Vaknar väldigt tidigt av mig självt och har nog aldrig varit så här pigg. Tror klockan är runt tjugo minuter i sju. 

Går upp och sätter på kaffe och sen sitter jag och för in bedömningar för hela slanten och försöker lösa inloggningen till jobbmailen men det är tvärkört sedan jag skaffade en ny mobil. 

Hela dagen går och jag tar det lugnt i sängen. När Ullis kommer hem så tar vi några mackor och kollar in Julkalendern och bara softar. Jag kommer på att jag ju borde ha märken efter elkonventeringen och ser att märken efter två stora plattor syns lite grand. Då jag läste att man ofta brukar känna av att det svider så kollade jag. Dock har jag inte känt något. Då jag tänkt på att jag EFTER operationen i några veckor skall fundera på om det är möjligt att köra Ironman nästa år så började jag förstås att tänka lite på det men jag skall låta det gå några veckor men det vore ju supercoolt. Jag har ju ändå hållt igång så startsträckan borde ju gå förhållandevis fort. Dock läste jag att man inte borde springa på typ fyra veckor och det stör ju förstås semestern men en läkare på sjukhuset tyckte nog att jag kunde jogga lite lätt efter några veckor så jag får väl känna efter. Första veckan blir dock helvila och sen blir det lite lätt cykling på trainern är det tänkt. Så taggad och än så länge så verkar ju ablationen vara lyckad. Klart piggare än vanligt och jag tycker man kan se det i ansiktet. Tjo flöjt! :-)

Onsdag morgon och jag hade sovit rätt dåligt och försökt att kissa en massa gånger då jag skall slippa kateter. 

När sköterskan kom in så fick jag höra att de snart skulle iväg och återigen fick jag höra att jag var först ut, det kändes skönt men ändå lite läskigt. Jag berättade om att nålen gjorde lite ont och när de kollade den så verkar den fungera dåligt och jag fick en ny på andra sidan istället. Jag får tillsagt att ta av mig både ring och klocka och det borde jag förstås tänkt på och pratar lite med Ullis en sista gång. Försöker också gå en sista gång på toaletten och då hör jag att det knackas på dörren men jag är inte riktigt klar. När jag kommer ut så ligger jag i några minuter innan jag kommer på att det nog är smart att ringa på klockan. 

Sen går det undan och en tjej kör sängen sjukt snabbt och det blir någon krock här och där. Det känns lite konstigt att ligga i en sjukhussäng på väg mot operation. Jag mår ju liksom hyfsat bra då men det handlar förstås om så mycket annat som rena kläder och sådant. 

Jag kommer direkt in på operationssalen och det är en ganska stor grupp som är där bara för mig. De jag kommer ihåg är doktor Finn och hans tekniska högra hand Martin, som sköter apparaterna. Det är två systrar som säger sig bara vara där för min skull. Är det något så är det bara att säga till säger den ena. Det är tydligen uppkopplat så att de både ser och hör mig bra. En till kille är med också men jag vet inte vad han gör.

Lite kul (?) är när det kommer in en doktor och en sköterska direkt säger att han inte skall vara här utan i andra rummet. - Det kändes ju tryggt, sade jag. Hon berättade att det inte var så konstigt som det lät då det var en narkosläkare och varannan onsdag så skulle han vara på ett annat ställe. 

Hursomhelst så är det mycket arbete med att iordningsställa mig och det känns lite utlämnande att ligga där naken och inte veta hur mycket som syns men de försöker skyla mig i mitten och det är någon typ av operationsfilt som har hål för ljumskarna. Uppskattningsvis så tar det nog 20-30 minuter bara att göra mig iordning med alla slangar och sen skall det då börjas där nere i ljumskarna och har man som jag blivit spruträdd med åren så är det här något av det värsta. Jag förklarar att han inte skall säga till och det sticks några gånger och nu är det ännu tjockare katetrar som skall in i kroppen. De får fylla på med lite mer lokalbedövning på vänstra sidan och snart är det igång och det är helt klart otäckt. 

