Så var det då dags!

Jag hade sovit lite dåligt och varit uppe några gånger. Kanske hade jag nervositeten hyfsat i schack men det hela kändes lite overkligt. Varför vet jag inte då jag gjort det så många gånger förr. Men förra gången jag genomförde en Ironman var 2019 och 2023 klarade jag inte simningen. 

Vi gick upp och blandade våra starkt koncentrerade sportdrycksflaskor och gick sedan och åt. Många var redan där men jag vet att många är onödigt tidiga. 

Men vad hade hänt med vinden? Det blåste typ ingenting och det tändes ett litet hopp inom mig. Kanske fanns det lite chans att klara det trots att vindarna blåste fel. 

På med våtdräkterna och så traskade vi till cyklarna, pumpade dem och lade i det sista i de andra påsarna. 

Mot simstarten och nu vågade vi inte gå och provsimma då det var för kort tid innan vi skulle lämna våra white bags och vilket skämt det var. Alla skulle lämna samtidigt och det var trångt. Inte hittade man heller. 

Nåja!

Snart gick vi mot starten och precis när vi nästan är där så smäller det som bara den då damproffsen startar. Klockan är alltså 06.45

Vi försöker göra oss klara och kissa lite och hittar några flaskor att skölja av oss med. 

Snart går vår start och jag tänker på att jag alltid har en möjlighet att gå hem och det lugnar mig lite. Jag vet ju att jag aldrig skulle göra det men ändå.

Nu är det nära och när vi skall hoppa i så pussar vi varandra och det blir något halvdåligt dyk då rampen liksom inte håller emot. 

Simningen!

Jag hoppar i och ganska fort får jag stanna och hyperventilera, jag är alldeles för stressad. Jag ser i ögonvrån att Ullis också andas snabbt men efter några sekunder så simmar hon iväg och jag vet inte om hon kom iväg ordentligt eller om det bara var ett kort försök. 

Jag försöker ta mig framåt men det går bara några meter innan jag får stanna och flämta igen. Fan! Det vet ju det här som inte fick hända!

Efter några minuter är jag i alla fall runt den första lilla kröken och snart får jag vinka till en båt där jag hänger lite och får sedan en livboj att vila mot. Det blir små korta snuttar och efter tio minuter så går det lite bättre men det blir vilopauser då och då. 

Jag simmar mot högra sidan och får några stora stenar att försöka vila mot men det är för strömt så det blir inte mycket vila så jag får försöka igen och jag simmar hela tiden lite längre men det tar tid. Nu har vågorna rakt emot mig och jag kommer på att jag måste våga lite på tekniken och trycka ned huvudet för att skapa en naturlig luftficka då jag vrider upp men det är svårt. Det är många maneter och kanske stressar de lite och rätt som det är får jag en kramp i vänstra vaden. Den släpper inte och jag vinkar till mig en båt och nu får jag hjälp av samma båt säkert fem, sex gånger på den tuffa delen. Det är inte så mycket till vila för livbojen åker ju tillbaka med vågorna och egentligen skall man ju stå still men skit i det. Tekniken börjar trots allt sitta lite bättre men det är svårt mentalt i vågorna så ibland får jag lite panik och snart har jag en till kramp. Trots allt så närmar jag mig den bortersta bojen och det innebär också per automatik lite lättare simning hem men slaget är ännu inte vunnet. Att få vågorna över sig bakifrån var också jobbigt och rätt som det var så föser jag den största manet jag haft kontakt med. Den kändes som en fotboll och jag får direkt värsta krampen i höger vad! Ahgr! Jag vinkar mot en båt men det är missuppfattningar om vilka som skall hjälpa mig och efter någon halvminut så hade jag lyckats trycka bort det värsta. Fy satan!

Nu hade jag börjat sätta tekniken och med mindre vågor så gick det också mycket bättre och nu simmar jag flera hundra meter i sträck innan jag vilar några sekunder med bröststim innan jag drar igång igen och nu är det ännu längre. När jag passerat under bron så gråter jag lite då jag känner att jag kommer klara det och instinktivt nog känner att jag klarat hela loppet för så är det för mig. Klarar jag simningen så klarar jag loppet. Det andra kommer inte vara några större problem men förstås vara tufft. 

Sista biten och nu kör jag 700 meter i ett sträck och det gick alltså bättre mot slutet men då var det ju inga vågor. 

Jag ler som bara den och får hjälp upp ur vattnet av några funktionärer. 

In i duschen och jag försöker få av mig våtdräkten och får gå tillbaka och be en funktionär att öppna där bak. 

T1

Mot ombytet och jag tänker på ett tips om att kissa på cykeln men eftersom jag känner mig kissnödig nu och ändå dryper av vatten så låter jag vattnet komma. Det känns skönt och det var mest för att jag var för trött för att springa fram och tillbaka. 

Av med allt och torkar lite innan jag försöker få på mig strumporna men gud vad svårt det var. Jag borde avbrutit direkt men jag kämpade på med mina kompressionsstrumpor och så här i efterhand så inser jag att det var ett misstag. Hela T1 tog cirka 14 minuter. Under bytet hann jag i och för sig få i mig lite Nomio och smörja in mig med solskyddskräm. 

Cykeln

Jag tar det lugnt och går bort till stället där man skall hoppa upp på cykeln. 

Jag trycker på lite och det känns bra men en hel del av glädjen är borta över att det är kört med pb idag. Det är typ omöjligt men så sjukt skönt att bara dunka om alla men det dröjer ett tag...

