Lördag och några sicklingar inplanerade. Men först skulle jag förstås träna men Ullis hade bokat in två pass på Safiren på morgonen och jag ville springa på löpband, i Trosa. Så för att hinna med var jag tvungen att komma iväg hyfsat tidigt och det var lite burrigt då jag gick ut till bilen. Väl framme så finns det löpband lediga och jag sätter igång. Precis som sist så tar det rätt lång tid innan pulsen visar normala siffror, kanske 13-15 minuter iaf. Lite skumt. Sen är det som en klocka och det är max en procent hit eller dit, typ lite beroende på om jag lyfte på armen för att torka mig eller kolla på klockan. Jag körde på 0,5% lutning och lugn jogg i 9,3 km/h. Det blev 1,5 timme och direkt på det så hoppade jag in på toaletten och bytte om till torra kläder. In i bilen och fort hem. Nu hade jag inte ätit sedan klockan 18.00, igår, och dessutom simmat efter det och nu sprungit 1,5 timme. Det sög riktigt mycket i magen och jag var nog lite medtagen. Och väl hemma så ser jag att det inte finns någon mat mer än hämtmaten som Ullis inte åt upp igår. Hmm, den hade hon nog tänkt äta då hon kommer hem från Safiren men nöden har ingen lag. In med den och fort ned och ta emot kunden. Jag kände igen honom och sade att det var länge sedan. Han såg konstigt på mig och sade att det var ju bara två veckor sedan. Ha ha, så var det ja! Då var det inte så konstigt att jag kände igen honom. Jag fixade hans skidor och sedan hinner jag inte ens säga adjö till honom innan nästa kund kommer. Det var däremot ett riktigt välbekant ansikte och han är verkligen en gammal kund sedan säkert 8-9 år. Riktigt trevlig och vi kommer bra överens. Bäst att skriva det då jag vet att han kan titta in här! ;-)

Skämt åsido så skall han nu också köra Kalmar Ironman och det är förstås roligt att prata om det också. 

Efter det så gick jag upp och tog kaffe med Ullis och hon hade snart nog förlåtit mig för att ha ätit upp hennes mat som hon längtat efter. :-0

Men nu började jag bli riktigt sugen på att börja måla i vårat nya träningsrum men vi hade ingen riktig organisation utan det blev lite hoppigt. Men skönt att vara igång och man ser skillnad direkt. Vi kanske däremot måste dra en runda till och möjligtvis även en strykning på taket. Mat från Sushin, i Trosa, och snart nog ville jag hinna med och träna en runda till och satte mig på cykeln men nu provade jag bara att cykla på med samma lugna intensitet som imorse. Dvs i zon 2 och jag låg och cyklade i 65% av maxpuls. Pulsen gick som en klocka direkt och jag låg ganska precis på 176 watt, i snitt, och farten tror jag blev 32,9 km/h. Undrar vad man kommer att kunna hålla för snittpuls på Ironman. Någon som vet vad som är vettigt att sträva efter? I höst är tanken att jag skall hålla 36 km/h i snitt. Hmm, det får bli lite mer undersökningar och även lite in lite intervaller på cykeln också. Nu kör jag bara dem på löpningen. 

Efter det så blev det en snabbdusch och sedan direkt mot soffan och Mello, där familjen redan satt samlad. Jag missade den första låten och den satte jag senare som vinner och den gick ju också direkt till andra chansen. Annars var det Ullis som tippade mest rätt. Trots att hon knappt kollade. :-)

Så börjar då 2016 närma sig sitt slut och det här blir, personligen, inget revolutionerande inlägg. Men ändå så kommer det säkert att kännas som det. Under året så har ett mål börjat växa fram och det kan, även för mig, verka ouppnåeligt. Hawaii Ironman! Ju mer jag har tänkt på det, ju sugen har jag blivit. Och träningen har hela tiden ökat och så även allt runtomkring. Men det går liksom i vågor. Det var ju länge sedan jag lyckades riktigt bra med mina mål men nu har det iaf börjat gå åt rätt håll och kroppen verkar börja hålla igen för hårdare påfrestning. Och samtidigt som jag ibland känner att jag nästan är löjlig som tror att det är möjligt så säger mina erfarenheter och rutin att det faktiskt är möjligt. Men det är väldigt mycket som måste stämma, typ allt. Och tiden går alltid fortare än man tror och minsta förkylning kan ställa till det. Men iaf. Nu var det här ju en Årskrönika så varför inte börja i rätt ände?

