Onsdag och nu var det dags att ha den absolut sista föreläsningen där jag tar upp mina egna utmaningar i livet. Tyvärr var det lite väl dåligt ljus men det är väl inte hela världen. Även den här klassen tyckte den var bra och nu har jag fått en rejäl boost. Det handlar ändå om mitt liv och det är först nu jag kan titta tillbaka på min egen barndom med glädje. Jag har ju hela tiden förträngt den delen. Så det var nog nyttigt för mig med. 

På skolan så känner jag att mina magmuskler fortfarande är helt förstörda så jag får boka av kvällens core-pass också. Det märks när man skall visa eleverna saker och det går bara inte. Det är som att det är en spärr då jag inte litar på att magmusklerna fungerar och de behövs sannerligen i många moment. 

På natten så vaknade jag flera gånger av att jag hade svårt att andas och det kan vara en kombination av en liten höstförkylning samt en biverkning av medicinen jag precis börjat att ta. Den som skall få bort extraslagen. En relativt vanlig biverkning är yrsel och andnöd men det är oftast övergående. Så jag får väl stå ut. 

På kvällen så verkar det som om Hjärt-Lungfonden har lagt ut något om mig och Ullis och jag hinner knappt titta på det först. Sen kikar jag och det gillas och delas för fullt och det är nästan överväldigande, så kul! Jag får även veta att Södermanlands Nyheter skall lägga ut reportage om mig och Hjärt-Lungfondenloppet på lördag. Dock så vill jag få kolla texten innan då det blev så fel sist när de gjorde reportage om Enklaresport och min försäljning till en viss person. Mitt företag skulle vara i fokus och så skulle det bara nämnas en viss detalj, nu blev fokuset det omvända och jag kände mig så blåst. 

Ullis och jag körde en helkväll framför teven och nu tycker vi att "Det som göms i snö" börjar ta sig. 

Tisdag och idag skulle jag alltså upp till Stockholm och träffa läkaren. 

Jag kom iväg lite sent och det berodde mest på att jag tänkte blogga ikapp men jag skrev så himla mycket igår så jag fick stanna upp och göra om lite. Sen iväg och jag ser att jag kommer komma precis när fotografen skall komma. Min vikarie skulle visst dyka upp direkt på morgonen. 

När jag kommer fram så ser jag en rätt ung tjej men inte så ung så att det borde vara en elev. Jag ropar och hon säger mitt namn och det är alltså hon som skall göra reportaget. Hon har ingen vanlig kamera så nu har visst alla gått över till mobiler. Vi bestämmer att vi går till löparbanan och tar några kort. Jag ställer upp och försöker se lite cool ut men det är tveksamt om det lyckas. Med och utan keps så hon får lite att välja på. 

Hursomhelst så går jag sedan lite personalrummet och ser en ung kille jag inte känner igen. Det är min vikarie och nu börjar det bli lite bråttom men till första lektionen behöver jag inte förbereda mig. Det handlar mycket om det mentala och uppgifterna finns redan klara. Sen ger jag vikarien min nyckel då han kommer in överallt med den. 

Jag åker och hämtar upp Ullis och sen är vi iväg. Det går fort och vi är där i god tid men det finns ju inga platser! :-0

Vi åker runt i över en kvart och sen får vi ställa oss där man inte får och hoppas på det bästa. 

In och checkar in och sen går det rätt fort. Ullis får följa med in och vi förklarar läget och han tycker att man skall prova med en hjärtmedicin först för att sedan besluta hur man gör sedan. Med tanke på att medicinen kan avgöra om hur mycket extraslagen påverkar så tycker jag att det låter vettigt och jag bara längtar efter att må bra nu. Det är också rätt riskabelt att gå in i vänstra kammaren och det undviker man om det inte är nödvändigt så det är smart att börja så här. Han skall ta EKG men maskinen fungerar inte helt perfekt och det är surt och gör ont att dra bort typ allt hår på bröstet i onödan. :-0 

Sen tar en sjuksyrra ett nytt EKG och nya lappar... De satt dock inte lika hårt. 

