Fredag:

Nu märks det att det börjar närma sig sommarlov och det blev lite mer avslappnat på idrotten. Sen, efter sista lektionen, som var på meet, så var det då dags för Ullis och Gisslan att gå iväg till badhuset för att simma 1,9 kilometer. Ullis hade inte simmat alls på ett halvår och var rent allmänt inte mentalt förberedd för en halv IM. Egentligen ville hon nog dela upp eventet, vilket faktiskt är tillåtet men Gisslan hade visst en del att göra imorgon så kändes det bra så skulle de absolut springa efter cyklingen. Jag slängde på den lite halvdåliga serien "the Legends of tomorrow" och sen såg jag på ett avsnitt och sedan kom de tillbaka från simningen. Det hade visst känts väldigt bra och Ullis var förvånad. Rätt tomt i bassängen också förutom en kvinna som prompt skulle hålla på reglerna om hur man skulle simma. Det störde förstås då de bara var tre stycken. 

Sen iväg på cyklarna och jag fortsatta att kolla på serien och rätt som det var så känner jag att jag är lite sen och inser att det blir bökigt att ta motorcykeln utan packar in all energi i bilen och drar iväg. Jag hinner komma drygt tre mil innan jag ser dem och åker in på en passande sidoväg och väntar. De känns pigga och det märks inte ens att de varit igång innan. De åker iväg och jag säger att jag dyker upp igen om 27-28 kilometer och inser att jag inte ens förstår hur trippmätaren fungerar i bilen. Så jag slår på Runkeeper och så här fort har jag aldrig "sprungit". Jag filmar dem några gånger och sedan åker jag och väntar vi infarten till Nynäs. Det är rätt fint där, i skogarna, så jag går runt och filosoferar och hinner även filma dem när de kommer igen. Efter att ha servat dem så åker jag hemåt och jag hinner knappt komma hem förrän jag får ett sms från PF, Gisslans man, som undrar hur det har gått. Jag ringer upp och han säger att han kommer bort sen. 

Jag möter upp tjejerna och de byter typ bara skorna och är snart iväg igen. Nu löpandes och nu väntar 21 kilometer men kvällen är ljuvlig. Jag tänkte precis gå in och titta på serien igen när PF dyker upp. Vi tar ett glas läsk och snart är vi iväg för att serva. Vi stannar till vid rondellen och väntar. Vi hinner avhandla det mesta och fastän vi inte setts på lång tid så känns det som man känner varandra hur bra som helst, härligt! Nu kommer tjejerna springandes och vi slås av hur vacker solnedgången är och vi springer fram för att få den bästa vinkeln då de kommer. Fortfarande så är de oförskämt fräscha och det här ser ju väldigt lovande ut för slutet. 

Vi hinner serva dem en gång till och sedan skjutsar PF hem mig. Jag slår mig ned i soffan och fastnar där innan jag känner att nu är det nog banne mig dags att gå ut och precis när jag kommer ut så kommer de! Det är nästan så att jag skäms att jag höll på att missa dem men ni skvallrar väl inte? :-0 Eller så får jag försöka med den att jag har full koll på vilken fart de skulle ha och att jag är ett geni som snabbt räknade ihop den precisa sträckan som var kvar. :-)

Nu kunde man ana en viss trötthet men så mycket mer än så var det inte. Riktigt imponerande och jag blev riktigt inspirerad! Gisslan tackade för sig och Ullis och jag satt på altanen och myste lite. Hon var riktigt stolt och nog lite förvånad att det känts så bra hela tiden. Och Umara verkar vara en ny favorit i energi. 

På lördagen så drog vi iväg för att titta på TUB, Trosa Ultra Backyard. Det är ett lopp som jag i många år inte varit så särskilt intresserad av men jag är ju å andra sidan lite av en traditionalist som kräver lite tid för att ändra mig. Vi har supportat i flera år och jag har blivit alltmer sugen på att prova men i år var det förstås inte läge men en dippande form och dessutom med sorg i bagaget. Lägg därtill på operationen av hjärtat. Nåja, vi var där flera gånger och när det frågades om de peppande orden i vägen så fick vi tyvärr säga att det var slut på gatukritor i hela kommunen och djupa suckar hördes. Hmm, Ullis skrev lite på forumet och rätt som det var fick vi napp och från flera ställen. Vi beställde mat och sade adjö till Twin-Tommy och Friskis-Sara, samt Kornet förstås, och hämtade mat och kritor och hann med några pepp-ord innan vi åkte hem och åt. 

Sedan åkte vi tillbaka och vi hann heja på de flesta av löparna innan vi började skriva för fulla muggar! Jag började med smärta är skönt men jag hann knappt börja innan det kändes som det kanske inte var det mest peppande ordet av alla... Jag har det dock som mantra men det kanske inte gäller alla... Hmm, jag fick snabbt ändra fokus och snart var vi igång med allt möjligt som du är stark, du är snygg, du är bäst, kärlek och lite allt möjligt. Det verkar klart uppskattat för flera cyklister åkte flera gånger fram och tillbaka och det syntes på deras leenden att det verkar fungera. Så kommer löparna och vilken boost! :-) Vi hejar men nu får vi kasta in handduken för Ullis har jobb imorgon. Väl hemma så är det fortfarande hög musik från grannens årliga party och jag är ledsen att säga det men det är "brick in the wall" och inte "brake in the wall". :-) Tyvärr var både jag och Ullis lite speedade från all löpning och det tog tid att somna.