Lördag och jag låg och drog mig lite grand i sängen och kollade några videos och spelade lite. Sen så undrar Ullis om jag kan hämta släpet, på hennes jobb, typ nu och jag slänger på mig kläder och åker ned. Hennes rast är nästan slut då jag kommer så det blir bara en snabb puss och hejdå. Väl hemma så vill jag försöka få till låten till Jocke men det känns som om jag tappar lite känsla och den sista upphöjningen tar livet av mig. På slutet råkar jag sjunga fel och glömmer bort mig och märker att man inte alls behöver gå upp och det kan ju vara ett alternativ och jag försöker några gånger till och visst får jag in känslan så att man känner att det är till Jocke jag sjunger. Kanske lite väl mycket. Sen får jag ge mig och lite irriterad är jag över att jag inte är i den form jag borde vara i men det är ju å andra sidan inte huvudfokus nu. Tim är uppe och han hjälper mig att fylla släpet och sen åker vi iväg. Väl på plats går det rätt smidigt och vi kan åka hemåt igen. Motorcykeldäcket fick vi visst slänga hos Trosa Däckmarknad. När vi kommer hem så ser vi att Ullis är hemma och ja, just ja! Det är ju fredag! Ullis vill iväg och äta lite lunch. Jag bara känner att jag vill göra ett sista försök med sången och springer ned i källaren och bara kör! Sist så gick det ju som bäst då jag stressade och kanske inte tänkte så mycket. Ned i källaren och det var ett försök som gällde och inte mer. Så var jag igång och jag känner att jag inte är supernöjd med inledningen men vid första refrängen så kände jag hur klockrent tonerna satt och det gjorde mig nog lite nervös. Sen försöker jag släppa det och bara köra. Jag struntar i upphöjningen och nu kommer alltså den sista tonen.... Upp eller ned, upp eller ned? Det är ju egentligen helt fel att gå ned men det är ju så satans svårt att gå upp och då har jag sabbat allt igen. I sista stund bestämmer jag mig för att gå upp och det är sällan jag ens provat det och nu riskerade jag allt igen. Men det låter som det funkar och jag stänger av och är helt slut. Jag lyssnar och märker att jag sjunger refrängen annorlunda efter solot men det är på något sätt bra och skapar en fin bild av att man måste kunna gå vidare. Jag skrattar gott åt hur jag slängde bort glasögonen och jag var nog rätt inne i sången då. Det är mycket minnen som väcktes till liv och jag var en stor del i början på hans musikkarriär fast jag kan knappast ha haft så stor betydelse, fastän han visst såg upp till mig fick jag höra i efterhand. På deras första band körade jag och gjorde omslag och fanns med där som manager men de skötte nog det mesta själva. Det var jag som döpte bandet och de visste inte ens vad Confusion betydde i början. Kanske är det bara jag men jag tyckte namnet var bra men snart nog gick de vidare och nya band bildades och jag fanns med i bilden ett tag i alla fall. 

Efter att ha sjungit in och jag var nöjd och stolt och vi spelade låten i bilen och det lät helt okej men jag har ruggigt svårt att veta om det man gjort själv är bra. Jag bestämde mig nog ändå att lägga ut det och jag behövde nog inte skämmas. Det skulle nog bli fint. Väl i Trosa så märker vi att det är toktjockt med folk och vi vänder hemåt istället. Ullis kommer på att vi kunde ju åka till Åda och äta. Ja, varför inte. Väl på plats så märker vi att det finns plats och vi stannar och äter. Men alltså! 100 kronor för en god dagens? Det är ju ett superpris och det var riktigt gott. 

Sen hem och Ullis vill sova ett tag och jag klickar på lite knappar och snart är den visst ute på Insta. Ojdå! Det här var läskigt. Sen somnade jag och när jag vaknar så ser jag att den tagits emot väl och lägger även ut den på Facebook då det visst inte blev någon direkt koppling. 

Men nu är jag sugen på att plocka lite kontroller och Ullis är också på. Det är så underbart att vi vill göra samma saker och jag blir lite rörd. Väl framme så är planen enkel men det var sjutton vad bökig terräng de valt. Det är kärr lite överallt och igår var det höga berg och svårframkomligt överlag. Idag var det tuffa beslut om hur rakt man vågade gå med tanke på alla kärr. Vi kör ändå hyfsat rakt och det tar förstås lite tid att hitta tuvor men ingen åker i och snart har vi plockat de svåra och vi kan gå på rätt hårt. När alla är tagna så har vi endast tre kvar i Trosa och eftersom de är mycket lätta så parkerar vi bilen vid skateboardsparken och tar de också. Nu är det rätt snabb promenad och snart är vi klara. Vi valde dock att inte gå tillbaka vid någon punkt så det blev lite längre än vad som behövdes. Vi möter en person vi tycker att vi känner igen och vi hälsar allihopa men ingen verkar riktigt säker. Sen går det några sekunder och vi vänder oss alla samtidigt, ha ha, så pinsamt. Vi skrattar lite gott och funderar på vem det var men säkerligen var det någon som sprungit med oss någon gång. 

Hem igen och nu är det hög tid att fixa mat och det blir tacos och vi stannar till vid Hemköp och köper. Sen hjälps vi alla åt och både jag och Ullis hinner duscha och nu är det the Masked Singer. Idag var det inga svårigheter alls att pricka in Johanna Nordström och Anders Bagge. Voodoodockan bör vara Hans Rosenfelt men även namn som Björn Gustafsson är bra då han väl nämnde att han blivit streamad många miljoner gånger. Det blev ju hans sång om Carina Berg. Fast är det något jag lärt mig så är det att ledtrådarna oftast finns till för att förvilla. Tim hade en bra gissning på Godisautomaten också.... vad var det nu igen. Den kändes klockren. Jag får återkomma. Nu passade jag på att lyssna på en låt och nu lät det som... Niclas Wahlgren! :-0 Oh, herregud. Nä, vi släpper det nu.

Efter programmet så tittade jag och Ullis på ett avsnitt av the Sounds och vi känner båda att det måste hända något nu för annars så skiter vi i det. Det är för mycket som är oklart och man börjar tappa intresset. Slutet gjorde väl att man ändå måste hänga kvar lite. 

Nä, dags att sova och tack alla för alla kommentarer om låten. Det var rätt tufft att lägga ut det men det verkar som om jag fick fram känslan. Det var nästan bra att jag bara sprang ned och körde. För mycket känslor kan också störa.