Inlägg publicerade under kategorin Sport i Världen!

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 30 aug 21:30

Söndag och Ullis hade varit drivande i att vi skulle simma runt Gälön. Jag har ju nästan tappat lusten för att simma då jag fått alltmer problem på slutet. Men kul att Ullis är så på. Egentligen skulle vi simmat igår men vädret var ju inte så lysande då så vi styrde om till idag istället. Och det skulle bli några som skulle hänga på. Det var förutom jag och Ullis Gisslan och hennes bf PF samt Trossen-Jensan och katten Jansson. Ullis lurade i mig att jag skulle ta på mig våtdräkten hemma och jag fick nästan panik då jag tyckte jag blev så varm. Men snart var vi framme och alla kommer nästan samtidigt men Trossen-Jensan kom visst först och hon sitter och väntar. Jag känner faktiskt inte för det och har flaggat för att jag kanske vänder om det känns dåligt igen. Det är ju ändå 3,5 kilometer vi skall simma. Och så drar vi iväg och nog känns det ganska bra i början, tycker jag. Nice! Men det är just i början och jag tittar runt lite. Jag ser PF vid sidan och han och jag, som startade sist, verkar vara just det. Sist alltså. Så jag drar på lite och nu får jag lite problem och vill börja hyperventilera. Ajdå! Jag försöker ta det lugnt men det går inte över och efter några tiotal meter till så får jag stanna och bara försöka andas lugnt. Jag ser att Gisslan är lite bakom och hon tittar på mig och undrar hur det står still. Jag förklarar att jag har lite svårt att andas men att det brukar vara så här. Jag försöker igen och nu går det lite bättre men det är inte helt problemfritt. Gisslan verkar frysa och Ullis och jag håller henne sällskap. Själv gör det mig ingenting då jag ändå har en perfekt känsla och gärna tar det lite lugnare. De övriga verkar pumpa på och försvinner så sakteliga framåt. Själv har jag problem med både imma på glasögonen, andningen och att jag verkar behöva lätta på trycket. Och det är inte det lättaste i vatten men jag ligger en bra bit utanför de andra två och lyckas snart med att både få ned pulsen, få bort imman och dessutom lätta på trycket. Sen kan jag simma i kanske 300 meter innan jag måste fixa glasögonen igen. Men det är skönt med några mikropauser och så fortsätter det. Vi simmar tillsammans men jag lyckades inte hålla samma kurs så jag kommer hela tiden lite väl långt till vänster. Ön är klart större än man tror och det känns som om man simmar och simmar men det är långt kvar. Runt ön så blir det grunt och lite läskigt då man är på okänt vatten. Men också häftigt då man faktiskt ser att man har hyfsad fart. När vi simmar förbi en gullig liten stuga så stoppar jag de andra två och pekar. Riktigt häftig och jag blev själv lite lockad av den. Den skulle man ha som liten sommarstuga och varför då inte simma ut till den. Ha ha. Snart är vi igång igen och nu ser vi hamnen igen men man vet ju att det är längre kvar än man tror. Mycket riktigt. Det skall vara en kilometer och det lär ju ta 20 minuter. Minst då vi tar det lite lugnt. Gisslan har kommit igång bra och Ullis verkar superstark hela tiden. Själv så går det lite i "vågor" för mig. Ibland känner jag mig jättestarkt och ibland så känns det inte så bra. Ibland känner jag att det hänger ihop med hur bra jag ser och förstås hur tekniken sitter. Men vi kommer såklart in och i mål och de andra vill gärna simma 500 meter till för att få ihop fyra kilometer men det bryr jag mig inte om och Gisslan skakar som ett asplöv. Ullis säger att hon gärna kunde simma ett varv till... :-0 Och det är jag säker på att hon både vill och skulle kunnat. Själv är jag sugen på kaffe och det hade jag varit länge. Men jag hade nog tagit för mycket kaffe innan för det blev ytterligare ett stopp i vattnet.... 

Väl hemma så skall Ullis joina Tanjis på lite spinning och jag passar då på att träna lite. Det är ett Zwift-pass på 1,5 timme men hyfsat lugnt. Det tar dock ändå emot lite att sitta på cykelsadeln men jag är nöjd med tre timmars träning idag. Sen kollar jag några minuter på Bajen mot Kalmar men det blev bara lika. Attans! 