Vi tar en kaffe och en bulle på Vete Katten och sen rullar vi hemåt. Dock inte alltför fattiga då parkeringsvakten inte hunnit till vår bil. 

Väl tillbaka så tackar jag vikarien och det har gått bra. En sista lektion och sen ett riktigt givande möte. 

Jag ser att Ullis springer på banan utanför och när jag kommer ut så står hon och väntar med bilen. 

Hem och vi fixar mat och sen ned till löparbanan igen. Johanna och Maya kommer och det blir inga mer idag på nybörjarträningen men det blir ju en bra start för dem. Sen kommer huvudgruppen och vi pratar lite med Sara innan vi beger oss. 

Lite te framför teven och nu har vi börjat titta på "Det som göms i snö". Den verkar sådär. 

Måndag och jag blir uppringd av Södermanlands nyheter, de vill göra ett reportage och jag vill höra mer om varför. De hade fått information från Hjärt-Lungfonden om att jag och Ullis skall springa loppet i helgen till förmån för fonden och jag bestämmer mig för att vara med. Det är inte samma sprudlande entusiasm som jag brukar ha men det är förstås bra och kanske blir det mer pengar in. Som tur var har jag en liten lucka och jag snackar i tio minuter och vi bestämmer att hon skall komma imorgon bitti och fotografera. 

Sen rullar lektionerna på och eftersom det är kyligt så låter jag eleverna bestämma lite om de skall träna utomhus eller om vi kör någon rolig lek inomhus. När jag kommer hem så är det lite mat och sen skall vi gå och träna Core men frågan är om det är möjligt. Jag är helt mör från gårdagens löpning och jag fick nog slita lite. 

Väl på plats så känner jag mig både mör och stel och min axel fungerar fortfarande inte. Så vid sidoplankan får jag modifera lite och vid halva passet så känner jag att magmusklerna ger upp helt och jag får börja pausa och någon övningar vågar jag mig inte helt enkelt inte på då jag känner att det kommer bli för tufft. Det är som en spärr. 

Vi går därifrån och jag känner mig ännu mer mörbultad och kanske borde jag ställt in men jag tog det lite lugnare med flit då jag kände att det började bli kört. 

Vi avslutade kvällen med lite te framför teven. Imorgon blir en spännande dag då jag skall upp till Stockholm och träffa läkaren. Ullis är snäll och skulle hänga med. 

Söndag morgon och det var skönt att sova ut men snart var det hög tid att ta tag i pluggandet. Jag kom ju in sent i kursen och låg efter från start men jag hade ändå uppfattat, på någon sida, att man kanske kunde lämna in den pågående uppgiften ändå fram till dagens slut. På andra sidor så stod det dock att uppgiften skulle varit inlämnad senast 23.55, i onsdags. Hursomhelst så hade jag inte hunnit med så det fick bli som det blev. 

Det var dock svårt att navigera på en ny plattform då jag förut alltid studerat på Linnéuniversitetet och nu är det Umeå univsersitet. Bara på det försvann det mycket tid och jag hade svårt att hitta litteraturen. Men jag hade lagt mycket tid i veckan åt en bok och den verkade som tur var vara själva huvudboken. Så nu gällde det att få ihop allt och jag låg många timmar i sängen och bara skrev. Rätt som det var så ser jag att det endast skall vara runt 1000 ord och jag var redan då uppe i över 900 ord och då hade jag bara behandlad en fråga, av två, och dessutom bara behandlad en bok av fem... Ojdå! Nu var ju iofs den boken den viktigaste och fråga två är oberoende av allt annat. 

Nåja. Sen ringer svärmor och vill ha hjälp och skjuts och jag säger när det fungerar för jag har lovat att springa och möta Ullis senare då hon skall springa hem. 