De håller på rätt länge och jag känner mig lite dåsig när det plötsligt händer något. Jag känner mig mer vaken och ser allting riktigt bra. Samtidigt hör jag att tonläget klart ändras och det är inte alls samma lugna prat och jag hör att de pratar om att hämta defibrillator och de skall defibrillera. Det blir lite som en chock. Vad f-n händer? Det sjuka är att jag kände mig superpigg och samtidigt hörde jag alltså lite panik hos doktorn. För ett ögonblick kändes det som om jag var död. Jag både ser på en skärm och känner att hjärtat slår annorlunda, jag har tydligen fått förmaksflimmer. Några sekunder senare kommer en sköterska och säger att jag skall få sova ett tag och det är febril aktivitet och jag får på mig syrgas. Hon frågar om jag brukar ha problem med halsbränna och sura uppstötningar och när jag säger att jag har det och till och med har vaknat av att munnen fyllts så skickas det även efter någon annan specialist. Nu är jag beredd att sövas och där ligger jag några minuter och känner att det rinner tårar nedför kinderna när jag tänker på Ullis. Det är riktigt starkt och jag behöver inte ens tänka på i vilket sammanhang det skulle vara och klarar inte ens av att tänka djupare på det. 

Snart så skall jag andas tre dupa gånger och rätt som det är så är jag klarvaken och allting är igång igen. De fortsätter jobba och sköterskorna springer och frågar om jag måste kissa men jag säger att det går bra. Jag vill ju inte förstöra för doktorn men vet ju inte heller hur länge jag varit borta. Jag började absolut känna mig lite kissnödig på slutet och lokalbedövningen kan ju också göra att det är svårare att veta hur kissnödig jag är. Jag tänker också på vad jag skall säga till Ullis och då kommer tårarna igen. Det kändes ju lite läskigt det som hände. Som om inte själva ablationen i sig är läskig nog. En sköterska torkade tårarna men sade ingenting. Hon kanske förstod. 

Sen är de då färdiga och doktor Finn kommer fram och han ser rätt nöjd ut men vill ändå inte säga att det räknas som lyckat och jag frågar inte heller. Han säger att extraslagen försvann under tiden de höll på men att han simulerat extraslag och det har gjort att han ändå kunnat arbeta typ i blindo. 

Sköterskorna tänker dock inte släppa iväg förrän jag har kissat och jag får en flaska ditsatt men det pratas lunch och om att de skall gå dit tillsammans och det är ju typ omöjligt att kissa då det är folk omkring. Jag får dem att gå ut och försöker ligga där men hela sammanhanget är absurt och det går inte. Min blåsa scannas och jag har 500 ml i blåsan men får ändå åka upp på avdelningen om jag lovar att lösa det direkt där. Sagt och gjort. Eller?

En kille säger att han kan ta mig upp och doktor Finn verkar glad och säger att han hänger på. Det verkar lite uppspelt och jag känner mig bra till mods. Det verkar ju ändå som han är nöjd och det känns bra men jag verkar ha legat på operationen i hela fyra timmar. 

När Finn lämnar av mig så säger han att han kommer förbi senare och så går han. Jag får inte lyfta huvudet alls och jag måste ju kissa. Det var lite jobbigt på slutet och speciellt då man lyfts över i sjuhussängen och efter färden upp till avdelningen. Jag ligger någon minut och jag försöker använda mig av böcker för att nå larmknappen och jag försöker även med en penna men får ju inte flytta kroppen. Till slut så ropar jag och högre och högre och det kommer in en sköterska och det kan inte hjälpas att hon inte har den här sidan egentligen. Snart ligger flaskan där den skall och jag kan känna mig trygg utan någon som väntar. 

Så skönt och jag ringer på klockan och nu kommer det in en annan och jag förklarar läget och att hon gärna får väga och det visade sig att jag kissat ut 480 ml. OM nu någon börjar "bråka" om det. 

Jag måste tyvärr bråka med någon igen för jag förstår ju att Ullis är orolig och jag ber någon låsa upp mig skåp och får mobil och airpods på magen. In med den i örat och jag får äntligen prata med Ullis som hade känt på sig att något hänt och var riktigt orolig. Det var jobbigt att berätta att det hade uppstått komplikationer. Det är säkert inget jätteallvarligt men man är ju bara en människa. 

Sjukt jobbigt att bara ligga still och det värkte lite överallt och man ville bara upp med överkroppen och snart kommer det några läkare och jag fick absolut komma upp lite grand så det inte var lika plant. 