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - Fredag 14 aug 23:30

Ja så var då första arbetsveckan avklarad och jag tycker alltid det brukar vara sjukt jobbigt att själv liksom sitta i skolbänken som det alltid blir utan elever. Och nu på ny skola så är det alltid rätt mycket. Men det här kändes som något i hästväg. Kanske var det för att jag var mer fokuserad för jag brukar alltid tävla i Kalmar Ironman i uppstartsveckan och det har mer varit att hälsa på de första dagarna men hjärnan har varit inställd på att tävla. Nu var det istället bara fokusera på jobbet till 100 %. Tufft men kul och det känns att man börjar bli inställd på att ta emot eleverna. Sen kommer jag absolut inte vara helt klar med det nya sättet att jobba och själva systemet. Det är ju lite trist att alla kommuner jobbar i olika system... Givetvis inte alla och det är ju så här det är. Jag är iaf supertaggad och trivs riktigt bra i mitt arbetslag. Sen passade jag på att visa plickers-korten för mina kollegor och det var ju lite spännande då jag inte visste hur det skulle bli på skärmen. Men jag tror de hade förståelse att jag var lite ringrostig och jag var iaf nöjd. Ja, det var jobbveckan på skolan och jag specificerar det andra för sig självt. 

Träning: 

Tisdag: Jag var supertaggad och vi var rätt många på banan men nu skulle det visst vara sista gången för innebandyungdomarna och det var lite tråkigt. Men jag passade på att pusha dem extra hårt. Och själv så gick det väl hyfsat bra. Det blev nog runt 8-9 km, tyvärr har jag inte fört över datan ännu men jag försökte trycka på lite och det kändes rätt bra. Pulsen gick iaf bättre än sist då den rusade iväg på uppvärmningen. Sen fick vi helt skippa stretchen då vi blev attackerade av tusen myggor och det gick inte ens att stå still. En kvinna kom fram och var intresserad av att springa med oss men vi fick stressa fram att hon kunde kolla in på laget och uppgav förstås lite tider och så. 

Onsdag: Ullis och de övriga simgänget hade bestämt att vi skulle simma och vi försökte komma iväg lite tidigare men jag var lite sen från jobbet. Som vanligt bra drag på de övriga men jag har fått alltmer svårt med andningen och jag tror det hänger ihop med hjärtat. Jag simmar iaf ett varv som är 650 meter men har det lite ansträngt så jag brukar nöja med ett varv och så alltså även idag. Sen lite kaffe på det och den nya tjejen Marca var supernöjd med sin nya våtdräkt, det blev för övrigt en Sonar som är ännu rörligare i överdelen än t.ex 3.8 men har lite mindre flyt där. I överdelen alltså. Sen hem och jag ville också få lite lite "riktig" träning så jag hoppade upp på cykeln och körde lite Zwift. Det blev 32 km på en dryg timme och ett relativt lätt pass. Man skulle köra 6x6 minuter i 165 watt med 2 minuters vila emellan. Så ingen big deal men det är varmare än det brukar i källaren så det tar också. 

Torsdag: Dags att snöra på löparskorna för att se vilka som skulle springa. Tyvärr hade jag slagit i knät på skolan så menisken värkte och den lilla joggen bort till Safiren kändes lite väl mycket. Väl där så stod Ullis och pratade med Twin-Tommy och han var inte alls sugen på att springa så snart bestämde vi för att vi skippar idag. Men jag ville förstås cykla så jag går hem och hoppar upp på cykeln. Idag var det visst hårdkörning som gällde. Oops! Nu var det istället uppvärmning på 165 watt och sekvenser som 2x12 minuter i 205 watt och strax därefter 2x5 minuter i 240 watt. Det var klart tuffare och jag ser att pulsen ökade kraftigt ju längre in i passet jag kom och trots fläktarna så kändes det alldeles för varmt. Men klart görbart men jag fick ta i. 

Fredag: En kollega mådde dåligt och jag var helt klart rädd för att vara i närheten och efter att ha uppmanat hen till att gå hem så tog jag två timmars paus från min dator och hämtade den när det kändes säkrare. Sen var det fruktansvärt kvavt på skolan och jag hoppas de får ordning på ventilationen sen. Efter det så kom jag igång ordentligt och jag kunde sy ihop min aktivitet som jag skall hålla i på måndagen, det blir riktigt kul. Dock lite tight med tid så mycket handlar om att få det att gå smidigt. Det handlar iaf om samarbetsövningar i det stora hela. 