Sen fortsätter jag att plugga och rätt som det var så har klockan sprungit iväg och jag åker och hämtar svärmor. Hon skall först rösta i kyrkovalet och jag hamnar i samtal med en herre som minsann vill berätta att han varit en viktig person i landstingsfrågor. Jag kontrar men känner att jag förlorade debatten och sen kör jag hem svärmor till oss då barnen har lovat att kolla på hennes dator. Jag får en chock då jag plockar ur datorn ur en kasse och säger till barnen att vi köper väl en ny till henne och de håller direkt med. 

Sen skjutsar jag hem svärmor och börjar göra mig iordning för att möta Ullis och Tim och Felix kollar lite efter en dator. Tim hittar en riktigt bra begagnad, för några tusen, och vi försöker få tag på säljaren och sen säger jag adjö till grabbarna och börjar springa. Det går riktigt tungt och jag hoppas att det släpper efter ett tag. Men det är knappt. Jag får kämpa för att hålla mig mellan 6 och 6.30 per kilometer. När jag nästan är framme vid motorvägsbron så ringer Ullis och frågar var jag är och då säger jag motorvägsbron och Ullis blir förvånad, hon är ju där. Ja, nästan då, säger jag och ser henne direkt efter. Efter en puss och lite stretch så kör vi grusvägen hem och det blir då lite längre men skönare. 

Sista biten och nu börjar det släppa lite men kroppen har fått kämpa. Ullis som är uppe i 14,7 kilometer kan förstås inte sluta utan kör 300 meter till men jag tar inte en meter till. Tror det blev runt 8,5 kilometer för mig, gott nog! 

Barnen fick inte köpa datorn då säljaren precis förlorat sin pappa och orkade inte riktigt med. Så det blev Elgiganten och lite dyrare och lite sämre men förstås helt nytt. 

Jag fortsätter plugga och det käns som om jag ser ljuset men jag försöker borra ned huvudet och bara köra.

Till slut är jag klar men jag kan inte lämna in, det står att det är stängt och jag mailar istället kursansvarige men sist fick jag inget svar alls. Hmm... 

Vi avslutade med lite mys framför teven. 

Fredag och jag försökte avsluta snabbt och eleverna var duktiga och hjälpte till att få undan på allting. Jag körde lite lekfullt då de kämpat så hårt på Skoljoggen, tidigare i veckan. Sjukt bra drag under lektionerna och jag kunde bara njuta. Det är så jag skäms över att det känns så lätt på lektionerna men kanske kan jag ta åt mig lite grand i alla fall. Jag öppnade upp rätt ordentligt i veckan och vände typ ut och in på mig själv. Så eleverna såg att jag var mänsklig och det är nog aldrig fel. Hursomhelst så var det full fart hem och nu skulle vi iväg med husvagnen till Jönköping för att vara funktionärer och förstås sen titta på loppet. Jag hade själv inte sett ens ett mail men förstått av Ullis att vi skulle vara med på själva simningen. Tyvärr hade vi fått lite för lite information men det löste sig bra ändå. Grymt jobb av Ullis som fixat allt. Vi fick stå vid en verkstad hos han som var simchef och när vi närmade oss Jönköping så ringde vi och fick adressen. Lite småjobbigt med larmet men det var ju inga konstigheter egentligen. 

Efter lite snack med både man och hustru så installerade vi oss och åkte sedan och handlade lite. Tyvärr hade vi inte riktigt hunnit sätta oss in i hur värmen fungerar i husvagnen så det började med att vi fick börja läsa instruktionsboken. 

Vi bäddade ned oss och huttrade men snart var det nästan för varmt. 

Klockan ringer tidigt och den stora frågan var om det ens skulle bli någon simning. Det talades om temperaturer på runt 14 grader och det är ju riktigt kallt. Efter frukosten så drog vi iväg och först var det strul att hitta någonstans att stå men sen hittade vi samma parkering som vi stod på sist, då vi kollade på loppet. Några minuter sena kom vi fram eller egentligen inte då vi skulle stå vid swim exit. Vi träffar våran chef och får instruktioner. Ullis och jag väljer att ställa oss närmast vattnet och det kanske inte var så genomtänkt då det är då man skall ned och hjälpa de som vill. 

