Onsdag och jag var satt på kölista till Coren. Men igår var jag på plats 8, i kön, så jag var inte så hoppfull. Men på jobbet, när jag satte och snackade med en kollega, så såg jag att jag var på reservplats tre nu. Hmm, det verkar finnas hopp så jag försökte förbereda mig mentalt iaf. Men Ullis var inte så supersugen, längre, så när jag kom hem så snackade vi lite och bestämde oss för att skippa den och istället inrikta oss på att cykla istället. Så fick det bli. Men efter maten så ville några vila lite och jag försökte stålsätta mig men även jag kröp efter ett tag ned i sängen och Ullis, jag, och katterna, iaf Mirakel, sov snart djupt. Och det var alarm på alarm men sen insåg jag att skulle det bli någon träning så måste jag upp. Och jag gick snart med bestämda steg ut mot köket och blandade ihop en energidryck. Och snart var jag nere och trampade. Det var visst London på agendan och jag brydde mig inte så mycket om att plocka höjdmeter idag. Och jag försökte ta det lite lugnt. Men sen kom en back, iaf. Och mot slutet av den så ökade jag farten lite och när det gick nedför så tryckte jag på rejält och fick en stor flock som ville ta rygg på mig. Riktigt häftigt och mot slutet ville även jag ha lite hjälp och lät någon annan gå upp och dra. Ascoolt och sen varvade jag ned, inför varvningen. Vid målportalen fick det räcka och det blev 26,2 km på 56 minuter. 324 höjdmeter så något kunde jag iaf bokföra till min klätterutmaning.