Lördag och det var bara att komma igång och snart satt vi på cyklarna så vi skulle iväg på barnkalas. 
Det blev mitt vanliga 70-minuterspass och det blev totalt 40 kilometer och jag kände mig nöjd.

Sen iväg och vi hann med en sväng på några affärer och tog oss en burgare innan så det inte skulle bli värsta sockersuget efter träningen. 
Sen framme och vi hälsade på alla och snart så åt man gott och det blev, trots maten innan, lite väl mycket fika.

Samtidigt drog tjejernas Skiathlon igång och jag hade en airpod i örat och mot slutet så smet jag ut till soffan och vilka grymma svenska skidtjejer vi har. Ebba och Frida utklassade resten och det var synd att Linn inte orkade med. 
Väl hemma så var det Melodifestivalen och idag var det helt okej nivå. 

Nyårsafton och klockan ringde förstås tidigt då vi skulle upp och iväg till Nyårsjoggen. Jag var rätt stressad över att hinna med men skulle få extra hjälp av Ola, Tanjas kille. 

Efter någon kvart, då kaffet var klart, så väcker vi Peter och Anette men försäkrar att de kan åka senare då vi först skall till en kille och hämta grejer och sedan iväg till blomsterhandeln för att hämta en stor blomsterbukett. Dessutom hade jag stressat igår kväll då jag inte visste var en nyckel var. 

Efter frukosten så packade vi in i bilen och snart var jag och Ullis iväg. 

Det gick fort att hämta grejerna och fastän vi kom iväg lite sent så var vi på plats i god tid och fick igång en högtalare så lite fin musik kom och vi fick till och med senarelägga starten några minuter då Trossen-tjejerna fick ett ryck och åkte och hämtade mer frukt då det verkade bli så många. Stort tack till dem! 

När de åkte iväg så hade jag lite tid över och eftersom jag ändå tänkt överraska Ullis med en födelsedagssång så passade den extra tiden bra där och då. Det var mäktigt att höra så många sjunga för Ullis och något sådant lär man aldrig få uppleva igen - stort grattis, Ullis! 

Sen var det då dags och det var ganska prick 50 stycken som joggade iväg. Vi slog alltså inte 2019 då vi nog hade 52, eller 53, stycken. Men gott nog. Mäktigt var känslan och längst fram hade vi två klubbmedlemmar som skulle hålla en lagom takt. Brorsan Peter, som aldrig sprungit på typ 30 år, var också med och det vore ju häftigt om han klarade det. 

Sen var det full fart för mig och Ola och blåsten ställde till det rejält och duken gick sönder hela tiden. Efter en massa sjå, och bra hjälp av Anette och Maria, så var allting klart ungefärlig lagom tills alla kom. Även Peter kom joggandes och han hade fått slita - grymt!

Vi skålade och jag drog några resultat från året där nog Anders N stack ut mest med sin vinst i Rönninge Backyard. Dock är det ingen som lyckades slå mina gamla pb och nu är jag supersugen på att komma igång igen men jag inser ju att jag inte kommer att nå ändå tillbaka, iaf inte på distanser upp till 21 kilometer men på de längre har jag inte lyckats fullt ut. 3.09.51 på maran kan jag kanske klara om allt går bra framöver och ett bra mål. Det stora målet är dock Ironman Kalmar och trots kort förberedelse så siktar jag på pers och det är nog 11.29 men jag drömmer om sub11 redan i år. Dock måste jag även kapa en hel del vikt och jag behöver gå ned ungefär 0,6 kg i veckan tills höften. Tufft men görbart. 

Alla verkade nöjda med joggen och det var kul att se allas leenden!

Väl hemma så softade vi lite och Tomas och Rosie kom på fika och efter så gick Ullis igenom alla presenterna. 

På kvällen var det soffhäng och vi skålade i alkoholfritt bubbel och det blev lite mycket choklad för mig. Kanske vore det ett bra mål. Att ta bort allt godis för jag mår ju inte bra av det. Troligtvis fortsätter jag på den alkoholfria vägen för det är ju också ett gift och jag har sett för många må dåligt utav det. Ett år har i alla gått utan en droppe och det är rätt många Nyårsaftnar utan alkohol nu och uppenbarligen kan man ha kul utan det! :-)

Kram på er och gott nytt år!