Början på året då! Jag jobbade som klasslärare och fastän jag tränade så hårt som jag kunde så gick jag bara upp i vikt. Jag hade underbara elever och jag kände att jag nästan alltid gjorde allt rätt. Däremot så var det nästan så att den som skrek minst fick minst hjälp från ledningen. Det var en tråkig och jobbig känsla och det kändes som om jag var själv nästan för jämnan fastän det var en jobbig situation, där sexorna hastigt och lustigt hade slussats in till högstadiet. Hursomhelst så blev det mycket extraarbete och träningen gav inget resultat. Men jag var trots allt riktigt lycklig och det var en ynnest att känna att man betydde så mycket för eleverna. Och även förstås ansvarsfullt. 

Och skolavslutningen var väldigt speciell och jag blev överöst av presenter och Ullis trodde att jag skämtade när jag fick gå flera gånger för att hämta in kassarna med alla fina presenter! 

Sen var det sommarlov och jag hade precis skrivit på för ett år som lärare i idrott och Hälsa. Det kändes riktigt bra fastän jag just då kände att jag skulle vilja ta med mig allt jag lärt mig under året som klasslärare. Att inte det skulle gå till spillo. Men nu var det som det var och jag fick ladda om. Men idrottslärare var ju det jag varit innan på fyra skolor och det hade jag i blodet liksom det här med att undervisa och engagera barn. Så jag kunde verkligen gå in i träningen igen och nu började resultaten komma igen. Och snart skulle man köra Kalmar Ironman igen. Dock med stor osäkerhet vart jag låg. Den tidigare målsättningen på 10 timmar var bara att glömma då jag hade gått upp 7-8 kg och inte kunnat träna på som jag ville. Men slå personligt rekord vore ju roligt. Dock var jag inte uppe riktigt i så mycket mängd som jag hade förr i tiden. Fast klart mer allround nu. Jag hade ju äntligen börjat simma och jag hade som målsättning att simma på 1.20-1.25. 

Veckan innan var det Mora Triathlon, som min kompis Magnus arrangerar. Väl på plats så hälsar jag på min nyfunna "familj" och installerar mig. Under alla dessa år på Vasaloppet, då jag har arbetat, så har jag lärt känna en alldeles underbar familj och de har nästan börjat kännas som mina egna föräldrar och bröder. Jag tror de känner detsamma också. Om inte så blir det nog lite stelt sen! ;-) Hursomhelst så var jag sjukt pirrig inför starten och jag tror de blev tokiga på mig som höll på kvällen innan. Det var typ så att jag inte vågade ställa upp och det kan ju låta konstigt när jag kört så enormt många lopp. Det är garanterat över 300 starter och jag har genomfört 4 stycken Ironman. Men det är också enda sträckan i triathlon och kanske påverkade det. Jag var ju inte alls van vid att stressa så i bytena. Men så var det då dags och jag tvekade men vad f-n! Vad kan hända? Jag går och anmäler mig och ser samtidigt en lång och enormt vältränad kille som dessutom är äckligt snygg! Det var så att man nästan blev sur på honom. Jag får också veta att "Herkules" är där och efter ett tag så förstår jag att det är han. Han verkar dock vara minst lika nervös som jag... Starten går och jag och Marcus, som han heter, är långt till höger för att inte störa. Jag verkar ligga i bakre delen och vad händer! Marcus bröstsimmar om mig och det strular samtidigt med glasögonen för mig. Jag vet inte ens vart han tog vägen och när jag närmar mig land, det är ett varv och det är alltså sprintdistansen jag kör, så verkar jag vara i bakre delen nu också. Upp och byta om. Och ut på cykeln. Men vad göra med klockan? Jag hade fått för mig att jag skulle ta på den då jag cyklade men det vågar jag inte utan slänger den till Nicklas. Bara hoppas den inte träffade asfalten! :-0 Jag får inget riktigt flyt och det spänner i nacken, jag är inte alls van att sitta så tight med armbågarna. Rejält knixigt och det drar ned farten. Men cyklingen går väl bra och två mil är ju inte så långt. Ut på löpningen och jag har ju lite strul med ett ben. På sista biten så börjar det att strula och morgondagens race, Olympisk distans, står på spel. Jag är så nöjd att jag genomförde loppet och vi äter gott på restauranten bredvid starten sen. 

