Onsdag och idag var det lite lugnare på jobbet men på lektionerna var det bra drag med pingis och badminton. Det är ju fantastiska sporter.

Jag berättade lite om Spökjoggen på jobbet och sedan kom jag på att reportaget kanske redan låg ute och mycket riktigt. Det blev sjukt bra och jag skrattade för mig själv då det i princip är som jag lämnade in det. Det gav lite självförtroende, faktiskt.

Sedan hem och nu blev det tåget. Jag pratade lite med en gammal elev och hon berättade något riktigt tråkigt och det kan jag inte ta upp här. Lite chockartat faktiskt.

Hemma tittade Ullis och jag återigen på Robinson och sedan blev det lite träning. Nu kändes det lite sämre men det blev samma pass och pulsen var exakt densamma så det var nog bara känslan som var sämre. 

Tisdag och det gjorde fortfarande ont i knäet men efter lite hopp och lek, på skolan, så kändes det bättre. Jag hade dock ändå redan förvarnat om att jag nog hellre cyklade idag och då många ställde upp så kände jag att det var smart att jag cyklade istället. 

På skolan var det simning och det blev en liten flopp för första klassen då ingen hade kollat på Classroom. Det var förstås dumt att lägga det som första lektion efter lovet men jag hade ju å andra sidan missat att det var studiedag igår. För en klass blev det badminton och pingis och det var ett bra drag. 

Jag kom hem hyfsat bra och hemma så blev det mat och vi kikade på Robinson.

Det blev mitt vanliga 70-minuterspass och jag snittade 133 slag i minuten. Det är där jag legat ett tag och kanske till och med lägre. Kände mig rätt normal.

Måndag morgon och återigen hade jag haft stora problem och nu var det bägge knäna, nog värre med det högra faktiskt. Det var rejält tufft att ens komma upp och bättre har man ju sovit.

Jag är nu riktigt trött och med problemen så missar jag tyvärr bussen och eftersom jag kommer att missa morgonmötet så startade jag igång den gamla bilen och åkte till jobbet. Lite surt då man velat sova på bussen. 

Jag kommer fram och jag har även glömt mitt kort så jag väntar ett tag på någon kollega men det är helt dött så sen går jag runt skolan då jag vet att jag kommer in med nyckel där. 

Snart blir jag varse om att det är studiedag och sådan koll hade jag. Det hade varit så mycket på slutet så jag tog dag för dag och det fick jag lida för nu. Jag kunde ju gott och väl tagit den andra bussen eftersom vi nu började halv nio. 

Nåja. 

Dagen började med lite frukost och det var trevligt. Sedan var det en massa jobb och när jag får en lucka så inser jag att jag glömt att skicka in till reportaget om Spökjoggen och jag messar och frågar om det är försent. -Nja, svarar han. Får han det inom en timme så går det och jag rafsar ihop något på en kvart och skickar. Typ hela reportaget själv och han svarar och är lite halvt chockad! Tack! Han blev riktigt glad och jag inser ju att det säkert är någon miss här och där med tanke på hur jag bara slarvade ihop det men kanske blev det bra. 

Sedan tillbaka till jobbet och jag hade inte en sekunds paus och när dagen var slut så var jag riktigt slut. 

Hemåt och väl hemma så blir det lite mat och vi bestämmer oss för att inte träna idag men eftersom jag är med i kommunutmaningen så blir det flera och långa promenader. I mitt fall så har den här utmaningen mest stökat till det. Jag tränar ju ändå så mycket så det blir lite larvigt ibland. Idag var väl en ganska dålig stegdag men fick ändå ihop över 17 000 steg. Det innebär ju faktiskt, per automatik, en hel del promenerande. 

Det blev Robinson och Gränslandet idag och faktiskt också Kompani Svan. 

Söndag och jag hade vaknat upp på natten och haft panik! Jag kunde inte räta ut vänsta benet för det gjorde grönjävligt ont i knäet. Med mycket ansträngning så kunde jag hasa mig upp för att kunna gå på toaletten. Fortfarande så hade jag riktigt, riktigt ont i knäet och idag hade Ullis ett sista pass på schemat och då jag haft de här problemen förut så tänkte jag att kanske kan trolla igång knäet för en sista ansträngning och så kan jag vila några dagar. Jag haltar hela morgonen och Ullis undrar förstås hur det här skall gå. Ja, jag med faktiskt. 

Efter frukost så blev det lite teve innan vi började fixa iordning inför avfärd. Igår hade vi förresten tvättat så vi kunde packa ned rena grejer och även Felix fick tvättat och Ullis hade fixat iordning lite fint till Felix. 

Knäet började bli allt bättre och sedan åkte vi mot Hammarbybacken men det var svårare att hitta än vi trodde. Till slut kom vi riktigt nära och det var bara några hundra meters jogg tills vi var där. Uppenbarligen fanns det en bättre väg för när vi kom fram så var det värsta stora parkeringen nedanför backen. 

