Upp ur och sängen och vad händer? Men vad f-n! Det börjar dra till i ryggen och sen blir det bara värre. Typ lindrigt ryggskott. Men inget värre än att jag kunde komma till skolan men väl där så ser alla att jag går konstigt. Så lite måste det ha varit iaf. Jag känner mig inte så stressad då jag vet att ettorna kommer sent men väl på plats så tar det lite tid att plocka fram men som tur var så är det rätt många vuxna med och de kan hjälpa till. Det blir en bollspecial, den här veckan. Med tre stationer av basket, bordtennis och innebandy. Efter det så blir det den andra gruppen och de är inte alls lika taggade. Jag törs låta allt stå kvar för jag anar att Fredde skall vara på andra sidan och visst är det så. Ibland så brukar han förstås vilja ha helplan och det ställer till det. Men idag hade jag tur. När jag skall gå iväg till maten så händer en så dråplig historia så jag skrattar fortfarande men jag törs baske mig inte nämna något då det kan hamna under tystnadsplikten men man kan väl säga så här! Stoppa inte näsan vartsomhelst! :-D

Sen mat och efter det så tar jag lite massage i den numera berömda stolen och det känns skönt. Fast jag vet inte om det släpper något. Efter det så är det bara en klass kvar och efter den så är det möte. Det blev både bra och dåligt och alltid lär man sig något... 

Väl hemma så fixar vi käk och jag börjar få panik om jag skall hinna träna. Ullis vill inte dra iväg och simma men peppar mig. Jag springer iväg och ser att det kryllar av motionssimmare. Men vad sjutton! Nåja, det får bli som det blir. Jag har dock problem att kika upp då det hugger till i ryggen och ibland så får jag chansa att det inte blir krock då jag simmar om. Sen dyker en liten kille upp som prompt skall tävla ibland men jag märker att han vilar tre gånger så lång tid som han simmar så det stressar inte upp mig. Men rätt som det är så märker jag att det är en liten "vessla" i vattnet och den närmar sig. Jag ser sen att det är en ung tjej och ibland så stannar hon så jag ligger ändå före. Rätt som det är så killar hon mig på fötterna och jag stressar iväg. Döm av min förvåning då jag tittar åt sidan efter endast 3-4 sekunder och hon ligger vid sidan av mig. Men oj då! Simmar hon så fort. Sen växlar hon mellan bröst och crawl och när hon bröstsimmar så kan jag hålla jämna steg men det tar ändå ned mitt självförtroende. Det kan nog f-n inte bli någon entimmes-simning på Ironman det här! Få stryk av en liten jänta! :-0 Så tänkte jag nog, iaf lite grand. Väl hemma på kvällen så var jag tvungen att ringa upp och beklaga mig lite för Hasse. Han som skänkte trainern. Han gav väl iofs inte så mycket tröst och lät väl inte så peppande på om jag skulle klara simningen så fort. Cyklingen däremot hade han större förhoppningar om mig. Det har han alltid haft. Jag ringde iofs inte upp för att få tröst, ha ha, utan mest för att kolla om han hade några snällare banor till Tacxen, som jag fick av honom. Men de mesta var riktiga bergspass men han försökte också hitta snälla banor. Jag skall dock upp på vinden imorgon för att kolla om de inte finns några andra banor på skivorna, som följde med. 

Jag hoppade upp på cykeln och körde första biten mellan Milano och San Remo. Den är i det närmaste platt och jag försökte hålla pulsen under 70% av maxpuls. Det funkade i början men sen började jag svettas kopiöst, då jag glömde slå på fläkten, och då orkade jag sen inte hålla mig lugn. Så jag avslutade lite tuffare men det blev ändå beskedliga 48,5 minuter på 26,2 km. Simningen ser jag blev 2,5 minuter/100 meter i snitt. Det var ju ingen katastrof med så mycket folk i poolen. 

Kul att Svarte Petter kom förbi och ville ha hjälp med sin nya klocka. Så det blev en kaffe med honom och Ullis, mysigt!