Sen olympisk distans och nu känner jag mig mer hemma. Lite längre och jag är ju mer uthållig än snabb. Men kanske är det också bättre tävlanden nu? Nåja, loppet går ännu bättre och jag får till simglasögonen hyfsat och kan hålla minst samma fart som dagen innan. Och det gäller cyklingen också. Säkert också löpningen men det tar emot lite på slutet. Nöjd som attan!

Sen kommer då Kalmar Ironman. Jag stod över Ångaloppet då jag återigen fick känning i benet. 

Vi installerade oss och allt kändes bra. Simningen strulade dock igen och jag fick stanna ca. 20 ggr och rätta till glasögonen, så enormt trist. Men sista 700 meterna gick helt perfekt och jag bara flöt fram, en magisk känsla då allt bara stämmer. Då plockade jag rätt mycket. Tiden kommer jag inte ihåg men det blev typ 1.38 Sen cyklar jag väldigt bra men bristen på cykelmil kommer och jag tappar på slutet och får 5.54, dock väldigt bra med under 100 cykelmil. Löpningen sen då. Nja, inte så perfekt som jag hoppats på. Det krampar återigen men klart mindre kramp än förra året men dock lite sämre löpning. Jag persar med runt 12 minuter och får 12.08 Och nu börjar funderingarna på att verkligen ge allt till nästa år. Mitt nya jobb som idrottslärare går klart bättre än väntat och jag både kan aktivera mig själv väldigt mycket och samtidigt ha mer ork till träningarna. Allt går bra och jag springer Hässelbyloppet på 45.03 Det har dock funnits tendenser till att springa ännu snabbare och jag är positiv. 

Sen på hösten har det gått väldigt bra med träningarna och jag har kunnat öka mängden hela tiden, dock utan att överarbeta med kvaliteten. 

Och nu har det då vuxit fram. Jag skall göra mitt allra bästa för att försöka kvala in till Hawaii Ironman 2017. Mer om det senare! :-)

Fredag och normal en simdag men nu var man ju ledig och man borde ju hinna med annan träning också. Men Ullis ville upp till Stockholm och gå runt lite. Tanken fanns att kanske hinna köra lite på trainern innan men det är ju typ omöjligt att ta sig i kragen på morgonen. Så träningen fick bli senare. Vi packade in oss i bilen och Felix hängde med då han ville lämna in sin dator som strulade lite. Väl uppe så parkerade vi i parkeringshuset vid Hötorget och sen var det ganska nära till Inet, som är duktiga på datorer. Vi hoppas det iaf. Efter det blev det en jäkla massa affärer och Ullis fick för sig att gå och kika på Salming-butiken igen. Och varför inte. Jag var väl inte supersugen då jag provat några skor förut och inte blivit helt såld. Alldeles för smala för mig. Men väl därinne så måste jag har verkat intresserad för jag fick prova ett par skor och de satt riktigt bra. Jag förklarade att jag hade breda fötter och tjejen som hjälpte mig plockade fram två par som var lite bredare. Hmm och rea var det också och jag har inte köpt skor på ett bra tag nu. Det ligger visserligen ett par Hoka One One, i någon nätkassa, på någon site. Men de här har jag nog tänkt att ha mer på tävlingar och löpband. De var nästan för snygga för att skitas ned! ;-) Och likadant är det med Salming-kläderna, satan vad snygga de är. Så en tröja till blev det. Sen var det en massa snabba inhopp på ett antal affärer och det blev även lite mat på restaurant Kalori. Bra mat och trevlig personal. Nja, Felix och Ullis var inte stormförtjusta men jag gillar det.