Och tack för att du finns, Ulrika! Idag är det dessutom 31-årig förlovningsdag! 

Torsdag och det var skolavslutning och jag började med att skjutsa Ullis och sedan kom jag hem och lade mig i sängen i tio minuter innan jag gick upp och gjorde mig iordning. Det blev finkläder och sådant brukar ju väcka uppmärksamhet då man är idrottslärare och barnen inte är vana. 

Jag valde min favoritslips och det är nog hög tid att hitta ytterligare en favorit. 

Vi visade lite film och sedan var det mat innan det var dags att släppa hem eleverna och efter ett tag så åkte jag hemåt. Det blev förresten många glada tillrop och eleverna verkade glada att få lite lov. 

På vägen hem så får jag ett samtal och det är ytterligare en sponsor som vill vara med på Nyårsjoggen och det är kul. Vi har redan nu riktigt bra och rikligt med sponsorer och det känns jättebra. 

Väl hemma så landar jag lite och hinner lägga ut en film för Nyårsjoggen innan jag drar vidare mot Södertälje för att  hjälpa Felix med att få hem sin bil. 

Vi fixar och trixar lite och sedan bestämmer vi oss för att chansa med att åka hem med bilen istället för att bogsera den. Det går bra och vi stannar till lite på halva vägen och det går bra. 

Sedan hämtar Felix Ullis och sedan fixar vi lite att äta och tittar förstås på Julkalendern. Klubben får dessutom ett bra erbjudande om samarbete och jag lägger ut det och vi köper även in ett högtalarsystem som vi kan använda i klubben. Det blir dessutom bra till Nyårsjoggen, tror det blir proffsigt. 

Sen är jag så sjukt sugen på att anmäla mig till Ironman och jag passar på att kolla lite på några sidor och på natten, då vi skall lägga oss, så kikar jag in på anmälningssidan och det står att de snart skall höja priset och då for fan i mig och jag anmäler mig! :-0 Det var snabba beslut och gick lite emot min plan att avvakta lite men det gick inte att stoppa mig! Det kändes sjukt skönt och jag är supertaggad! Operationen verkar ha gått bra och nu kör vi! :-D

Lördag och idag jobbade Ullis lite extra och jag hade tänkt kommit upp och röjt lite i källaren men det var väldans segt att komma upp. Jag låg länge och verkligen försökte få liv i kroppen men lyckades inte så mycket mer än att blogga ikapp och skicka ett samarbetsförslag till en kille. Jag tyckte det var hög tid att försöka få ut mina låtar istället för att bara prata om dem. Sen om det bär frukt är en annan sak. Det är mycket som skall klicka och jag har ju ingen portfolio direkt. Jag hittar ju inte ens mina låtar som är inspelade någonstans...

Hursomhelst så blev det minimalt med röj i källaren och jag hade röjt lite på tomten när Ullis kom och vi fortsatte med det efter lite lättare lunch. Vi fick ned alla äpplen på träden och vi går nog mot strömmen när det gäller "äppelår" för i år var det klent med äpplen för oss och vi landade till slut på 47 kilo, det blir absolut en hel del boxar men vi slår förstås inte fjolårets 32 boxar och då var det ett "dåligt äppelår". Det dråpliga är att vi i år nästan bara fick frukt från ett träd så smaken blir förstås väldigt annorlunda. 

Ullis och jag passade på att baka en paj och Felix fixade senare maten. Sen gjorde vi oss klara för att titta på triathlon för nu var det herrarnas tur att göra upp på Ironman Kona, i Hawaii. Nu hette det visst Vinfast Ironman Hawaii då det är ett nytt bilmärke som sponsrar. Det var nog första gången jag hörde om det märket men bilen såg cool ut. 

Loppet då? Jo, vi verkade haft med två svenskar och mitt hopp stod till Jesper Svensson och han bra med från början men tappade lite på cyklingen och föll igenom lite på löpningen. De som däremot inte föll igenom var två norrmän och som de sprang. Det var förresten många andra som både sprang och cyklade riktigt bra men man fick nästan bara se täten. 