Det är hela tiden mycket folk och snart kommer Ullis. Precis innan har jag haft en manlig sköterska och det var roligt för det var den första manliga jag haft och sett. När Ullis kom så kom han igen och samtidigt ser vi genom dörren att det kommer ut en till manlig personal från rummet bredvid och hon säger att det verkar vara många manliga och jag skämtade om att det var för att det var hon som kom. Jag hade tänkt att det var sjukt lite manliga men sen var det nästan bara manliga, klart lustigt. 

Till slut får jag komma upp och när jag äntligen fick äta var ljuvligt. Det var mat, juice, kaffe, efterätt, kaka, bulle och kroppen skrek efter energi. Jag har dock lite ont under tungan så den har säkert kommit i kläm då jag var sövd.

Efter lite tester och annat så plockas stygnen bort och det börjar närma sig hemfärd. Jag får prova att gå lite men jag blir trött och när sista nålen skall tas bort så får jag hålla i två minuter men jag är stel och får hålla emot så rätt som det är så sprutar det blod och Ullis skriker till lite grand och jag vänder mig om och ser att det står som en liten fontän och jag lyckas hålla över. Den sista manliga sköterskan kommer in och undrar vad som hänt. Asch, det där lilla, sade han. Lite synd att bloda ned sängen bara, tänkte jag. 

Vi kommer ut och det är jobbigt att gå hela vägen till parkeringen men ändå skönt. Lite kallt bara. 

Ullis rattade oss säkert hem och jag är så tacksam för att du finns, älskling! Du är bäst! :-)

Vi beställde lite mat på vägen hem och jag velade mellan pizza och kyckling med ris och det sistnämnda vann.

Riktigt skönt att vara hemma.

Tisdag och det var dag att kliva upp och åka iväg mot sjukhuset. Vi kom iväg som vi hade tänkt och hann både tanka och slänga lite sopor på vägen. Nu borde det ju vara lite mindre kö, tänkte man, när man kom upp mot Älvsjö så började det förstås men jag tänkte att det bara var där. Fast tyvärr var det fortsatt segt men det släppte efterhand och vi hittade en parkering och hade typ en kvart tillgodo. Kanske lite mindre än vi tänkt men vi var ändå i tid. När jag skall skriva in mig så ser jag att jag inte alls skall vara där jag tror utan det är i hus 23 och jag frågar några äldre från Röda korset och en glad herre vill nästan gå in i mig då han är så trevlig så jag backar lite. Jag tackar så mycket och vi går mot huset och det är ju typ bara 100 meter bort och snart är vi på rätt ställe och jag skrivs in. Ullis får hänga på in och det är en pratglad tjej som reagerar på orten Vagnhärad och hennes man hade visst haft sommarställe där som barn. 

Efter ett tag får vi då fritt tills jag skall checka in mig på mitt rum så vi knappar in ett gym och försöker ta oss dit men vägbeskrivningen man får på gps är konstig och det kanske inte är så konstigt då det byggs som aldrig förr just där. Vädret är dessutom skitdåligt och det är isande kallt. Gymmet skall bara ligga typ 300 meter ifrån sjukhuset men när vi kommer riktigt nära så inser vi att bygget omöjliggör ingång från vårt håll och vi frågar några arbetare och efter direktiv går vi tillbaka hela långa omvägen och efter divsere funderingar så står vi vid ingången och det visade sig att vi inte ens behövt svängt något alls... Riktigt skönt att vara inne och vi löste in vårat medlemsskap som vi fick på en månad då vi var på träningsmässan. Det kanske bara blir någon gång för mig men ändå. Sjukt fräscht men kanske inte de mest optimala maskinerna och ingen av crosstrainerna gick att gå normalt på. Jag orkade med en kvart men var riktigt slut och jag känner att jag går på reserverna nu. Nu har jag varit utan medicin i över fem dagar och det börjar kännas. Ullis springer på så jag går till en stakmaskin och det är ju en vanlig concept 2 så det är ju lugnt. Såret på ena fingret klibber ihop med ett annat då jag stakar men så får det vara, tänkte jag. Det blir fem kilometer och jag får kämpa mig under 25 minuter men det går. Efter det, när Ullis är klar på löpbandet, blir det lite gym och vi kör väl någon halvtimme lite lugnt. Jag vill inte få värsta träningsvärken, tänkte jag då. Fast det kanske vore bra. Ju mer man kan stressa systet ju bättre borde det ju vara. De vill ju alltså ha extraslagen då de opererar, det underlättar i deras arbete. 