På vägen hem så hoppade vi in vid Kungens kurva och där köpte vi lite till morgondagens Nyårsjogg och dess utlottning. Hoppas många kommer. Och just ja! Ullis råkade köpa en jäkla massa prydnadskuddar för 1400kr! Men det är nog delvis mitt fel för efter en halvtimme på HM så går jag in och säger: -Köp alla! Tjejen som hjälpte Ullis tyckte jag var väldigt snäll. "Vad snäll man du har!" Själv reagerade jag först när hon sade att jag var snäll. Oj då, vad har jag sagt?, tänkte jag. Trodde bara jag tänkte högt... :-)

Ytterligare ett snabbstopp och då i Södertälje, där vi köpte in lite gott till tidigare nämnda Nyårsjogg. Bara hoppas det blir många som kommer. Bäst att vara utvilad imorgon bitti så man orkar och hinner fixa iordning allt innan.

Väl hemma så blir det faktiskt hämtmat och sen undrar Ullis om vi inte skall skippa simningen men jag är riktigt taggad och snart nog så går vi bort mot Safiren. När vi skall börja så ser jag att Helena och Maurice är där och simmar och det blir lite prat med dem. Efter ett tag så ser jag Rainy och Tokan stå i varmpoolen och titta, jag vinkar förstås. Och sen drar jag igång. Det går väl hyfsat, iaf klart bättre än förra gången. Men det blir inget direkt intervallpass och Ullis verkar inte så taggad och simmar inte superlångt innan hon börjar träna lite annat. Som voltvändningar och studera hur jag simmar och just idag har jag börjat testa en annan sparkteknik med benen. Jag hade under dagen studerat en viss teknik i ett triathlonmagasin. Och sjutton om det inte funkade rätt bra. Ibland så tyckte jag att jag fick en helt annan vridning och liksom fick farten med mig på ett annat sätt. Men jag tryckte inte på laps och det gör att jag inte riktigt vet till hundra procent vilken fart jag hade. Och sen verkar det inte riktigt stämma på sista hundringen och sen nedsimmet. Men det gör inget, det kändes rätt bra och jag är redan sugen på nästa simpass. Snart nog så var klockan slagen och det var dags att gå upp ur poolen. Det blev nog inte mer än 1200-1300 meter, vet inte till hundra procent som sagt var.

Morgon och jag kunde knappt hålla mig. Hos grannen hade ju Hasse Hemström lämnat sin gamla Tacx I-magic, en cool Virtuell cykeltrainer. Så när jag ser att grannen är ute och rör sig så blir det fart även på mig. Jag skyndar mig ut men då hade han redan hunnit in. Jag ringer på och sen går vi och hämtar prylarna. Shit, vad tungt det var. Det var tre stora paket och ett innehöll t.o.m en dator, som följde med för säkerhets skull. Risken var att våra datorer skulle vara för nya. Men det var bra för det var en stor och bra skärm. Jag började fnula lite hur jag skulle få ihop det och bland det första jag såg var att två o-ringar var sönder och behövdes de ens...? Hmm, jag försökte fundera på det men nu hade vi bokat in bio också. Eller det gjorde vi för några dagar sedan. Grabbarna skulle se Stjärnornas krig och jag och Ullis skulle se på 101-åringen. Tiden gick och snart var det dags att åka iväg. Vi käkade först på vår vanliga restaurant, som ligger i Heron City och där skulle vi förstås också se på bion. Och det var nog den störa biografen vi skulle gå på och det var fullt. Det blev ett jäkla sjå att dra in knäna hela tiden. Men så gick då bion igång och vill man att det händer saker hela tiden och uppskattar en massa små fyndiga skämt hela tiden så är det helt klart rätt film. Man försöker hela tiden blanda in historiska händelser och det är väl det som är filmens styrka. Och kanske svaghet. Men det är nästan så att man måste se den, oavsett vad man tycker om den. Jag kommer inte att gå in för mycket på den men de hittade en lite oväntad sak som de byggde filmen kring. Den får en 2:a av mig. Nja, säg 2,5 då.

