Torsdag och jag var superseg efter gårdagen. Jag sprang nog inte mer än fem kilometer men det var ryckigt och lite stressigt då man skulle ha ut koner och sen sprang man i blandade farter, med olika elever, upp och ned över ramper och höjder. Men det var kul men det satte spår. Så jag vaknade jättestel och det syntes garanterat på morgonen. Men det var en lugn start med orientering och några kunde inte vänta så jag skickade ut dem tidigt så det slutade med att elever kom in och undrade var klassen var. Jag förklarade och det blev en riktigt mjuk och skön start. Vill man starta innan lektionen börjar så är det ju bara kul. Sen hann jag klämma in lite omdömen också. Efter det var det dags för ytterligare en föreläsning och jag fick inte riktigt kläm på vad klassen tyckte och när jag var klar så var det helt tyst i flera sekunder så jag skämtar till och säger att "det är nu ni skall klappa!" Omedelbart så klappar de och jag blev lite omtöcknad och när sista eleven gick ut så frågade jag lite om han tyckte det var bra, det var ju helt tyst efter. Han svarade direkt att det var jättebra och att man liksom satt och sög in det sista jag hade sagt. 

Så det var häftigt. Precis innan hade jag drabbats av en liten nervositetsattack men sådant är ju oftast lite bra. Dock så förstår jag inte alltid då de kommer men jag har lärt mig att jag blir extra taggad av dem. 

Sedan hann jag bounda lite med några elever och spela lite biljard med dem, det är alltid kul och jag älskar ju att tävla. I början hade jag lite tur men sedan gick det nästan övermänskligt bra och det var inte många bollar jag missade. Det var till och med så att jag lade upp bollen bra för nästa och så vidare. Bollar är ju liksom min grej och lite av det handlar föreläsningen om. Dock så bryter jag och satsar på något annat. 

När jag skall hem så står Ullis där och det är härligt. Henna också förstås då hon skulle ha skjuts hem. 

Väl hemma, efter att ha släppt av Henna, så tar vi lite lätt att äta men det är ju träning ikväll och det går ju bara inte, eller? Ullis är stenhård på att jag skall med och det kommer ju att gå lätt. Men hela kroppen värker ju fortfarande och jag förstår inte hur det skall gå. Dock skall några nybörjare med och det borde rimligtvis gå lugnare och jag tänker att det är väl värt att chansa. 

Gänget kommer och det är som vanligt Putte och Nicke men nu kommer även nya Sanne och så Lena som för första gången provar en torsdagsträning.

Vi joggar tillsammans bort till Häradsvallen och elljusspåret. Putte, Nicke och Ullis drar iväg relativt snabbt och jag gör sällskap med Sanne och Lena. Vi satsar på att ta det lite lugnare men det går förvånandsvärt bra och min kropp har svarat mycket bättre än jag trodde och snart visar jag på klockan hur långt vi faktiskt kommit. Alla är glada och vi känner att vi klarar ett varv till men nu börjar de uppvisa lite trötthetssymptom men vi kör klart varvet och sedan försöker jag få tag på Ullis men hon verkar inte ha varken sin apple watch eller mobil med sig. Vi tänker att de borde förstå att vi är nöjda och joggar hemåt. Väl hemma så hinner vi knappt stanna förrän de kommer. 

Det blev totalt 7,3 kilometer för oss tre, som tog det lite lugnare, och runt nio kilometer för Ullis, Putte och Nicke. 

Bra jobbat av alla och jag är supernöjd att Ullis var ihärdig! :-)

Sedan avslutade vi med lite gott te och tittade lite på teve. Där fanns det dock inget att se så jag fastnade i 20 minuter framför en gammal Bond-film. Gud vad sexistiska de filmerna är. Det tänkte man inte på lika mycket då men nu är det så man sätter teet i halsen.