Ja, vad hände egentligen dagen efter. Själva dagen bara gick i efterdyningar av en massa härliga grattis och jag hann prata med faster E-M och brorsan Peter och dessutom i ett 3-samtal. Det var riktigt kul att höra hur förvånade de var. Min andra faster försökte ringa mig igår men då missade jag samtalet och hann inte lyssna av förrän idag. 

Tyvärr så blev även Tim sämre och fick åka hem från jobbet. Ullis köpte ett set med Covid-tester och även Tim fick negativt vilket förstås var positivt. :-)

Sen blev det lite film innan jag började plugga på inför morgondagens prov. När jag ändå var sjuk så kunde jag lika gärna göra provet som är imorgon. 

Ja, vad skall man säga och var skall man börja. Från start givetvis! :-)

Jag började av att jag blev väckt av älsklingen och jag kom upp till ett dignande frukostbord - wow! På något sätt så hade jag inte förväntat mig någonting utan insamlingen har liksom varit fokus men även förstått min egen familj ändå vill uppvakta mig på tradionellt vis. Sen går jag och blir sjuuuk! :-0 Så irriterande och min lediga dag blev istället fortsatt sjukskrivning. 

Jag orkar inte få i mig så jättemycket men jag det är fint dukat och heliumballonger med 50 och allt. 

Sen fortsätter det hela tiden med god fika och sen är det mat från Stadshotellet. Först goda räkmackor och det är supergott, kanske lite väl krämiga om man skall vara riktigt ärlig.

Sen var det tänkt att vi skulle på massage och Ullis skulle då samtidigt klippa sig. Så jag pluggade lite istället. 

När hon var tillbaka så satte vi oss i bilen för att hämta studentboken. Kollegan var snäll och gick och mötte upp oss så slapp jag gå ut ur bilen. Eller rättare sagt så slapp Ullis det för jag är ju sjuk. Boken ser ut att vara i riktigt bra skick och vi hinner byta några ord innan vi beger oss hemåt. Sjukt tjock bok så hur jag skall hinna läsa den tills själva uppgiften blir en annan fråga. 

Väl hemma så är det fortsatt lite filmserie och sedan peppar jag Ullis att träna lite och jag pluggar lite till. Sen, efter duschen, så åker hon och hämtar maten och jag fixar lite med dukningen. 

Vi ätar gott och Ullis valde nog rätt då hon tog hälleflundran. Min, och Tims, ryggbiff var god men den var inte magisk. Det alkoholfria vinet var tyvärr ingen höjdare så den borde man skriva upp så man inte tar samma någon gång. Fast oavsett så gjorde det inte så mycket för allt var så himla fint och till efterrätten kom det an massa fina presenter och det var så uttänkt och bra! Saker som jag inte ens visste att jag ville ha men som blev så rätt! 

En iPad, Airpods, Airtags och träningsklocka. Så himla glad! Tack så himla mycket!

Och insamlingen börjar ta slut och vi närmade oss 18000 och då lägger Ullis in 200 kronor så att vi skall nå 18 000 och målet var från början 10 000 kronor. Bara det kändes lite väl pretentiöst då jag höjde från standardsiffran 1 750 kronor. Någon på facebook skrev att 20 000 är nära och jag blev lite sur, jag vill inte att det skall avslutas med en känsla att inte riktigt ha lyckas men försökte ignorera det! ;-) 

Sen sträcksåg vi klart hela serien och allt var perfekt till sista scenen men även den, när man fått smälta den lite, kändes rätt. 

I sängen så låg jag och kollade igenom alla grattishälsningar och precis innan klockan slår midnatt så plingar det till i insamlingen och det är Tim som tjoffade dit hela 2 000 kronor! Men, Tim! Jag sprang upp men det är så typiskt honom. Så snäll och han är en förebild på det sättet. Samtidigt som jag ville säga att det inte var okej så var det ju verkligen det. Han ville verkligen att vi skulle nå upp till 20 000 kronor och nu gjorde vi det. Stort, tack Tim!

Som tack för allt så verkar även han ha blivit smittad så nu är nog 75 % i familjen sjuka. Felix insjuknade för några dagar sedan men Ullis verkar tåla allt! :-0 Hon som verkligen legat i skottlinjen! 

Stort tack till min kära familj som gjort min dag, och vecka, samt förstås till alla som gratulerat och som deltagit i min insamling! :-)

Tisdag och som vanligt när jag klickar i kategorier, då jag bloggar, så ändrar jag inget utan det står endast Allmänt. Man vill ju klicka i träning också... Men nu är jag sjuk och det är som det är. Jag meddelar att jag inte är ledig imorgon utan sjukskrivningen får fortgå och det är surt, jag vill ju vara frisk nu och imorgon fyller man 50 år! FEMTIO ÅR!