Loppet startade med att det var extremt jämnt med en klunga på runt 20 personer och sedan drog Sam Laidlow ifrån på ett imponerade sätt på cykeln och normännen var inte långt efter. Vädret var extremt lugnt men frånvaron av vinden skulle säkert ge sig till känna på löpningen. Med nytt banrekord, från cyklingen, gav sig Sam iväg och det såg bra ut men ingen räknade med att han skulle kunna hålla undan för Norges superlöpare men efterhand var det fortfarande inte klart om de skulle kunna hämta in och Norge verkade köra med lite fulspel sinsemellan och precis i början försökte även en australiensare blanda sig i och han gav nog aldrig heller upp. Det var sådant sjukt race så jag kan nog se på allt igen. Strax innan milen kvar så drar den ena norrmannen, Gustav Iden, på och lämnar Blummenhof bakom sig och bara trummar på i ett sjukt tempo och snart är Laidlow ikapp och frånsprungen. Sjukt imponerande och Iden krossar banrekordet och det var massor av loppets topp tio som hade placerat sig extremt högt upp i listan på tidigare lopp. Jag tror att den som kom på trettonde plats bara hade fått stryk av tre tidigare tävlingar genom historien. Jesper kom in en bit efter helt slutkörd men ändå på en bra tid på lite över 8 timmar. Kommer inte ihåg exakt men runt 8.05, kanske lite mer. 

Det som däremot kanske gav en bitter eftersmak var att norrmännen helt verkar gått in i vetenskapen och de kollade sina klockar var tionde sekund för att se deras värden. Typ puls och/eller glukos. Jag vet inte riktigt och de har nog bott på lab. Cyklarna var extremt aerodynamiska med bitar som skall köra vinden och saker i cykeldräkten. Men så länge man får modifiera så kommer det att ske. 

Lördag morgon och vi försöker att snabbt komma ned till växlingsområdet, då Gisela skulle vara där en viss tid. 

Ullis glömmer sin mobil men vi känner att vi inte hinner hämta den och jag märker inte att jag fått ett sms. Det är rätt typiskt mig. Vi traskar dit men förstår att Gisela, och hennes man, redan gått till simstarten. Jag försöker ringa PF, som är mannen, och hör inte riktigt så det tar ett tag innan jag förstår att hon fick ställa in då hon började bli förkyld. Ajdå! 

Det är ju sådant som händer men så fruktansvärt tråkigt för henne, säger Ullis. Jag flikade in att PF säkert också haft det lite tufft för det är ju inte så att man så lätt kan hålla inne alla känslorna och sådant här har man ju laddat för länge. 

Vi inser att vi inte kommer att få se starten på ett bra sätt och vi har vår plats som nog måste vara den bästa och efter att de hoppat i så traskar vi bort. Det är själva cut off-punkten, där det är typ 900 meter kvar. Det är folk på bron men vi skall liksom undern den så simmarna är direkt vid våra fötter. 

En för-kanotist kommer och ropar att vi har bästa platsen och det får bara plats typ två så vi slipper ha någon nära också. 

Eliten plaskar förbi och jag filmar och vi försöker ha koll men det är svårt att se. Ullis tycker sig se Patrik Nilsson och vi ser även Veronika och när vi ropar så ler och vinkar hon samtidigt som hon simmade, mycket snyggt. 

Sen känner vi inte igen några mer men det är fruktansvärt kul att titta på och den svängen är klart svår och många är uppe på varandras ryggar och det är nära att någon blir knockad. Slag och sparkar och man kanske inte skall se det om man är sugen på att köra en Ironman för första gången. Jag brukar försöka hålla mig ifrån de värsta klungorna men några fötter att kittla är alltid bra. 

Sen är det full fokus på att heja och vi hinner dela på en pizza och så ut igen och heja. Vi möter upp en besviken Gisela och sen blir det lite mässhäng och vi hinner nog gå ut och in på mässan fem gånger och det blir några inköp som tre kepsar och två ryggsäckar. 