Efter jobbet så blev det lite mat med Ullis och när Tanjis skulle komma så kände jag att jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag tränade. Ullis hade dessutom fått till en riktigt bra simning med Gisslan på dagen. Så körde lite Zwift och idag var det visst fri fart som gällde och jag körde verkligen hårt och tog ryggar då jag kunde. Kul! Framförallt kul att köra på ytterligare en ny bana, jag tror det var Champs Ellysé, eller vad det heter. Ursäkta min franska, som någon kul artist sjöng! :-)

ANNONS
Av Niclas Bernhardsson - 2 oktober 2019 22:45

Onsdag och idag var det fullt fart på skolan och själv försöker jag hänga med i mitt eget studerande. Jag hade ju fått underkänd sist men med en jäkligt positv känsla, hur konstigt det än låter. Jag hade ju inte fått böckerna så jag kunde bara läsa en av fem böcker och det förklarade ju mitt resultat, sade läraren. Han var ändå imponerad av mitt sätt att skriva, och argumentera, så det får jag ta med mig. Efter själva skolan så var det då ett extrainkallat möte och det var många som var fundersamma och undrade vad det var som var på gång. Och visst var det något konstigt. Det kan ju inte vara något hemligt då Gnesta kommun gått ut med det som nyhet. Så nu river man upp tillsvidareanställningar hos duktiga resurspedagoger som kan ha jobbat i runt 20 år. Det känns ju lite som att bita sig själv i svansen, tycker jag. Men i praktiken så behöver ju de inte oroa sig då jobb alltid lär finnas men det känns såklart inte så bra. Så lite rörigt och kanske ogenomtänkt. Sen hem och väl hemma så var det snart dags att traska till Safiren. Där var det Elin som var ledare och det var många nya saker. Och en övning kunde ta extra på ljumskarna och där borde jag insett hur det skulle bli. Jag hade inga problem att göra övningarna men borde förstås tagit det lugnare... 

Sen hem och nu var det återigen VM och ytterligare en bra dag. Idag var det tiokamparna, jag imponerades mest av. 

Av Niclas Bernhardsson - 1 oktober 2019 22:30

Tisdag och jag fick hoppa in i en annan klass men det var kul och det verkade varit uppskattat. Men planeringen rök ju så det blir ju tufft att jobba ihop. Sen var det min klass, förstås, och efter det så var det möte om utvecklingssamtal. Sånt tycker jag alltid är svårt att planera då man ju är sig själv närmast och jag brukar vara rätt flexibel utfrån vilka jag träffar. Men det var ett kul möte och riktigt kul att se hur några grupper verkligen gick in för att visa hur ett möte kunde gå till. Sen hem och jag skjutsade ett gäng kollegor till Gnesta och sen vidare hem. Snabbt in med lite mat och sen var det dags att bege sig till löparbanan då det var träning. Först nybörjargruppen och idag var det distans, som stod på schemat. Och vi började med lite lätt jogg innan vi drog ett varv i skogen. Det var tufft för några då det är rejält kuperat. Och det var nog sista gången också då det börjar bli rätt mörkt. Men det var kul att springa och det handlade bara om att jogga väldigt lugnt och jag gjorde en person i gängen sällskap. Sen väntade huvudgruppen och efter att ha joggat några hundra meter, med Tokan, så känner jag att jag ännu inte är så okey som jag trodde. Det var kanske runt 6 min/km och det kändes som ett slag på käften. Men vad sjutton, tänkte jag. Är jag fortfarande så slut. Det börjar ju nästan ta på psyket och nu pratar vi om lite över 5,5 veckor efter Kalmar. Men jag och Ullis bestämde oss för att hänga på en liten bit. Det var distans även för huvudgruppen och tanken var att lära sig jogga långsamt, för att bygga upp kapillärsystemet. Vi bestämmer vart vi skall springa och det var nya vägar, för mig och Ullis, och efter ett tag, då vi känner att det går lite fort, så tackar vi för oss och joggar tillbaka. Då gick det säkert i runt 6-6.10 min/km så det gick säkert lite för fort för samtliga. Så totalt blev det drygt 6 km för mig idag. Helt okey. 

Sen hem och kolla på VM och det är ju förbaskat kul! Idag var det Mondo Duplantis som vi hejade på och vilken spännande final! Det kunde mycket väl blivit guld men ett silver är inte fy skam! Tack för spänningen! Sen imponerade Noah Lyles, som väntat, på 200 meter. 