Sen duschar vi och jag knappar in en pizzeria, på google maps. Ullis vill helst inte ha pizza men är snäll nog och inte säger något för min skull. Jag brukar ju må sämre av lite sämre mat så varför inte äta på en riktigt fin pizzeria och vi traskar i snöstormen och det är sjukt kallt och jag borde tänkt på att tagit på mig bättre kläder. Till slut är vi framme och beställer in varsina pizzor. Riktigt gott och vi gick några meter till en Espresso House och tog kaffet där. Vardagslyx liksom. Vi softar lite och sätter oss sedan och bara pratar lite på sjukhuset. 

Jag pussar Ullis adjö och efter att skiljts åt så åker jag upp på avdelningen och checkar in mig. Där tittar jag på lite fin fotboll och bara softar lite. En kvinna skall promt sätta in en infart men hon verkar inte vara så bra och det gör ont hela tiden. Jag tänker att det får väl vara så. Tanken slår mig att det är ju också en bra sak men sömnen lär ju bli lidande av att hela tiden vakna av att det gör lite ont. Jag skall få lite kaffe men det dröjer och när det äntligen kommer så tar jag bara lite grand. Riktigt bra service dock men det är mycket spring och jag förstår att det ibland kan dröja. När det pratas om kateter så är jag benhård och har sagt att det skall jag inte ha och det har Liselotte skrivit in. Sist så blev det väldigt jobbigt och det var så många turer och när det plötsligt ändrades till att jag skulle ha så hade jag ju sprungit och kissat sjuttielva gånger för att verkligen klara mig. DÅ blev det väldigt jobbigt att sätta in den. Nu hade jag fått försäkrat mig om att jag inte skulle behöva ha det.

Fotboll på teve och efter det så skall jag ringa upp Ullis men hon hinner före.

Vi pratar lite och säger sen godnatt. Jag gick upp några gånger och visst hade jag svårt att sova. 

Måndag och idag skulle jag ta Felix bil in till besiktningen, på morgonen. Den har stått still en längre tid så bromsarna var ett frågetecken och det var även det som Oliver varnade om. Han har fått igång bilen och gjort det bra men det skall till en service senare också men det är ju aldrig fel att börja med besiktning. Sagt och gjort. Jag var dock inte van vid att det går så fort att åka bil så jag var där 20 minuter innan och fick faktiskt komma in direkt då en kund inte kommit. 

Rätt snart stod det klart att bromsarna gjorde att det blir en ombesiktning men jag fick åka med den i alla fall. 

Till skolan och det fanns tid att planera lite innan jag började och snart var det full fokus på bedömning och jag fick jobba lite med att få undan en massa utrustning då det blev stressigt med allt.

Sista riktiga lektionerna och det blev sista rycket med bedömningar och lite eget. Tanken var önskelektioner och i ganska stora drag blev det just det. Det blev också lite extra tid med "min" pingistalang och vi fick till några bra bollar. Sen lite möten och jag förklarade hur det kändes inför min operation och det kändes ju som det var i våras jag gjorde förra ablationen men det var ju snarare ett och ett halvt år sedan. 

Sedan hemåt och jag provade att trycka till på bromsen och det höll på att sabba allting för nu fastnade bromsen rätt hårt och det märktes tydligt vid lägre hastigheter och jag hoppades inte det skulle innebära någon fara på motorvägen men det gick bra och värmen gjorde att det släppte lite men det krävs nog en smörjning. 

Kvällen sen blev väldigt lugn och det blev mest en massa förberedelser inför sjukhusbesöket och jag skulle ju ligga över till operationsdagen.

Söndag och efter inspektion av skohyllan så var det bara att inse att det blev en liten miss men inte så vi behöver köpa ett nytt skåp. I värsta fall kan man ha en liten pryl där, det blir nog bara fint och det är ju också en möbel som slits så om 5-6 år blir det väl ett nytt. :-) Asch!