Vi får höra att simningen blir avkortad till endast 750 meter och de som är duktiga på att simma eller vill få en riktig distans blir lite sura. Men sur blev även jag, dyngsur alltså. 

Första simmaren upp och han bara möljer upp och jag är dränkt direkt. Oops! Nåja, det känns inte så kallt för vattnets kyla bryts ju ganska snabbt då det kommer upp i luften. Så fortsätter det och det är så pass att de bakom mig reagerar och då kan man ju bara tänka sig mig och Ullis som står närmst. Snabbsimmarna valde dock närmaste vägen och det var via mig.

Man levde sig in i det och man peppade och varnade för en kant. Någon fick hjälp men ibland så ville de inte fastän de vinglade rejält.

Sjukt kul och eftersom det var avkortat och klart färre deltagare så var det relativt snabbt avklarat och nu kunde vi gå och heja istället. Man torkade relativt snabbt på benen men det var värre med skor och strumpor. Handskarna lämnade jag kvar på tork och vi gick senare och hämtade dem. Dock inte mycket torrare. 

Kompisen Katten Jansson imponerade rejält och man fick en rejäl boost! Han har gått från att precis klara en olympisk till att verkligen kunna forcera på en halv-IM! 

Efter mycket fika med Peters supportergäng så tackade vi för oss men vi hann även heja lite på Tullare som är en riktig maskin. Det går liksom inte att hålla koll på alla hans lopp men det är många....  :-) 

Så vi åkte till husvagnen och jag bytte strumpor och fick på mig lite nya kläder och sen tackade vi för oss. 

Snart rullade vi hemåt men det blev några stopp då jag var kall och frusen. Några Red Bull gjorde dock susen för sista biten gick som en dans. 

Väl hemma så hälsade Tim oss välkommen och han visade upp sin nya tatuering. Vi avslutade kvällen med lite te framför "Vem tror du att du är!" Riktigt kul och Felix Herngren trodde inte sin öron då han hörde vem han var relativt nära släkt med. :-) 

Torsdag och jag var superseg efter gårdagen. Jag sprang nog inte mer än fem kilometer men det var ryckigt och lite stressigt då man skulle ha ut koner och sen sprang man i blandade farter, med olika elever, upp och ned över ramper och höjder. Men det var kul men det satte spår. Så jag vaknade jättestel och det syntes garanterat på morgonen. Men det var en lugn start med orientering och några kunde inte vänta så jag skickade ut dem tidigt så det slutade med att elever kom in och undrade var klassen var. Jag förklarade och det blev en riktigt mjuk och skön start. Vill man starta innan lektionen börjar så är det ju bara kul. Sen hann jag klämma in lite omdömen också. Efter det var det dags för ytterligare en föreläsning och jag fick inte riktigt kläm på vad klassen tyckte och när jag var klar så var det helt tyst i flera sekunder så jag skämtar till och säger att "det är nu ni skall klappa!" Omedelbart så klappar de och jag blev lite omtöcknad och när sista eleven gick ut så frågade jag lite om han tyckte det var bra, det var ju helt tyst efter. Han svarade direkt att det var jättebra och att man liksom satt och sög in det sista jag hade sagt. 

Så det var häftigt. Precis innan hade jag drabbats av en liten nervositetsattack men sådant är ju oftast lite bra. Dock så förstår jag inte alltid då de kommer men jag har lärt mig att jag blir extra taggad av dem. 

Sedan hann jag bounda lite med några elever och spela lite biljard med dem, det är alltid kul och jag älskar ju att tävla. I början hade jag lite tur men sedan gick det nästan övermänskligt bra och det var inte många bollar jag missade. Det var till och med så att jag lade upp bollen bra för nästa och så vidare. Bollar är ju liksom min grej och lite av det handlar föreläsningen om. Dock så bryter jag och satsar på något annat. 