Vid målet är det en fruktansvärt bra stämning och vilken uppvisning av Brownlee! Jag fick värsta ståpälsen och sen glädjen bland de som går i mål! Vi satt i timmar och bara njöt. Så fortsatte det och visst blev man sugen och det här kommer jag leva på länge. 

Vi avslutade med att dela på en pizza till och det blev inte mer i matväg än en pizza var och frukost förstås som togs efter att de rullat iväg mot Öland. 

Tisdag och efter en längre sovmorgon så ville Ullis springa och hennes plan var att jag skulle möta upp henne från Stensund och det lät som en bra plan för jag hade fått tillbaka suget på att springa men vis av erfarenhet så vet jag att jag aldrig vet innan hur själva löpningen går. 
Relativt snart är jag på väg ned och jag ser att polisen spärrat av, vid ett hus, och jag förstår att det hemska man läst om verkar stämma och vart det var. Ruggigt om det nu är som det verkar. 
Väl på plats så byter jag om snabbt och Ullis verkar redan startat. Precis när jag skall börja så ser jag att markisen hänger och lutningen på den var alltså för liten. Det är massor av vatten och jag trycker bort det och blir förstås själv blöt. Men lite vatten har ingen dött av. Jag går några meter och börjar sedan jogga men det går trögt. Ett par går en bit upp i backen och det gör att jag får kämpa lite extra. Jag kan ju inte börja med att gå efter knappa hundra meter.

Segheten bestod dock och smset börjar det att dugga. Rätt som det var så ringer det från dolt nummer och initialt tänker jag att jag skiter i att svara men så kommer jag ihåg att det oftast är viktigt när det ringer så. Jag svarar och det är sjukhuset och jag stannar flåsande och förklarar att jag är ute och springer. 
Jag skall in på hjärtröntgen och vi bestämmer en tid nästa vecka. 
Efter att fått en lyckönskning om fortsatt "bra springning" så är jag igång igen men ungefär samtidigt så har regnandet ökat markant.

Jag får tyvärr stanna några gånger då benhinnan protesterar. 
När Ullis kommer så får hon ta det lite lugnare men det gjorde visst inte så mycket då hon kört rätt hårt. 
Det är fortsatt tungt men så smäller det till och på en halv sekund, mitt i ett steg, så lättar det. Så sjukt men det är som tjugo kilo bara tas bort från mig och det går bra att springa igen. Ullis har förstås varit med och märkt det många gånger.

Tillbaka vid husvagnen så bestämmer vi att försöka ändra dag på sjukhuset och när jag ringer så ringer det samtidigt hos mig och det är just sjukhuset. Det visade sig vara dubbelbokat och mitt förslag på byte av dag blev perfekt.

Väl hemma duschade vi snabbt då Tim och Cilla skulle komma förbi och vi fick en present för att vi passade katten och det blev förstås fika och Felix var med också. 
Sen kollade vi hur packväskorna satt och jag skjutsade en livrädd Cilla en sväng. Riktigt kul men nästa gång får det bli en riktig tur.

Så var det då dags för mat och vi bestämde oss för att testa Felix present som var en pizzasten. Vi bestämde oss för att dra igång grillen och jag hittade en bi-tändvätska och fy bubban vad det rök! 
Efter ett bra tag hade det lugnat sig och vi kunde alla njuta av vår egen goda pizzavariant.

Sverige mot England och vi var faktiskt underdogs men det kan man förstå efter Englands framfart. Så börjar det och det ser faktiskt riktigt bra ut men det är rejält med stolpe ut. Vi borde haft en straff men svenskan valde att försöka stå kvar och blev inte ens upprörd. 

Och vilket skämt med VAR som verkar helt felinställt. De får först ett offside-mål och deras VAR-linje var sned. Samma som det var med Blackstenius en gång tidigare. Det fortsätter i samma stil och luften går liksom ur oss. Skall man vara ärliga så finns det även mer att hämta i coachningen. Men grattis till bronset, Sverige.