Väl hemma så myste vi lite men jag kunde inte släppa meckandet, eller skall vi skriva mekandet? Det verkar vara lite diskussion om hur det skall stavas och kanske är det regionsbundet. Nåja, själv är jag kluven men det kanske är för att jag heller inte bor riktigt i Stockholm. Där verkar man vara mer inne på mecka men vi lägger det åt sidan så länge om ingen är sugen att dra igång en diskussion. Jag fortsatte iaf att bygga och runt tolvslaget så var nog klar. Men jag blev inte helt nöjd då snabbfästet till bakre hjulet gjorde att det kändes lite osäkert att sitta på cykeln. Jag startade inte upp datorn utan gick och lade mig istället...

Så var det då Julafton och Ullis och jag tänkte gå upp tidigt för att springa. Men vi sov lite länge men tumma på löpningen tänkte jag verkligen inte göra. Men däremot så vågade vi inte besöka lillebrorsan, med familj, så som vi alltid brukar göra. Han hade blivit riktig förkyld och jag satsar ju stenhårt nu på ett riktigt bra Ironman 2017. Kanske kan låta dramatiskt men det är ett val vi, eller iaf jag, gör. Så det fick vi tyvärr ställa in. Men vi ville däremot lämna några små julklappar till deras barn. Men först jogga. Vi körde lite enkelt jogg och röda mössor hade vi. Det blev lite blandat med både asfalt och grusvägar. Tror det blev strax över 8 km, det fick duga. Sen in i duschen och fort iväg till brorsan då. Lite snack utanför dörren och sen iväg igen. På vägen upp så skulle vi ta upp barnens kusin och vi irrade omkring lite i Älvsjö. Sen till Ullis storesyrra och där var det trevligt värre och vi avslutade med ett roligt julklappsspel och alla blev nog nöjda. Stackars kusin Eric blev utan men blev kompenserad på annat sätt så det var med flaggan i topp vi åkte hemåt. Och där myste vi i vår egen lilla familj och delade ut julklappar. Alla blev supernöjda och jag är så stolt över alla. Hur man liksom bryr sig om andra mer än om sig själv. Det värmer i hjärtat! :-)

Och hos grannen hade snälle Hasse Hemström varit och ställt av sin häftiga Tacx I-magic, som är en virtuell cykeltrainer och jag är så jäkla nyfiken nu. Direkt morgonen efter så är det jag som knackar på dörren hos grannen. 

Så var det morgon och killarna verkar sovit gott och även jag fick hyfsat med sömn. Ullis sov väl inte jättebra i gästrummet men hon var nog ändå rätt nöjd. Nästa gång får vi kolla av lite noggrannare hur det är med förkylningarna! :-0 Vi satsar ju rätt hårt nu och hela året är ju upplagt för att prestera på topp just en speciell dag och jag har dessutom höga mål detta år. Vi lämnar iaf barnen väl hemma så packar vi våra träningskläder och kollar även av med några kompisar om de vill hänga på. Men vi blir själva och väl på plats så försöker vi få igång musiken och jag träffar på Mange, som också skall köra Kalmar Triathlon nästa år. Det blir lite snack med honom innan det är dags att träna. Efter att ha insett att vi inte får igång musiken själva så springer jag iväg och försöker få tag på Mange igen men hittar honom inte. Till slut så frågar jag en ur personalen och inte heller han kan. Jag blir konfunderad på vart Mange tagit vägen och kollar sen igen in i omklädningsrummet och nu står han i duschen... Men...? Nä, det blev ingen träning, han insåg att det inte fanns tid. Stackarn! Jag försöker igen men inget går tills vi kommer på att försöka med att ändra stor och liten bokstav och nu funkade det. Äntligen! Rejält försenade kommer vi då igång och jag har svårt att få upp pulsen som jag vill och jag vet inte om det är mentalt eller om jag helt enkelt har ändrat mina pulsnivåer till det bättre. Pulsen är larvigt låg och jag trycker ändå på lite. Det ser Ullis också. Hon tar det lite lugnare idag. Eller iaf ibörjan. Själv så ökar jag också lite efterhand. Men med lite drygt en timmes spinning så känner jag av halsont och i början så är det lite diffust men det ökar ganska snabbt och nu blir jag orolig. Två timmar borde vi väl köra iaf, tänker jag. Tanken var först att köra i tre timmar men det är nog dumt. Jag nämner att jag fått ont i halsen och Ullis övertalar mig att bryta och vid 1.45 så bryter vi direkt. Hmm... Lite surt. Min snittpuls blev förresten låga 115. Ullis passar på att fråga Lenis om sin mirakelmedicin och får ett recept. Väl hemma så börjar jag, efter att han inhandlar ingredienserna, fixa iordning den. Dags att prova och jäklar i havet vilket drag det var i den! Wow!

