunga och spela in och ett tag så lyckades jag klart bättre med själva sången men klarade inte de höga tonerna. Det är som i golf, man sätter aldrig både utslag och puttar i samma spel, typ. 

Sen kom Ullis hem och hon ville förstås träna och hon undrade om jag vågade springa. Jag var också inne på det men hon gillade inte idén om att springa fram och tillbaka i skogen då jag inte ville springa längre sträckor på en gång. Det slutade med att vi gick en promenad istället och vi körde ut mot Fredriksdal. Hela Lundbyrundan sade jag nej till. Det är ju typ en mil. Men vi gjorde ett mellanting och det borde väl bli runt 7,5 km, tänkte jag. Det går rätt hårt och jag kollar klockan och vi håller samma tempo som jag och Peter, i morse, och då har vi nu haft hela långa backen. Ojdå! Det här fixar jag inte riktigt. Baksidorna stramar men jag tragglar på. Vi håller samma tempo hur länge som helst och när det går brant nedför så börjar jag att jogga lite och Ullis blir glad och hänger på. Det är jobbigare att gå nedför än att jogga och så känns det även då det går brant uppför så det blir alltmer jogg och förutom knät så känns det roligt och något jag längtat efter. Vi lägger in lite mer jogg och det är nästan så jag orkar springa hela långa uppförsbacken efter motorvägsviadukten, som kommer innan "strutsfarmen". Oj! vad röd du är, säger Ullis. Nåja, det är du också skämtar jag. Det är ju en tuff backe men visst kände jag att jag fick slita. Till slut är vi framme vid affären, där vi tänkt avsluta, och det blev prick 8,5 kilometer på en timme och tio minuter. Snittfarten blev 8.15 men då med lite jogg emellanåt. Annars hade den nog legat på runt 8.40-8.45 på hela. 

Dusch på det och sen åt vi lite jordnötter., tyvärr lite för många. Kanske inte den bästa starten på utmaningen jag fick från Peters fru. :-0