Idag, alltså dagen innan jag alltid fyller år, så brukar också mamma ringa och säga grattis och jag gick på det varje gång. -Nej, mamma! Jag fyller inte idag, jag fyller imorgon. Det var dock namnsdagen hon gratulerade mig för och det blev en lite grej av det. Just namnet Lennart betyder dock mer än jag själv tänkt på. När man var ung var det bara ett fult namn men ju äldre jag blir ju mer hedrad har jag blivit för namnet kommer från min farfar som, i sin enkelhet, var den största man som man kunde vara. Han älskade sin fru så det gjorde ont i honom då hon led. Han var mer än så men ibland behöver man inte utmärka sig hela tiden för att vara något. 

I köket ligger det en ny härlig lapp från Ullis och det är nästan så jag tycker det är jobbigt att vara i centrum. Ullis tror dock att det mer handlar om att jag inte kan styra vad som kan hända men jag får slappna av och bara glida med. Min tanke är egentligen mer att jag inte är värd en massa ansträngningar men när de jag älskar allra mest av allt vill göra något så får man bara finna sig i stunden! :-)

Jag är fortsatt förkyld och jag blir irriterad på mig själv att jag inte lyssnade tidigare på kroppen. Alltför många gånger så har jag gått för länge och den här gången borde jag reagerat snabbare. 

Jag försöker läsa lite men jag saknar fortfarande en bok men det verkar som en kollega kan ha den, bara hoppas. Dock inget svar ännu så jag är återigen på henne och frågar. 

När Ullis kommer hem blir det lite mat och sen får jag välja film. Jag har hittat någon serie som visst skall vara riktigt bra men frågan är om Ullis står ut med den. Den heter Squid Game och är någon variant på Hunger games. Ullis lovar att börja titta men kan inte lova mer än så. 

Den börjar väldigt förklarande och nästan lite stereotypiskt men jag är ändå fast. Man förstår att huvudpersonen är en looser och allt han gör blir fel. Tyvärr är han nästan för dum så man blir nästan galen i soffan. Efter en inledning där man får följa honom så går det rätt snabbt och sen tar det hela en vändning och det snabbt. Nu var man helt fast och det är makabert och känsligt på samma gång. Fastän det är våldsamt så kan vi inte sluta titta och det är riktigt bra. Det blir fyra avsnitt i följd och timmarna gick. 

Den gamla kollegan svarar att hon har boken och vi bestämmer att hon skall ta med den till jobbet och min tanke var att en annan kollega skulle ta med sig den hem men det spack. Den andra kollegan skulle vara hemma imorgon men vi skulle väl lösa det på något sätt och jag måste ju ha boken. Sitta i en bil borde jag ju orka med. 

Nej, jag har inte fyllt ännu men bara det att jag stannar hemma då jag är förkyld, det skulle inte hänt förut för jag vägrar alltid att inse att jag är sjuk och det har jag fått lida för många gånger. Även denna gång gick jag för länge men då hade jag på något sätt börjat intala mig att det var någon biverkning av nya medicinen. Ja, jisses! 

Så det var bara att bädda ned sig men gulliga Ullis hade ju dukat fram värsta frukostbordet med en fin lapp! Så det blev en hejdundrande frukost och jag låg länge och bara slappade. Tyvärr så dog datorn samma sekund som jag öppnade den så jag vet inte om det var något akut med vikarierna. Men å andra sidan är jag sjuk och borde slappna av. Helt gick dock inte. 

När Ullis kom hem så undrade hon om jag orkade sitta i bilen för en överraskning och hon ville bjuda på god fika ute vid Stendörren. Det blåste dock lite väl mycket så vi fick sitta bakom en tråkig lada men det var trevligt ändå. Men vi fick bryta snabbt så att jag inte skulle bli ännu mer förkyld. Så hem och in i värmen. 

Vi avslutade kvällen med lite dokumentär om den galna mördare i Trollhättan. Jag är dock inte så förtjust i sådant men å andra sidan så tillhör väl det lite allmänbildning. 

Söndag och idag var det ju Hjärt-Lungfondenloppet och jag var nog ännu mer förkyld... :-(

Men vi bestämde oss för att jag nog ändå skulle visa upp mig så Ullis sprang ned till Trosa och jag slängde upp cykeln på cykelstället och åkte ned. 
Där, på plats, var det faktiskt en familj med två små barn som ville vara med och vi som inte gjort något event av det men det stod ju i tidningen så det var kul. Putte och Lena kommer också och så ser vi Ullis pappa och hans fru Mona och det var ju kul. De hade också läst om det och trodde väl att det kanske skulle bli ett stort event av det.

Snart kommer Ullis och alla börja springa och mamman och småtjejerna skulle bara följa med en liten bit så vi körde förstås lite långsammare då. Själv rullade jag lite lätt på cykeln och förstås på lite avstånd.

