Näst sista dagen, innan skolavslutningen, och jag gav verkligen allt på jobbet men när jag kom hem så bröt jag bara ihop. Jag vet inte vad det var men alltför mycket hade hänt på slutet. Det var förstås Jockes bortgång men även mina egna väntade besked om senaste hjärtundersökningen. Förra fredagen så fick jag besked om att jag inte bar på någon ärftlig åderförfettningsgen och läkaren var positiv och menade att de problem jag har går ju att fixa. En ny klaff och sådär. Och extraslagen skall man ju få bukt med. Jag hade en känslomässig storm och både grät och var arg. Som om jag inte kunde kontrollera vad jag kände och jag ville komma igång med träningen igen. Under dagen hade jag laddat upp för att springa ikväll men det var helt omöjligt och kroppen värkte och jag var bara tvungen att landa. Så en tung dag och jag visste knappt om jag skulle orka gå till jobbet imorgon. Men fick jag bara lite sömn så skulle det väl ordna sig.