Jag kör om några enstaka innan högbron och snart är det full fart nedför bron och in mot Färjestaden och snart är det många cyklister. När jag satt på bytet så hörde jag något om 19, 18 kvar och så vidare så jag var verkligen bland de sista upp. 

Jag har vinden i ryggen och bryr mig inte så mycket om att försöka ligga så mycket i tempoställning och det var också lite jobbigt med vindbyarna. 

Men var är Ullis? Visserligen så simmade jag lite dåligt men ju längre jag kommer ju konstigare tycker jag att det är. 

Jag är fortfarande väldigt pigg och efter Degerhamn så börjar jag gråta då jag tycker mig se Ullis. När jag kommer upp nära så ser jag att det inte är hon och har alltså gråtit i onödan. Nu började jag bli orolig och tänker att hon kanske bröt på simningen eftersom hon också såg ut att ha problem. 

På östra sidan så är det lite motvind och farten går ned lite och jag har börjat förstå att det kanske är omöjligt med pb och indirekt kanske jag håller igen lite men börjar också känna av nacken. 

Fortarande ingen Ullis och jag kollar hela tiden. 

In mot Kalmar och i rondellen så tittade jag noga men hör ingenting och ser ingenting. 

Ut och efter 3, 4 kilometer så är det väl hon? Jodå! Jag kommer ikapp och säger att vi stannar på krönet och snackar. 

Vi stannar och jag säger att vi kan köra tillsammans och hon blir superglad! Jag har lite svårt att motivera mig då jag tappade så mycket tid i början och vad häftigt att köra tillsammans! tänker jag. 

Farten sänks lite men det är ändå helt okej. Nacken börjar dock att göra ont och så jäkla underbar är inte Kalmar-biten, om man kan kalla den för det. 

Vi tog det lite lugnare in mot Kalmar och när vi kliver av hojarna och ger varandra en puss så jublar publiken! Efter några sekunder så säger jag att vi är gifta och de skrattar. 

Vi byter om men jag säger till Ullis att hon kan gå iväg då jag ändå skall gå och pinka. Hon kände att hon var tvungen att gå ett tag. 

Jag kommer ut från bytet och där ropar Gisela och Per-Fredrik samt deras son Alfred. Jag går fram och pratar med dem men de bara ropade: - Nej! Spring! Jag skrattade och sa att "hon går väl?" 

Jag joggar på och snart är jag ikapp henne och efter ett tag så provar vi att springa men det är nog max en kilometer innan hon måste gå och vid första stationen så kräks hon direkt då hon försökte få i sig något. Det upprepas hela tiden och snart försvinner mer och mer tid vid läkarstationerna och vi börjar att räkna på om det är möjligt att hinna. När vi kommit någon mil så räknar jag med att vi kommer hinna cirka 40,5 kilometer innan tiden är ute OM vi lyckas hålla 10 minuter per kilometer och förhoppningen var att Ullis skulle komma tillbaka och börja behålla vätskan. Tyvärr fortsätte tiden rinnan iväg och efter att ha kräkts lite så ser vi en fotogram och pussar varandra. Den kunde vi bjuda på! tänkte vi. 

Sedan sista stationen och nu hade krafterna börjat svika och det hade väl gått 14 kilometer och det fanns inget mer att ta ut. Ullis fick god hjälp och vi kom överrens om att jag fortsätter för oss båda och tryckte på direkt. 

Varv två gick riktigt bra men jag sprang onödigt hårt och snart hade jag massor av tid och när jag kom tillbaka till samma tält så gick jag in och undrade hur det gick för min fru och hon sade att hon tagit till sjukhus. Va! Men det är lugnt, sade hon och fortsatte med att jag kunde springa. Hon får god hjälp. Usch!

Nu bara bevakade jag tiden lite och varvade löpning med lite längre promenader och pratade med lite folk.

Benen börjar protestera lite mot slutet och när jag ser Pelle Bång så ropade jag på honom och han går mot mig så jag backar och pratar lite med honom. Ha ha! Då är en kilomter kvar men jag har ingen brådska. Jag är absolut lite trött men mycket piggare än de allra flesta runt omkring mig och med Ullis i tankarna så dansade jag och bjöd publiken på en show där på röda mattan. 

Efter loppet

Jag får min medaljd och letar mig in i athlete garden. Mot duschen men där kollar jag förstås mobilen först och förstår att Ullis är i sjukvårdstältet och går tid. Där är Ullis och hon är fortfarande sliten men har fått dropp och det ser stabilt ut. 

Efter en halvtimme så försöker vi få hem all packning och en kille kommer och säger att vi är hjältar och erbjuder sig att ta mina och Ullis påsar. Men det är tungt! sade jag. Asch! Det kunde han bjuda på och efter ett tag så ser jag att han kämpar. 

Sista biten och vi går på fel sida då vi är trött och en ful(l) gubbe kommer på cykeln och skriker åt oss att vi skall flytta på oss! Killen som hjälper oss skriker att vi är hjältar och slänger sig på hans cykeln och snart ligger smockan i luften. Jag försöker lugna ned situationen och säger att vi ber om ursäkt, vi gjorde fel men det var hätskt och lite otäckt. 

Summa summarum så är jag nöjd men det blev väldans tråkigt att Ullis fick bryta men ändå skönt att ha klarat av det. Lite skönt att veta att känslan att det ändå bara var simningen som var kritisk var också skönt men nu måste jag verkligen ta tag i simningen. Det är ju kul att kunna simma så nu tar vi nya tag.

Bra jobbat, älskling! Du är bäst!

(Bilder från Barometern och Gisela Nilsson)