Av Niclas Bernhardsson - 9 september 2019 22:15

Måndag och Ullis och jag pratade om att träna på Safiren och det ena gav det andra och snart skulle vi visst träna tre (!) stycken pass. Men det är ju bara att köra lugnt, tänkte jag. Och efter lite snabb middag så traskade Ullis och jag bort mot Safiren och det blev som vanligt en del snack men snart är jag inne i lokalen och de är visst redan igång. Oops! Snackade jag så mycket, tänker jag. Så jag skyndar mig in och hämtar en cykel och klämmer mig in i ett hörn. De snälla tanterna vill hoppa av och göra en plats för mig men jag säger att det går bra ändå. Jag får ju skylla mig själv. Så var jag då igång, kanske några minuter sen, och jag kör lugnt. Typ hela passet och det var ett helt nytt pass av Puff. Och det är alltid kul med nya pass men jag har lite svårt att bedöma hur bra det var då jag fegade så mycket. Men det var omväxlande och alla verkade nöjda. Och mitt hörn var inte dumt alls. Det verkade ha varit betydligt varmare mot mitten. Så jag hade det lite lugnt och skönt. Efter passet var det core och magen fick verkligen jobba. Ett tag så var det nästan så att man undrade hur man skulle orka hela passet. Riktigt bra pass och här tog jag verkligen i som jag skulle. Sen snabbt in i duschen och snar tväntade jin-yoga. Och det är väl något som borde passa mig. Jag som är stel som en pinne. Och många av övningarna var riktigt sköna men några var nästan plågsamma och på en övning så råkade jag nog översträcka mig men det kände jag inte av så mycket. Iaf inte då... 

Väl hemma så var det fotboll och nu skulle Sverige köra över Norge. Det hade jag iaf hoppats. Men det var visst jämnare än så och det slutade till slut 1-1. Fast varför ta ut de två som verkligen tillför något? Ishak och Quaison är ju riktigt grymma. 

Av Niclas Bernhardsson - 5 september 2019 19:00

Torsdag och jag vaknade av att allting känns konstigt. Jag känner mig riktigt trött och det känns som om jag försovit mig. Jag vinglar upp och försöker se vad klockan är i köket men det går knappt. Det ser ut som den är kvart i åtta och det vore ju en katastrof. Så jag vinglar tillbaka till sovrummet och tänker kolla på mobilen men den är helt död. Så nu snabbt tillbaka till köket och helvete, tänker jag! Klockan är kvart i åtta och jag får nästan panik! Jag kommer på att det är torsdag och det skulle inte vara hela världen om jag skulle komma sent då jag egentligen bara har tio minuters samling innan eleverna skall iväg på slöjd. Men då måste jag ju framföra det också. Och borde inte mobilen vara laddad? tänker jag. Jag tar med mobilen och två laddare till ett uttag i köket. Men efter bara några sekunder så kommer det en upp gul varningsbild och under det är det en blå droppe samt en bild på ett laddsladd med ett kryss över. Ooops! Vad var det? Jag byter till den andra sladden och det blir likadant. Aj, då! Nu är det bråttom att få fram ett meddelande och jag hämtar paddan och försöker att maila. Men den har jag visst inte skickat mail ifrån, förut. Det står att något måste konfigureras och det sista jag kan komma på är att skicka ett meddelande till någon kollega via Facebook. Jag gör det och sen är det bara att göra sig iordning lite snabbt och dra iväg. Väl framme så förklarar jag mig för både chef och elever och efter lite undersökningar så får jag igång mobilen genom att köra papper i ett hörlursuttag. Lite skumt för jag har inte haft ngt vatten där eller ens använt hörlursuttaget. Nåja! Nu är det fixat och det är bara att hoppas att det inte händer igen. Efter en rätt bra dag på skolan så var det då hemfärd och idag väntade det klubbträning  och efter lite mat i magen så var då Ullis och jag där. Vi ser att Tanjis kommer och sen blev det visst inte mer. Så vi gör om planen och springer en runda som de tänkt ut. Den går ut mot Berga gård och efter att ha sprungit uppför en bra bit så känner jag att all kraft bara försvinner. Jag är helt slut och det är bara att inse att det här kommer att ta tid. Återhämtningen alltså. Jag bestämmer mig för att sänka farten rejält och de bara försvinner. Och när jag kommit tre kilometer så vänder jag och hoppas på att jag skall klara av att springa hem. Men nu går det nedför och det är förstås lättare men inte blir jag så mycket piggare. Så det var precis jag klarade att jogga hela vägen tillbaka och när klockan var prick på 6,0 km så stannade jag och sprang inte en meter till. Men då var jag å andra sidan tillbaka på Safiren, logiskt nog, och traskade in. Jag hoppade ur skorna och gick in mot gymmet för att köra lite rehab för hälen. Men skulle det inte vara skönt med liiite styrka också? tänkte jag. Tänkt och gjort. Det blev triceps, axlar och biceps. Två rundor och med högt tempo. Sen knappa tio minuters rehab för hälen och det var behövligt. Den har varit utan kärlek sedan innan Kalmar. Efteråt traskade jag och Ullis hem och sedan blev det fotboll då Sverige utklassade Färöarna. Riktigt kul att se Alexander Ishak och han är ju en fröjd att se. Det är nog bara en tisdfråga innan han är i en ännu större club än Real Socidad. 