Väl tillbaka på banan så avslutade vi med ett hjärta på gräsmattan och jag blev lite besviken då det blev taggigt men förstår nu, efter att ha sett Ullis bild, att min Runkeeper laggade lite.

Jag sade skämtsamt att "jag hade ett jobb, ett jobb!"

Sen hem och nu var det i princip stillhet som gällde men Rosie kom förbi och tog en kopp kaffe i paviljongen och vi bjöd på årets första smakprov av musten. Den var riktigt god men nog lite sötare än vanligt.

Jag hann ta covidtest också och de hörde hur jag nös efter att ha snurrat runt pinnen i näsan. Sen gick det fort och det tog inte många sekunder innan det kom ett tydligt streck och det blev bara tydligare och tydligare - skönt! Jag var egentligen inte orolig men är ändå besviken att jag blivit förkyld och kan inte riktigt komma på när jag fick det. Jag tycker att jag varit duktig och det här är första gången jag testar mig för när det varit något så har alla andra i familjen testat sig så jag har sluppit. :-)
Sen hann vi med att gratulera Lina och Viktor också. Tyvärr var jag inte lika snäll när det var biljardmatch och jag visade att gammal är äldst! ;-) 

Just ja! Jag hann även se reportaget om mig och det är inte konstigt att folk frågar hur det är. Men jag är fanatiskt övertygad om att komma tillbaka och tävla på en rätt hög nivå. :-)

Lördag och jag som velat skjuta på äppelnedplockningen och nu var det i grevens tid. Ullis jobbade och jag, som blivit förkyld, skulle få hjälp av grabbarna. 
Jag själv kommer upp lite sent men som tur är får jag snart sällskap och efter några vändor i träden så får grabbarna ta över och klättra. Nu är det inget finlir utan bara upp och skaka stenhårt så att så många äpplen som möjligt åker ned.

Det är oknäppt cykelhjälm på för stora, fallande äpplen känns i pallet. 
När Ullis kommer hem är vi precis klara och kanske kunde vi, om vi orkat och haft tid, fått ned 10-15 kg till. Men vi fick ihop 155 kg och då ratade vi nog minst 30%. Ett dåligt äppelår, sades det...

In i bilen och sen iväg mot Äppelblommans musteri. Som nu flyttat till Jursta, i Enhörna. 
37 boxar blev det och 2775kr fattigare men det är det värt då våra tre äppelsorter brukar vara magiska ihop. Fast vi mustade nog några veckor senare i år.

Efter det blev det bara återhämtning för nu var jag helt slut.

Upp på morgonen och när jag pratar med Ullis i telefon så hör jag hur rasslig jag låter. Ojdå! Jag som typ bara trodde det var en bieffekt ev medicinen. Men det känns ändå som det bara är lite rassel från söndagens löpning då jag fick slita i kylan. 
lektionerna går bra men jag ser till att hålla ett rejält avstånd men inför sista lektionen så känner jag att det blir värre och vill bara hem.

väl hemma så får jag se korrigeringen på reportaget och det ser bra ut.

Ullis och jag tittar på Det som göms i snö och nu har vi verkligen fastnat. Det blir flera timmar och det slutar med hämtpizza. 
Bara hålla tummarna att jag inte blir sjuk nu. Imorgon skall jag och grabbarna plocka ned alla äpplen då Ullis och jag sen skall åka och musta dem.

På skolan så var magmusklerna fortfarande inte okej så jag kunde själv typ bara förklara hur de skulle tänka och visa lite försiktigt. Jag messade reportern och undrade när jag skulle få korrekturläsa reportaget och det kändes först som det skulle bli ett rätt kort reportage och bara om jag och Ullis springer loppet för att vi har drabbat av hjärtproblem i min släkt. Hon hade visst skickat till fel adress men ungefär när jag hämtar Ullis så får jag det och vi läser. Det är rätt långt och tar upp typ alla tuffa besvär jag har haft och förstås att både far och bror har gått bort. En del faktafel och kanske någon konstig vinkling så jag gjorde om lite.

Sen så var det ju klubbträning men jag kände att jag hade något lite lätt i halsen, sen söndagslöpningen, så jag fick stå över och att jag fått sömnen lite förstörd av någon bieffekt av medicinen påverkade också förstås. Det är så att jag vaknar av att inte kunna andas och jag måste gå upp och harkla mig. Det sker 4-5 gånger per natt men andnöd var en relativt vanlig bieffekt men att det typ ibland, eller om det var ofta, går över. Hursomhelst så tog jag emot Putte och Ullis var strax klar. Vi var lite sena då vi återigen fastnat i Det som göms i snö, det känns som man har fastnat i den nu. 

Sen