Söndag och idag skulle vi återigen mot Nyköpingshållet då Melissa firade fyra år men innan vi skulle dit försökte vi hinna med att kolla på lite campinggrejer. Vi hann även äta lite eller hann och hann. Vi blev ju lite sena men komma på fika hungrig är ingen höjdare. Då lär det bli sockerchock de luxe. 

En halvtimme sen kom vi fram men Melissa blev glad ändå och hon är helt frälst i det mesta med Elsa från Frost. Givetvis drog jag något med att vi fått en frostig relation med henne och det var bara jag som tyckte det var extremt roligt. Glad blev hon iaf. 
En hel del go med lilla Elton fast ännu har han inte riktigt tagit ton men både sjukt söt och gosvänlig kille. 
Efter några timmar tackade vi för oss och drog hemåt. 
Väl hemma, igen, så fortsatte vi att planera slutet på semestern. 

Efter det drog vi en stund till husvagnen och vi bytte snart om och tog en löptur. Ullis hade en plan och jäklar vad jobbig runda. Det blev en hel del på Sörmlandsleden och det var väldigt teknisk löpning och det tog på krafterna. Till slut så gav jag min mobil till Ullis då jag ansåg det vore mer troligt att jag skulle dråsa i backen.

Vid en mysig strand vände vi och när vi kom tillbaka till "vår" brygga så slängde jag av mig kläderna och hoppade i. Fy fasiken vad skönt. Att det sen visade sig bara vara fem kilometer är en annan femma. Det kändes mer som 7-8 kilometer.

Vi duschade hemma i huset och inväntade sedan nattens sporthändelser med Khaddi Sagnia och Armand Duplantis. Jag lyssnade för övrigt på radion när Perseus Karlström gick hem ett brons och det är ju sjukt att han stod för hela vår medaljskörd. I alla fall tills kvällens tävlingar började men det var ju natt för oss.

Så var det då dags och vad synd om Khaddi som var så nära. En bra prestation var det i alla fall men vad säger man om Super-Mando!!! Vilken kraft och vilken ynnest att fått vara med och sett hoppet. Det var bland det värsta jag sett. Det tar jag med mig och sen har vi nog grymma Sidney McLaughlin (med reservation för stavningen), hon var kul att se samt förstås hon, den nya sensationen, på korta häcken. 
             

Fredag och Felix, jag och Ullis vaknade upp i Stensund. Två gånger hade jag varit uppe på natten och det kan jag nog inte beskylla åldern för utan mer en överkonsumtion av lightdrycker. 
Ingen kände sig riktigt utvilad och vi borde haft mer ventilation öppen. Vi satsade mer på att stänga igen alla ljusinsläpp. 
Efter frukosten så kastade jag och Felix lite frisbeegolf och snart även lite vanlig golf. 

Sen kom Tomas och Rosie på besök och efter fikat så tog vi en liten promenad och visade de fina omgivningarna. 
Efter det så dröjde det inte så länge innan Inger kom över och Felix och jag slog några bollar till och jag var dum nog att köra en järnfemma och givetvis fick jag på en dunderträff så jag slog bort en boll som var förlorad för all framtid. I övrigt så blev det en hel del letande i gräset. 
Vi åkte sedan hemåt och Ullis och jag förberedde oss för att springa till Trosa medan Felix skulle åka och köpa mat på vägen. 
Lite småsegt i början men det blev sakteliga bättre. 
Sen, vid Trostorp, så mötte vi en bekant löpare och han varnade för en förvirrad grävling i ett dike och han pekar bortåt. Men vart pekade han? Lite nervöst ett tag och vi beslutade oss för att ta det lite lugnare ett tag för att kunna dra på vid behov. 
Det kom ingen grävling och vi kämpade på och jag var helt slut då vi var framme.
Vi sprang till och kollade till Tims och Cillas lilla katt och där duschade vi och stannade några timmar.
Precis innan matchen mellan Sverige och Belgien började så hann jag precis vinna på Primetime och det fick anses vara ett gott omen. Det kändes dock onödigt spännande men riktigt nervös blev jag inte riktigt förrän de sista minuterna. 
Tillbaka hemma så drog Felix iväg till en kompis och Ullis och jag stupade i säng.