Av Niclas Bernhardsson - 17 augusti 2019 07:00

Simningen

Alarmet på klockan ljuder och jag verkar alltså äntligen ha somnat. Bara för att vakna upp efter en urusel natt. Jag brukar aldrig ha svårt att sova men i natt så blev det inte mycket sömn. Troligtvis så störde tuppluren Ullis och jag tog igår. Jag lyckades få två timmars sömn mellan 22 och midnatt och sedan kanske en timme mellan tre och fyra, på morgonen. Pust! Nåja! Nu var det bara att skärpa till sig och jag hade ju ändå legat still och säkert fått lite halvsömn, då jag inte sov. Vi går ned till frukosten och där sitter Tokan. Jag trycker i mig ordentligt med gröt och känner mig nöjd. Sen bestämmer vi att vi syns klockan 05.00, utanför hotellet. Jag och Ullis är nästintill färdigklädda för race medan Tokan tänker byta om vid start. Det känns lite surrealistiskt och fjärilarna, i magen, finns där men jag försöker hålla dem i schack med Nettans kloka ord om att le ordentligt. Vi lyckas gå på muggen och efter att ha fixat iordning cyklarna och våra påsar med allt möjligt så var det då dags att bege sig mot Kattrumpan. Jag ville simma lite innan för att värma upp då jag brukar ha ordentliga problem med astma. Tre puffar och jag gick sedan ned i vattnet. Jag tyckte det gick förvånansvärt snabbt att hitta lugnet och nu var det bara att försöka lösa problemet med simmössan som gick sönder. Den man skall ha på racet alltså. Min tanke var att ha den skön mössa under och sedan glasögonen över. Sedan förstås den obligatoriska mössan, som i år var knallgul för den kategori jag tillhörde. Hmm, det fick bli så. Spände det för mycket så kunde jag ju "råka" tappa den. Ingen har ju blivit diskad för något sådant tidigare. Efter provsimningen så gick vi bort mot start och morsade på Tullis och försökte göra ytterligare ett försök på muggen. Inte för att jag behövde men man vet ju aldrig. Det blev lite stressigt då påsarna var inlämnade och jag kom på att vi inte hade kört på Body glide, på speciellt nacken. Fort tillbaka och hämta påsen och sen löste vi det. Tyvärr så hade jag precis innan vi bestämde oss för att lämna toakön även dragit ned min våtdräkt och i stressen glömde jag det och det var en satans tur att Ullis och Tokan såg det. Så upp med dragkedjan och jag är riktigt nervös. För vad vet jag inte men jag har ju några simningar då jag mött dåligt och kräkts. Det kan förstås påverka och jag brukar alltid ha lite problem med astman. Men nu var det ingen återvändo och jag pussade Ullis lycka till och Tokan fick en high five, eller liknande. Jag ser Ankan och Rainy och de hejar på! Jag tänker gå fram lite då jag tänkt simma på runt 1.20 men PANG! där går starten och jag får skynda mig lite. Jag ställer mig lite bakom 1.20-skylten och nervositeten stiger säkert. Men jag skall ju kunna det här. Jag väljer ändå att ställa mig längst till höger om jag skulle få de sedvanliga astmaattackerna i början. Så ned i vattnet och nu är det alltså igång. Men det är bara stopp! Det går inte att få ned någon luft i lungorna. Hur jag än försöker så kippar jag bara efter luft. Det känns som en jäkla spärr och det går knappt ens att liknas vid en astmaattack. Vad är det här, tänker jag. Jag försöker ta några simtag men det går bara att ta ett i taget innan jag måste ha luft och jag hankar mig fram och hoppas innerligt att det skall börja släppa. Folket bakifrån stressar enormt och jag försöker vara längst ut till höger. Efter första lilla kurvan, som känns som en plåga med alla som tittar, så ligger det en båt. Jag inser rätt snabbt att det är lönlöst. Det släpper inte och jag bröstsimmar mot den och tyvärr så är det rakt åt sidan så tiden bara rinner iväg. Jag lyckas komma fram och jag får halvt väsande, halvt skrikande fram att jag har astmaattack. Kanske är det panikångest, jag kan liksom inte veta vad det är men jag hänger där och försöker få ned luft men det går inte. Efter, vad som känns som, en minut så får jag nästan panik över tiden och jag