Lördag och idag skulle vi hjälpa några kompisar att flytta. Eller hjälpa och hjälpa. Ullis hade fått frågan om hon kunde baka lite flyttbullar och det kunde hon absolut. Själva flytten hade vi inte blivit tillfrågade om men det är klart att vi skulle hjälpa till lite. Jag kände mig dock lite småseg och jag visste inte varför. Jo, det visste jag nog. Jag kände nog absolut av fästingbetten lite men det var liksom som om det bara kändes då jag inte var igång. När det var träning så verkade det som jag fortfarande kunde ta i och jag märkte ingenting på pulsen eller kraften. 

Hursomhelst så traskade vi bort med Ullis nybakade bullar och nu märktes det att hundarna hade flyttat in också. Det är ju helt klart en annan doft nu men snart var man van och bullarna smakade underbart. Även hundarna verkade trivas bra fastän de precis flyttat. Det är rena paradiset för dem nu och de kan kika ned från övervåningen. Ja, hela huset var kanon och gjorde sig mycket bättre i verkligheten än på bilderna. 

Jag hjälpte till lite grand och kom med lite smarta idéer här och var. Jag tror jag räddade innertaket någon gång så även jag gjorde mig förtjänt av lite flyttpizza. 

Sedan behövde vi komma hemåt så inte träningen skulle brinna inne. Det blev det vanliga 70-minutersprogrammet och det kändes helt okej. Jag avslutade med tre minuter på spikmattan och snart kan det nog bli längre för har man bara klarat av den initiala smärtan så är det relativt snabbt rätt skönt. Dock verkar det alltid göra jäkligt ont att ta sig upp. Det kan riva av bara f-n!