Idag skulle vi springa med stavar, trodde vi. Vi började med att jogga upp i knappa tio minuter innan det var dags att sätta fast sig i handtagen och vi började springa. Vi kom en bra bit innan Ullis skriker att vi skall gå uppför och jogga nedför. Ha ha! Precis då börjar pulsen sticka iväg och direkt när jag börjar gå så är det hög puls och känslan var lite konstig men helt förståeligt. Vi skulle gå i fem minuter och jogga ned igen och börja om. När jag kommer upp, på första intervallen, så får jag ta något extra varv för att komma upp i fem minuter och sedan jogg ned igen. 

Fyra stycken och det är riktigt jobbigt men kul! Riktigt bra backe och vi kör liksom på sidan upp och förstås inte i backen. 

Pust! 

Hemåt och väl hemma är känslan borta bra men hemma bäst. Men riktigt kul att vara i Felix lägenhet och med mycket träning på kort tid. 

Imorgon väntar jobb igen och undrar hur knäna kommer kännas imorgon. 

Ja, tro nu inte att jag gått och blivit djurgårdare utan det var förstås löpning på Djurgården vi pratar om men låt oss börja från början. 

Ullis och jag vaknade återigen upp på Södermalm och vi åt lite frukost och tittade på morgonteve. 

Sedan var det väl bara att försöka gaska upp sig inför dagens långpass. Det hör ju inte till vanligheterna att jag kör löpning flera dagar i rad men nu ville jag ställa upp för Ullis som hade flera löppass kvar på sitt program.

Snart var vi klara och idag skulle vi köra 1,5 timme och det var ju överkomligt och eftersom vi skulle springa på Djurgården, alltså Kungliga Djurgården, så gick vi en bit först. Kanske någon kilometer innan vi kom till Slussen. Sen började vi jogga och det var initialt väldigt segt. Sen så var det en massa folk så det blev en hel del slalom innan vi kom ut på Djurgården och vi sprang samma runda som med Felix. Så gott som i alla fall. Efter ett tag så började det att släppa och det kändes riktigt bra, så skönt! Lite lagom med folk ute och idag träffade vi inte på några kändisar alls. 

Mot slutet fick man kämpa lite och det blev lite högre fart precis innan vi var klara. Rätt skönt faktiskt Vi valde att springa några minuter till för att avsluta på samma ställe som vi började, jag tycker det ser bra ut då man kollar rundan. 

Sedan gick vi sista biten och nu var man lite småsvettiga och snart så började man frysa. 

Efter lite diskussion så valde vi samma matställe som igår och det blev alltså the Bagel och nu var ägaren lite småjobbig och skulle vara sjukt tjenis. Jag som ofta vill ha koll och inte chansa med maten ville förstås ha samma som igår men det fick jag inte. Jag spände ögonen i honom och sade att -Jag skall ha Monte Carlo! Han försökte lite till men någon gräns får det vara. Jag valde dock att dela min halva med Ullis och prova hennes. Det fick han vara nöjd med, ha ha! Ullis tror jag tog Tokyo och ägaren förstod inte alls när jag föreslog att han skulle spela Carola och hennes gamla hit där hon sjunger att hon tänker på den staden. Jag kände mig helt plötsligt lite gammal... 

Även ägarens tal om att man måste äta mackan hos dem var lite jobbigt. -Vi är svettiga! sade vi. Det gör ingenting menade han men... Vi får väl se om vi orkar oss in till dem någon annan gång. Chansen minskade i alla fall, kände jag. 

Sedan in i duschen och efter det åt vi mackorna och Monte Carlo smakade lite bra den här gången. I Felix fina lägenhet. 

Vi tittade sedan in Netflix-utbudet och fastnade framför nya "Strul-filmen" och den började lite segt men kom igång bra och jag gillade den starkt. Riktigt bra. Kul att Björn Skifs flimrade förbi några sekunder också. 

Sedan ville Ullis till Skogskyrkogården och tända några ljus och absolut. Det skulle ju bli en promenad då vi dels inte vågade bli utan vår fina parkering. Dels var det ju kul att promenera lite. Det var ju lätt att hitta.

Snart var vi iväg och det borde ju ta någon timme. Vi passerade förresten Tele2 Arena och där spelade Hammarby! :-) Svågern Björn var visst där och tittade och hemska rykten spreds om att han var djurgårdare men det trodde vi inte ett dugg på. :-)

Vi traskade på och det var längre än man trodde. Nu hade det börjat skymma.

Ullis ville förbi sin farmor och farfars gravar. Farmor Gerd kände jag ju själv och hon var godheten själv och en liten krutgumma. 

Det tog sin lilla tid innan svärmor hittade gravnumret för det var kolsvart på kyrkogården och allas beskrivningar var omöjliga att tyda med alla olika vägar av olika slag. Hade vi kommit från rätt håll, där Ullis var van att komma ifrån, så hade det säkert funkat. Min karta som jag skickade var det ingen som hade kommenterat. Då hade jag hittat på stört. Typ om någon markerat på kartan.