bara måste chansa. Jag kan ju inte hänga på en båt om tiden bara tickar och det nämner jag och de säger att de har koll på mig. Jag fortsätter med mina korta försök och halva vägen bort mot första svängen är en katastrof och jag känner mig helt miserabel och varje krock stör enormt så jag får stanna upp. Men jag börjar snart nog kunna simma allt längre och när jag simmar så börjar jag känna att det går fort, dock inte med en helskön känsla i andningen men det får jag inte tänka på. Första svängen gjord och nu känner jag att jag börjar våga ta ryggar alltmer och det gjorde jag även lite grand innan första svängen. Nu dock mer i mitten och det är helt klart stökigare. Men jag ligger längre och längre efter samma person och kan då och då ta det lugnt tack vare att jag har bra "rygg". Ibland även lite på sidan men det blir lite knuffar och så. Att det är lite mer vågor stör förstås men jag tuffar på. Det blir något stopp då jag bara andas normalt i luften men snart är jag igång igen och nu bestämmer jag mig för att tuffa på. Jag trycker på ibland och det går riktigt fort. Det känner jag. Jag förbannar det faktum att jag förlorade så mycket tid i början men det kanske inte var mer än 5-6 minuter jag förlorade ändå. Och jag tänker även på att jag brukar må dåligt och försöker att verkligen få ut eventuellt slem ur munnen hela tiden. Tycker jag lyckas bra och jag ser ibland km-skyltarna och jag bryr mig inte så mycket om dem. Känner dock att det ändå är lite skönt att veta var man är. Snart är vi på väg in på hamnen och jag fortsätter haka på alla andra men känner också att några gör detsamma med mig. Hmm, jag har aldrig varit bekväm med att ha någon som tafsar på fötterna och när jag får slag på hälen så blir jag lite rädd. Men det verkar inte störa men jag gör något konstigt med själva flytläget då jag får någon som klafsar på fötterna. Den försämras och jag får kämpa med det. Mot hamnen och jag har en som jag försöker följa men jag lyckas bara till hälften. Sen in längs kajen och jag tycker det tar lång tid och nu börjar jag nog bli lite trött. Sista biten är stökig och jag får sparkar och slag och ibland så måste jag stanna upp och ta igen mig. Men direkt på igen och nu är det sista långa svängen och den känns längre än vanlig. Tendens till kramp i baksida lår och jag får tänka på att slappna av och inte göra något förhastat. Mot rampen och kommer den aldrig? Nu börjar jag verkligen känna att det ändå är en lång simning. Där kommer den äntligen och jag traskar upp. Som vanligt är man lite mör då man går upp och innan vattnet runnit ut är man som en heffaklump. Jag går sakta bort och duschar några sekunder innan jag går bort mot min bänk. Där är jag totalvirrig och det tar som vanligt lite tid innan våtdräkten är av. Efter det så skall tridräkten upp och det går dock rätt smidigt mot vad jag var rädd för innan. Sen var det visst energi och hur sjutton skall jag få plats med den. Nu upptäcker jag att fickorna på dräkten är pyttesmå och jag håller på ett tag. Mycket energi får inte plats. Jag ser resorben och trycker i mig den. Hjälmen har jag visst satt på cykeln och efter att ha torkat fötterna och fått på mig strumpor och skor så småspringer jag bort. Men bara för att inse att jag glömt glasögonen och för några sekunder så funderar jag på att köra utan glasögon men inser att det kan bli rätt jobbigt och springer tillbaka mot påsarna. På vägen möter jag Ullis och vi pussas lite snabbt. Inte illa att hinna mysa lite mitt i en Ironman. Jag blir först lite orolig att jag glömt att packa ned glasögonen men snart hittar jag dem i en mindre påse och skakar fram dem. Fort på med dem och tillbaka till cykeln. Och sen på med hjälmen och av med cykeln och givetvis strular även det. Flaskorna är för höga och slår i ställningen och jag får vinkla cykeln lite. Nu lite lätt joggandes bort mot strecket där man får hoppa på cykeln. Min T1 tog visst hela 11 minuter och det är ju en smärre katastrof. 