När jag skall hem så står Ullis där och det är härligt. Henna också förstås då hon skulle ha skjuts hem. 

Väl hemma, efter att ha släppt av Henna, så tar vi lite lätt att äta men det är ju träning ikväll och det går ju bara inte, eller? Ullis är stenhård på att jag skall med och det kommer ju att gå lätt. Men hela kroppen värker ju fortfarande och jag förstår inte hur det skall gå. Dock skall några nybörjare med och det borde rimligtvis gå lugnare och jag tänker att det är väl värt att chansa. 

Gänget kommer och det är som vanligt Putte och Nicke men nu kommer även nya Sanne och så Lena som för första gången provar en torsdagsträning.

Vi joggar tillsammans bort till Häradsvallen och elljusspåret. Putte, Nicke och Ullis drar iväg relativt snabbt och jag gör sällskap med Sanne och Lena. Vi satsar på att ta det lite lugnare men det går förvånandsvärt bra och min kropp har svarat mycket bättre än jag trodde och snart visar jag på klockan hur långt vi faktiskt kommit. Alla är glada och vi känner att vi klarar ett varv till men nu börjar de uppvisa lite trötthetssymptom men vi kör klart varvet och sedan försöker jag få tag på Ullis men hon verkar inte ha varken sin apple watch eller mobil med sig. Vi tänker att de borde förstå att vi är nöjda och joggar hemåt. Väl hemma så hinner vi knappt stanna förrän de kommer. 

Det blev totalt 7,3 kilometer för oss tre, som tog det lite lugnare, och runt nio kilometer för Ullis, Putte och Nicke. 

Bra jobbat av alla och jag är supernöjd att Ullis var ihärdig! :-)

Sedan avslutade vi med lite gott te och tittade lite på teve. Där fanns det dock inget att se så jag fastnade i 20 minuter framför en gammal Bond-film. Gud vad sexistiska de filmerna är. Det tänkte man inte på lika mycket då men nu är det så man sätter teet i halsen. 

Måndag. Ja, vad hände här, som jag skrev om sist. Jag tänkte underlätta lite för mig och samtidigt kommer det ju ett prov i orientering. Så det passade ju bra att vi körde orientering hela veckan men samtidigt drog jag igång ett jätteprojekt med att göra en hel föreläsning själv. Dessutom OM mig själv, det kändes helt klart lite läskigt. Jag jobbade en massa timmar igår med föreläsningen och kände väl att det borde räcka. Det finns ju egentligen hur mycket som helst att skriva om då de flesta av tävlingarna är utmaningar och dessutom en annat också i livet. Det fick dock inte bli för långt och jag hann inte ens gå igenom det innan det var dags att köra igång. 

Först var det min egen mentorsklass och de satt som tända ljus och jag började nästan att fundera på om de var chockade över hur dåligt det var. Men de tackade och sade att det var jättebra och jag frågade faktiskt om de menade allvar. Ja, svarade de i kör! Wow! Vilken boost! 

Sen var det orientering och det blev förstås intensivt vid genomgången men sen kunde jag bounda lite med elever som var på fritidsgården och jag hann dessutom läsa på lite om genus.

Tisdag. Nu var det återigen föreläsning och den klassen slutade med att klappa. Oh, vilken kul respons. Om någon undrar så handlar föreläsningen om hur man kan tackla motgångar och jag börjar med att berätta om mitt liv och uppväxt. Hur jag blev fastspänd i sjukhussäng samtidigt som läkarna skickade hem min föräldrar och jag började stamma kraftigt som resultat av det. Sen hur jag kom vidare och hur jag klarade av tävlingar som Järnmannen och vilken motivator det var när folk inte trodde på mig. Och så vidare. 

När det var dags för möte så visar det sig att det handlar om samma tema som jag pluggar inför och det var ju riktigt bra, vilken bonus!