Vi hittade i alla fall den och Ullis fick tända ett ljus. 

Sedan tänkte vi gå och tända ett ljus för de mina som inte hade egna gravstenar men vi kom fel till minneslunden och jag sade att jag kan tända hemma istället. Det känns mer rätt. 

Så var det bara att traska "hemåt" igen och nu blev det alldeles folktomt efter att ha varit på kyrkogården som kryllade av folk. Lite sjukt. 

Framme i stan så blev det mer folk igen och nu var vi hungriga. Vi gick till Pong men det såg kört ut så vi beställde mat att ta hem, därifrån, istället. 

Jag tänkte passa på att gå på toaletten men en berusade herre säger att det är upptaget. -Jag har vääntat jääätttelänge... *hick*. Jag ser att toaletterna är lediga men att det är ett kodlås på handtagena. Det är kod, säger jag. -Nä! Det är upptaget! säger han och jag går därifrån och han stod kvar hela tiden vi väntade på maten. Vi hör honom i bakgrunden och han säger att det är panik. Jag kanske borde hjälpt honom men han var säkert djurgårdare... ha ha! 

Sedan får vi maten och vi traskar hem till lägenheten och vi åt maten framför en ny film. Nu var det "the Last Letter from your Lover". Även den var bra och växte verkligen ju längre den gick. Lite feelgood-film. 

En bra dag men undrar hur man mår imorgon efter alla dessa stegen idag...

:-0

Fredag och vi sov rätt länge men vi hade ju semester så ingen fara på taket. Lite för lös säng för min smak och vi var dessutom två stycken i den. Så man åkte liksom ihop lite i mitten. Men det var inte så att jag fick ont i ryggen. 

Vi åt lite frukost och tittade på morgonteve - skönt!

Sen ville vi få till löpningen och jag var som vanligt inne på Årstaviken Runt, den har ju allt. Kanske lite för kuperad men ändå skönt att få kämpa lite. Ullis var kanske inne på att prova något annat men jag hade ju noll koll och jag gillade den rundan. Vi gick till att börja med och jag var lite orolig för min lilltå för det har bara blivit värre. Jag kan liksom inte förstå vad som hänt. Till slut så bestämde vi oss för att bara nöja oss med själv den rundan och alltså inte börja tidigare, typ transportlöpningen. 

Nere vid "startplatsen" så var det då bara att börja och rätt snabbt går det uppför till bron, där vi skall över på andra sidan. Det är tyvärr precis som vanligt. Det är tvärstopp och jag får kämpa för att ens orka springa i 7-minuterstempo. Det är som det var förut och jag blir irriterad men jag kämpar på. Normalt så släpper det bara jag får stå still någon minut och kanske har jag fått extraslag igen. De som jag opererade bort. 

Efter ungefär tio minuter så börjar det släppa igen och jag säger till Ullis att jag inte har koll riktigt på när det släpper så hon inte tror att jag bara börjar sprinta. Så när min fart plötsligt börjar öka så förstår jag att det nu börjar släppa och rätt snart känns det nästan superlugnt, så härligt! Backarna är förstås lika jobbiga men däremellan går det riktigt bra och trots att det var lugnt i början så får vi till slut 6.20 per kilometer i snitt när vi är klara. Vi låg på rätt hårt på slutet och det kändes skönt att sträcka ut lite. Sedan avslutade vi lite lugnare. Det blev till slut 7,75 kilometer. 

Sedan velade vi mellan vad vi skulle ha och valet stod mellan att köpa bröd på Åsö Café eller köpa en färdig god bagel på the Bagel. Det blev till slut det sistnämnda.

In i duschen och sen lite mat och vad gott det var! Krämig och mättande. 

Efter det så kollade jag till min lilltå och döm av min förvåning då det visade sig att det inte var den som strulade. Jag hade fått en förhårdnad, på mina annars mjuka fötter, på andra sidan lilltån och därför skavde det.

Sen gick vi till Stockholm City och kollade bland annat in lite löparskor. Till slut var vi på Runners Store och där testade jag några riktigt sköna dojor men de fanns förstås inte i min storlek utan jag provade en modell utan kolfiberplattan och det är den jag är intresserad av. Det var för övrigt New Balance Elite X, om jag inte minns helt fel. 43:an satt nästan för tight men storlek 44 skall jag ju inte behöva. Nu kanske jag hade svullnat lite efter löpningen.

Nåja, det blev bara att traska vidare och vi gick även förbi och köpte en massa kaffepods. Sedan var det bara att traska tillbaka till Södermalm och nu var man lite seg i benen.

På kvällen så kollade vi om vi kunde se några filmer på Netflix och det blev Släpp taget. Den var av och med Josephine Bornebusch. Den kändes först som en medioker skilsmässofilm men var djupare än så och rätt bra. Helt klart sevärd.

Till den åt jag pizza från den lokala pizzerian och Ullis tog något nyttigare.

Bra dag och vi håller igång träningen bra!