Efter ett tag så undrar Ullis om vi inte skall se på bio och filmen Fyren och haven. Och varför inte. Egentligen ville jag nog hellre se Zlatan men det kunde ju vara kul att se på bio och vill Ullis så varför inte. Sagt och gjort. Nu börjar Ullis också klaga på sin hals och det oroar lite. Filmen då? Jodå, helt okey men jag kan tänka mig att boken ger mer nöje men såklart kul att se Alicia Wikander, hon är riktigt grym!

Efter bion så ville jag förbi kyrkogården. Idag är det 19 år sedan pappa gick bort. 19 år! Det är inte klokt så tiden går och det är med sorg och tungsinne man man tänker på det faktum att han kunde varit så delaktig i våra liv. Så tragiskt och jag undrar vad han skulle tycka om livet som är nu.

Jag hann inte förbi minneslunden men jag tänker på dig, pappa! Love ya!

Så var det äntligen dags för Saltå-Joggen men hur var det med uppladdningen? Total katastrof och fastän Ullis var på mig om att dricka lite extra vatten, och att vi eventuellt skulle köra lite Carboloader, så blev det ingenting. Jag tog t.o.m lite Whiskey kvällen innan. Men upp i rätt bra tid imorse och sen bara försöka få ihop kläder och lite energi. Men tiden gick fort och snart skulle vi samlas och jag missar att få med mig mobilen, laktostabletter samt energin. Iom att jag glömde mobilen så glömde jag även bankkortet. Vi som har samlats är, förutom mig och Ullis, Tokan, Flaken, Putte och Tanjis. Så var det då dags och vi startar lugnt och efter några kilometer har vi 6.30/km i snitt. Men farten höjs så sakteliga. Tanjis verkar lite orolig efter dryga milen men ju närmare vi kom desto hetare blev hon på att höja farten. Alla verkar vara bra med och snart kommer de som cyklar och hejar på oss. Det är Svarte Petter, Sara, Gisslan och Björka. Och strax efter kommer en bil med Linnsan och TSL-Johan. De valde att springa lite kortare innan istället. Samtidigt kommer en grinig gubbe som är superlik Leif "Loket" Olsson och skall läxa upp henne för att hon typ vinglade. Själv hade han inte ens sett oss löpare på andra sidan och det var ju ett större problem att han stod i bredd på vägen.

Jag tror faktiskt det var han. Lite festligt. Men snart var vi framme och jag bytte kläder och hängde upp mina blöta på tork. Trevligt med fika och Puttes sambo kom också.