Först behövde jag dock foga golvet och vi skulle snart få främmande men det är ju snabbtorkande så det borde vara lugnt. Jag hade köpte en kombinerad lim/byggfog men jag inser snart att den är för svår att jobba med och kom man utanför så krävde det en jäkla tid att få ren. Det slutade med att jag körde en fog jag hade sedan tidigare och snart var det full fart på mig men det tog ändå lite tid att få rent det som kom utanför och det var svårt att applicera rätt mängd. Det blev bra och jag var nöjd. Man kan alltid justera lite senare och snart kom besöket vilket var Tomas och Rosie. När de klev in så bad jag Rosie gå liiite längre in då hon stod precis på fogen och det var säkert ingen fara men ändå. Trevligt med besök och Ullis hade bakat så det blev som vanligt lite för mycket men jag har ju å andra sidan varit lite låg och det är också lite medvetet att jag INTE vill må för bra inför operationen då det bara är positivt att jag har så många extraslag som möjligt vid själva ingreppet.

Vi fikar rätt många timmar och sedan är det då dags att börja montera och jag inser att det är olika väggmaterial och jag börjar med hatthyllan. Efter mätning och borrning så ser jag att det behövs mollyplugg på åtminstone ena sidan och jag hittar bara en och nu har tiden gått och allting har förstås stängt. Jag försöker ringa Tim men han svarar inte just då och jag letar vidare. Efter någon timme (!) så hittar jag en annan och det är bara att hoppas att det inte behövs på andra sidan också. När den andra sidan monteras upp så är det istället så att jag knappt kan dra i skruven och jag får ta i så mycket så både hud och kraft försvinner. På något sätt så lyckas jag dra i första skruven men nu är det dags för den sista och jag borde förstås förborrat men det är lätt att vara efterklok och det kunde också blivit katastrof, då jag tog i så mycket. Precis, precis på slutet så är det som om spåren i skruven ger upp men då är det så bra det kan bli och skulle hela huset rasa så lär skohyllan sitta kvar på just den väggen i alla fall... Tyvärr så hade huden lossat och jag fick vara lite försiktig hur jag höll handen. Jag tänkte att det är bäst att såret får andas men det kanske var fel. Jag hade även kört i rätt mycket Karlsson klister på ett ställe i hyllan då skruven inte riktigt tog och det var ju lite klent konstruerat men det känns som det här borde bli bra. Kommer det tio kilo jackor på den stången så är det förstås tveksamt. 

Så var det dags för skohyllan och vi hittade en bra kartong att lägga under för att få upp det lite och sen gällde det förstås att kunna få bort kartongen. Jag letade först pluggar men när jag kom på att hyllan faktiskt kommer komma upp lite så det blev trä så provade jag bara med ett par kraftiga franska skruvar och det satt som berget. Jag hittade dessutom ett spärrskaft och det underlättade massor då det var rätt trångt. Sen upp med spegeln och man såg att både jag och Ullis var riktigt nöjda. Det blev nog bättre än vi hade trott och dörrmattan var pricken över iet. 

Nu var det hög tid för lite cykling och det var frågan om man skulle orka men jag hade verkligen bestämt mig och det var riktigt skönt men visst fick jag slita. Jag körde mitt 70-minutersprogram och det gick alltså helt okej. 

Sen in i duschen och då brukar jag ibland passa på att raka mig och då slog det mig att jag alltid brukar raka mig helt, alltså även skägget, då det är något stort som händer och det gör det ju nu. På onsdag så opererar jag ju mig och jag kör igång. Av någon anledning så börjar jag så att jag får kvar mustaschen men jag inser att jag inte är någon mustaschkille och frågan är om jag ens passar i skägg. Fast Ullis ord väger tungt och hon tycker det är fint. 

Vi avslutade med att tittade lite på teve och det kändes lite konstigt att det var jobbdag imorgon. Jag har ju ställt in mig på operation nu. Tack för lycka till-hälsningen kära faster E-M!

Lördag och det var som vanligt segt på morgonen och tiden gick. Ullis hade som vanligt fixat frukost men till mitt försvar så är jag helt förstörd på morgonen men snart var även jag uppe och vi tittade på Julkalandern och tog lite frukost. 

