Ja, vad säger man om dagen? På förhand så hade jag fyra inplanerade möten och dessutom så krockade de lite med varandra. Först var det det dock lektion på meet och jag inser att jag inte kommer att hinna förflytta mig till mötet med chefen, nu gällde det lönesamtal och det hade jag gått och varit lite orolig för. Kanske mest på grund av att man vill verka stabil och säker och det var jag ju inte efter Jockes död. Men nu hade det gått en tid och när mötet väl var igång så kändes det bra och vi hade bra diskussioner. Ja, det kändes bra helt enkelt.

Sen fort iväg och jag hoppade upp på motorcykeln och jag morsade på chefen och några andra kollegor. In till matsalen och jag hann äta lite innan det var lektion på plats, i skolan. Det blev lite lugnare än vanligt men alla aktiverade sig. Sen avslutade lektionen och fort in till nästa möte med administrationen och där det var tveksamt om vi skulle bli klara innan jag var tvungen att pipa iväg för att vaccinera mig. Vi hann dock och snart satt jag på motorcykeln igen. Jag åkte ett varv runt parkeringen och det var helt fullt. Hm, jag ställer mig där man får stå en kvart men å andra sidan gäller lite andra regler kring motorcyklar men det betyder ju inte att man får tänja hur mycket som helst på reglerna. Men mer än en kvart skall det ju inte ta, tänkte jag. 

In i trapphuset och det var folk i hela trappen. Men vad fasicken, tänkte jag. Och munskydd! Alla bär ju munskydd och jag som tog motorcykeln och jag hade förstås inget. Lite pinsamt men i värsta fall får jag ju ta på mig hjälmen, tänkte jag. Det verkar ligga efter och tiden gick. Hela tiden kom det in folk bakifrån och det var samma visa! -Oj, vad folk! Och vissa kom på sig själv med att inte ha munskydd och gick ut igen. Det löste sig dock när jag gick in i själva lokalen för där fanns både handsprit och nya munskydd. Jag kunde lägga ifrån mig hjälmen och jackan och sen var det ytterligare kö efter inskrivningen. Istället för 5-10 minuter så tog det nog 40-45 minuter. 

Så var det då dags och jag som lämnat blod över 30 gånger borde ju inte vara rädd men spruträdslan har bara blivit värre, med åren. Den gamla damen ropar även "Oj, gjorde det ont?" Jag förstår ingenting men förstår ju att något gick fel och strax därefter säger hon att det är klart. Det kändes inte alls och de här nålarna är ju förstås inte i samma dignitet som de som använda vid blodtappning. Hon nämner något om att sitta kvar men det har jag verkligen inte tid med utan är snart på väg tillbaka till skolan för nu skall jag vara med då min mentorskollega presenterar sig för klassen. 

Det går smidigt och jag avslutar med att köra ett prov med en elev i klassen men hennes dator verkar sjunga på sista versen och vi fick köra det muntligt på slutet. 

Hem och Ullis hade maten klar och efter det så tog vi kaffet hos I och P och det blev lite prat om allt och ingenting i några timmar. 

Väl hemma blev det affären och sedan Primetime som gick uruselt. Det handlade om mat och det verkar jag ha noll koll på. Jag offrade en livboj på fråga två och åkte på fråga tre...