Sen kom det värsta, det brukar vara så iaf, då vi skulle börja jogga hem. Då brukar man ha stelnat till och man får kämpa ett tag. Men det känns hyfsat bra till att börja med och tiden gick. Jag tittar på klockan och ser att över 40 minuter har gått och det känns riktigt bra. Putte har börjat få slita alltmer och både Flaken, jag och Ullis har några schackningar men inte så farliga. Sen börjar mitt högra knä strula och någon gång blir jag riktigt orolig. När vi närmar oss Tullgarn, så ger Putte upp och samtidigt har Flaken fått eld under skorna. Tokan, jag och Ullis säger adjö till Putte och får sen jobba hårt under ett tag för att komma ikapp. Vi ligger då på 5.35-5.40 och just då kändes det bra. Tokan springer snart på lite extra hårt och är snart ikapp. Ullis och jag får jobba lite till men är snart också ikapp samtidigt som Flaken lugnat sig. Men nu börjar jag både få ont i vänstertån, höger rumpfäste och blev allmänt slut. Typ slut på energi och sen börjar även höger knä strula igen. För att sammanfatta det. Det har känts bättre. Men nu är det bara ett par kilometer kvar och jag får hushålla lite med krafterna. Men rätt som det var så var vi framme och Flaken och Tokan låg endast 15-20 sekunder före. Grymt tufft på slutet och sen efteråt gick jag och Ullis till Safiren och låg först i varmpoolen och sen tio minuter i bastun, riktigt nice! :-)

Vänster lilltå har spruckit upp och färgat strumpan röd, hmm. Jag tyckte det gjorde lite ont, kanske skulle jag kollat av naglar och sånt innan. Men det var ju just förberedelserna innan...

Så var det fredag och alltså dags för Skoljoggen på Frejaskolan. I år så sprang man för SOS Barnbyar, det kändes bra. Det var lite strul med att få ut informationen innan och jag skrev även fel i ett mail. Men till slut var allt rätt och nu, på morgonen, så hoppade jag upp på motorcykeln och drog iväg till Gnesta. Jag åkte direkt till Hagstumosse, där Skoljoggen skulle ske för årskurs 1-3 nu på förmiddagen. Väl framme så var det två killar från Gnesta kommun som såg rådvilliga ut. Jag hälsade på dem och det visade sig att de ville in och kolla något med elen. Jag ringde min kontaktperson, vid ishallen, som skulle komma på morgonen. Så fick jag en kod så de kunde komma in och förstås även jag. Så jag kollade runt lite i omklädningsrummen och snart nog kommer Sandra, som hon heter. Hon är förresten mamma till två av mina elever så vi hade mycket att prata om och jag fick väldigt bra hjälp av henne. Snart kommer även Vaktmästarna, från Frejaskolan, med ljudanläggningen och Sandra fixade fram en mick. Tyvärr var det väldigt mycket reverb, på ljudet, så det var nästan jobbigt att prata. Maaaaan fiiiiick praaaata väääldiiiigt låååångsaaaaamt för att vara säker på att det man sade hördes. Och nu kommer alla elever. Kanske lite försent och det är förstås lite bök att få alla busungar att göra allt rätt på en gång. Men till slut så hade alla fått på sig sina nummerlappar och snart nog drog jag igång uppvärmningen och det blev fantastiskt. Jag körde "Skaka rumpa", med Markoolio. Det blev succé! Men jag hade inte tränat innan så det blev väldigt mycket improvisation men vilken syn att se alla elever och lärare stå och skaka rumpa! :-)

Sen fick jag 3-4 lärare att gå ut på banan. Huvudlärarna var förstås tvungna att stå och räkna varv. Men jag blev lite orolig att de utskickade lärarna stod på rätt ställe, speciellt på ett ställe. Så när starten gick så springer jag framför och när jag ser att funktionären står helt rätt på det ställe där jag var lite orolig, så vänder jag tillbaka. Nu kände jag mig säkert och sen står jag och gör high-five med alla elever och går dessutom baklänges på spåret och kollar så allt ser rätt ut. Och det gör det. Alla elever är duktiga men går förstås lite här och där. Men att springa i en hel timma då man är 7 år är förtås riktigt tufft. Men de tog lite pauser då och då och snart nog så var timman klar och alla var nöjda. Och när alla kommit iväg, och jag packat ihop mina grejer, så hoppade jag på motorcykeln och drog iväg till skolan för att äta. Samtidigt som lågstadiet sprang, dvs åk 1-3, så hade högstadiet, samt åk 6, sprungit vid Björnstigen, och dit skulle jag senare med åk 4-5.

Jag går in i matsalen med mina motorcykelbyxor och alla undrar varför jag har regnkläder på mig... :-0 Ha ha! Efter maten så går jag och tar lite kaffe och passar på att hämta två gula säkerhetsvästar, som är bra att ha på sig då man står vakt. 