Onsdag. Det börjar känns riktigt bra men när jag kommer till skolan så hittar jag inte min kollega som skall vara med på stationen med styrketräning. Det är avslutande dag i Hälsotemat, som vi har kört med våra åttor. Han hade missuppfattat mig då jag igår sade att allt var lugnt. Men nu skulle ju alla vikter fram och det tar ju tid. Jag hittar honom i ett klassrum och sen är det full fart. Vi blir några minuter sena men sen är det full fart på klasserna. 

Sen är det avslutande Skoljoggen och eleverna är riktigt duktiga och jag själv sprang med i ganska många varv. Lägg därtill att jag provsprang två varv innan för att kolla så att det fungerade och givetvis gick jag och lade ut koner också. Egentligen var det inte jag som arrangerade själva joggen men jag hjälpte till. En snabb koll på Runkeeper visade att jag fick ihop lite över fem kilometer. Av någon anledning blev jag superstel och låg på energi. Det är ju inte så jättelångt men allt hänger ju ihop. Lite stressigt var det ju och jag tål ju inte stress på samma sätt just nu.

Vi avslutade med ett stort personalmöte och sedan i arbetslagen. 

Väl hemma så hade jag ett trevligt utvecklingssamtal och sedan blev det mat och sedan lite mys framför teven. När vi skall lägga oss så ser jag att Milan spelar mot Liverpool. Zlatan ser inte ens ut att vara med på bänken, på grund av hälskadan, så jag tänker att jag stänger av. Men matchen ändrar karaktär och det är svårt att slita sig. Det är ju en sjuk första halvlek och snart sitter Felix där också och vi gör varandra sällskap. På något sätt så har Milan lyckats vända och jag vet just nu inte hur det gick i andra halvlek för jag tvingade mig att gå och lägga mig i halvlek. 

Lördag morgon och det var skönt att sova ut. Men snart var jag uppe och fixade en massa saker och snart hade jag och Felix monterat in kylskåpet. Dock glömde vi skyddsplasten under men det gick ju att lösa efteråt. 

Sen provar vi att montera in diskmaskinen under provgolvet men det är tveksamt. Vi bestämmer nog att vi kör på ett tag till och eventuellt provar jag att slipa om vi hittar en bra slip som inte dammar så mycket. 

När Ullis kommer hem så åker vi ut till vårat paradis Stensund och fikade lite. Tyvärr (?) hade jag inga badkläder med så jag fick skippa badet eller beslutet hur jag skulle göra. Tanken fanns dock där. 

Sen gick jag och Ullis en promenad på några kilometer och efter det blev det god mat och lite teve. 

Söndagen och nu började jag att bli lite stressad över kommande vecka. På något sätt så vill de ha en uppgift på nya universitetet redan på onsdag och det känns omöjligt. Jag valde att fortsätta köra orientering under veckan och sen vet jag inte vad jag fick för mig när jag gjorde kommande teoriuppgift. Den skall handla om utmaningar och vem vet bättre om det än jag! Jag började skissa och material fanns i överflöd men det skall ju helst bli snyggt också. Mina kråkfötter kunde jag knappt tyda men när jag skulle jag hinna finslipa på det. Bilder bör man ju ha också och det gick en hel del timmar till det. Jag hann läsa lite om genus imorse i alla fall. Det skall min uppgift på onsdag handla om. 

Sen drog vi till Stenhammar, i Flen, för att lyssna på Flen världsorkester där en gammal kollega spelar. Vi var kollegor under ett halvår och han är för jäklig med musik. Det är för övrigt kungens favoritband och det är kungen själv som bjudit in bandet. 

Vi kom dit lite sent men kom in precis lagom för att höra kungen hålla sitt öppningstal och snart var det då dags. 

Bandet var riktigt bra och man fick njuta i ungefär en timme och när sista tonen dog ut så började det att droppa från himlen och snart började det ösa ned. 

Hem och Felix höll fortfarande på med sin bil och jag hjälpte honom lite men han hade gjort typ allt själv. Lite hjälp innan vi åkte fick han dock då några bultar satt fast.