Efter det så blev det lite fart på mig och jag förstod Ullis då hon insåg att det var typ sista chansen för mig på någon vecka att jobba på hemma och snart väntade ju kalas. Så jag fotade golvet i lilla hallen och försökte få en bra bild på klinkersfogen då jag tänkt fuska lite. Istället för att foga hela golvet så tänkte jag bara köra någon typ av byggfog där det gått sönder. Några klinkersplattor närmast dörren hade släppt och nu hade jag primat och limmat fast de som var lösa och tänkte foga runt dem för att få det så snyggt som möjligt. Typ fuska men så bra som det bara gick. 

Efter det drog vi upp till Ikea för att försöka hitta någon hatthylla men det var inte det lättaste och det slutade med att vi hittade en bra på Mio, på samma ställe. I Kungens kurva alltså. Det skulle finnas tre i lager men personalen kom tillbaka och sade att det var tomt. Vi kollar in på nätet och ser att det skall finnas fyra stycken i Södertälje och nu börjar det bli bråttom så vi drog iväg. Väl framme så springer jag fram till kassan och rätt snabbt säger hon att det är försent. - Vi stänger nu och de på lagret har nog gått om. Men vi har åkt runt hela Sverige, svarade jag lite onödigt drygt och hon ringer och får svar. Jag skall dock betala innan och det är ju en bra deal. Jag bad om ursäkt att jag var lite hård i tonen och hon svarade att det var lugnt och verkade mena det. Jag tyckte bara att kommer man fem minuter innan stängning och vill köpa direkt så borde det ju inte vara några problem. 

Snart kommer en från lagret med vår hylla och vi tar emot den och tackar. Vi hade förresten köpt en spegel på Ikea och han med att både äta där och ta en kaffe på Espresso House efter. Det glömde jag att skriva. 

Väl hemma så hämtar vi också ut vårt skoskåp, som jag beställt, och nu blir det montering för hela slanten. Apropå det så slog det mig hur mycket pengar de sparar in på att vi skall montera allting själva och vilken besparing på plats. Kamprad var sjukt smart. 

Hursomhelst så började det att bli sent och då händer det som inte får hända. Jag orkar inte gå ned från soffan då jag skall spika in sista (!) spiken och den går in snett och trät spricker. -NEJ! Ullis hade börjat märkt att jag börjat bli smått irriterad på det mesta och det har blivit så några gånger då jag varit utan medicin och nu hade jag varit det sedan i onsdags. Jag håller mig lugn och lyckas få ut spiken och man kan trycka ned trät lite så det knappt syns. Jag inser att det är dags att lägga sig och så får det bli.

Fredag och det kändes som det var sista arbetsdagen innan operationen men jag skulle ju även jobba på måndagen. Så här, när det börjar närma sig, så kändes det som en dålig idé. Jag hade ju redan gått in i operations-mode, så att säga. Det skulle bli segt att starta upp bara för en dag. Men så fick det vara. På skolan så var eleverna busiga och jag såg att de ville busa och ta några kort med min mobil och jag lät dem göra det med tillägget att endast två bilder per person. De lyckades väl och jag såg, senare, att några blev riktigt roliga. Den sista klassen fick dessutom låna min mobil då det var några som skulle spela in sina danser och det kan man ju göra även som oinloggad och det är ju smidigt. 

Väl hemma så ser jag, senare, på pulsklockan att det var väldigt lugnt och vi såg på teve hela kvällen. 

Lite bråkigt mellan Argentina och Nederländerna. Domaren fick lite väl mycket skit. Spelarna har ju en hel del ansvar själva. Jag tycker det skall vara tuffare att tjafsa med domaren. De har fullt upp med att ha koll på spelet. 

Torsdag och nu börjar jag känna att operationen närmar sig och jag kanske var lite extra seg på morgonen. Men till skolan kom jag och nu var det bara att ha full fokus på redovisningar och på något sätt ändå ha koll på övriga elever. Det gjorde att jag var helt slut då jag kom hem. Lite pingis hann jag med efter lektionen med pingistalangen men jag fick förstås vara på honom så han inte kom försent till sin nästa lektion. 

Väl hemma så var jag riktigt seg men som tur var har jag Ullis och vi peppade varandra till att gå ned i källaren och snart så satt vi upp på våra järnhästar och trampade. Ullis har förresten sin carbon men ni fattar grejen... 

Det blev hyfsat hårt och speciellt på slutet. 

På slutet så blev det föga överaskande lite mys framför teven. Me like! :-) Soft bear for president! :-D