Väl framme vid Björnstigen, som ligger nära Skillingavallen, så fixar jag iordning ljudet igen och snart så kommer alla elever. Jag förklarar igen upplägget och passar återigen på att lyfta fram härliga Stopp Hemköp, som sponsrade med frukt till alla. Riktigt nice! Och så på med "Skaka rumpa" igen! Och återigen en fantastisk upplevelse. Att se precis alla stå och följa mig var riktigt grymt! Och roligt! Och alla var energiska men nu hade solen börjat lysa alltmer och det var jobbigt för eleverna. Jag passade själv på att springa med eleverna och jag pushade, hejade och sprang hand i hand. Full fart hela tiden. Snart nog hade jag själv sprungit över 7 kilometer och då ändå stått och dirigerat i ett hörn i början tills alla elever kommit förbi där. 

Efteråt var det en flicka som fick lite frossa då hon blev uttorkad men jag kände igen symptomen så i med lite vatten och vila i en kvart. Helt ofarligt men jag fick lugna en del elever. Normal puls men lite skakningar. Så hade jag själv då jag höll på att börja koka på Stockholm halvmarathon, förra helgen. Jag har nog aldrig druckit så mycket på ett lopp. Men hursomhelst. Allt gick riktigt bra och alla var nöjda. När jag sen skall tillbaka till skolan så hittar jag inte motorcykelnycken. Ett par snälla grannar hjälpte mig att leta och snart nog hittade grannfrun nyckeln som hade kilat ned sig i en släpvagn. Pust! Jag blev riktigt rädd där ett tag. Jag passade på att ta bort snitslarna och jag kunde nästan sitta kvar på motorcykeln hela tiden, smidigt. 

Sen till skolan och in i duschen. Jag åker sen och kollar om frukten, som blev över, tagits omhand. Vaktis J, skulle ta upp den till personalrummet och försöka fördela den. Det var nog inte så mycket heller och allt var borta. Nice! Några snabba ord med några kollegor och sen ned till Gnesta centrum. Ullis undrade om vi inte skulle dela på en Prosecco och varför inte. Vi har ju liksom inte kommit igång med träningen efter Kalmar Ironman. Så några glas ikväll vore ju trevligt. Efter att ha kört fel i början så var jag då på rätt ställe. Kanske ett bra tecken att man inte hittar till Systembolaget på en sådan liten ort. Jag går och tar första bästa flaskan eftersom jag ändå inte har någon koll på alkohol. Men de gånger vi har druckit Prosecco, eller hur det nu stavas, har det alltid varit gott. Jag packar in flaskan i boxen och skall precis ta och sätta mig när jag ser att något hände precis framför ögonen på mig. Men vad var det? Jag kikar upp och ser en massa fåglar och sekunden senare så ser jag att jag fått fågelskit på sadeln. Hade jag hunnit satt mig så hade jag fått det i huvudet! :-0 Asch, då! Jag går in på Ica och skall hämta lite papper. Men när jag ändå var inne så blev jag sugen på lite Coca cola och jag råkar sen slänga ett öga på glassdisken och ser att det finns Rice. Attans då. Laktosfritt och så himla gott. Så det fick bli det också. Cola och glass och solen skiner. Väl utanför så träffar jag några elever med sina mammor och de hälsar. Alla barnen på skolan är så härliga och lyser upp då de ser mig. Undrar om det ens finns ett bättre jobb än det jag har? Men snart så är jag på motorcykeln och åker hemåt. Så skönt att få helg också och jag blev lite trött efter dagen. Det är alltid lite jobbigt då man inte har full koll och det var ju länge sedan jag arrangerade en Skoljogg förut.

Väl hemma så bara måste jag ta en 5-minutare och smiter in och lägger mig men snart plingar det på ytterdörren och Svarte Petter kommer in och trakasserar mig. Då kunde man inte annat än att kliva upp. Speciellt då han springer in och börjar killa mig i sängen! :-0 Ha ha!