Cyklingen

Men nu var det bara att hoppa upp på cykeln och även det strulade. Jag får inte i foten och jag halkar av. Men det är inte mer än så så att jag får göra ett nytt försök och nu tar jag det lugnare. Jag märker ganska omgående att många tar det lite lugnt och jag blåser ifrån dem rätt snabbt och jag passerar även Ullis direkt efter rondellen. När jag kollar jag på cykeldatorn förstår jag ingenting. Jag försökte nolla den direkt ut från bike out och det verkar som batteriet sjöng på sista versen. Hmm, det kändes ju mindre bra men jag var ju ändå lite inne på att bara köra på känsla och nu skulle det verkligen bli det! :-0 

Prognosen pekade på att det skulle blåsa upp efterhand och det skulle innebära att vi skulle få motvind i början men mer medvind då vi skulle vända upp norrut på den öländska ostkusten. Jag har som sagt var ingen mer koll än själva känslan men jag känner att jag ofta kan trycka på och trots motvinden, på både bron och söderut på Öland, så känner jag mig riktigt stark. Men ibland är det långa, långa rader av cyklister och jag sparar mig ibland innan jag bestämmer mig för att köra om alla och då cyklisterna ligger tight så måste man köra om alla på en gång. Men jag bestämmer mig ändå för att inte fega och jag känner mig lite orolig att jag kör för hårt. Men det känns nice att ta i och undrar samtidigt lite när jag skall bonka. Då jag kör om några som jag känner och dessutom kör om dem fort så misstänker jag dock ändå att jag nog kör rätt hårt. I medvinden norrut, på östra sidan så är man King! Nu korsa Öland igen och upp mot Resmo kyrka. Det blåser alltmer och jag går alltmer sällan ned i tempoställning men märker att jag ändå inte verkar förlora på att stå upp mera. Jag har ju absolut slarvat med tempoställningen då jag zwiftat. Men det verkar också vara så att det kostar en del kraft att hela tiden parera vinden och jag märker att jag lätt kör om de flesta. Fortfarande, ganska långt in i loppet, så kör jag om en del och skillnaden är markant. Det måste varit ruggiga simmare. Tillbaka på Ölandsbron och nu blåser jag om Anssi och även där passerar jag rätt fort. Jag skriker iaf till på honom. Och i samma veva så drar jag om en duktig tjej och då börjar jag fundera på om det ändå inte går rätt fort. In mot Kalmar och publiken är vild. Det är så man får passa sig så man inte av misstag missar drafting-avståndet. Det vore ju pinsamt och där alla står. Jag hör att många hejar på mig och jag ser Peter och Anette och möjligtvis även Ankan. Nu ut igen och jag försöker tvinga ned mig ned i tempoställning, emellanåt, och jag kör fortsatt rätt hårt. Ut mot Rockneby och vändpunkten. Oj! vilken dålig vändning och den jag passerade nyss kör om mig så jag får passera honom igen strax. Jag ser att många börjar tröttna och själv blir jag fundersam på hur länge jag kan cykla utan att pinka. Det känns som om mitt konstanta smådrickande fungerar bra. Men jag har nu börjar gå över mer på vatten då magen börjar krångla. Jag försöker hela tiden ta en sportdryck mellan kontrollerna och ibörjan så slank det även ned en gel. På slutet blev det mer och mer bananer och alltså vatten. Men drack gjorde jag och jag verkade svettas rätt mycket. Jag ser att jag redan börjar bli vit på dräkten av allt salt. Sista biten så släpper jag lite på trycket på pedalerna och den absolut sista biten så trampade jag bara lätt in mot stan för att få igång löparbenen. När jag hoppar av är jag så stel så det känns omöjligt att ta ett endaste steg och jag skrattar lite. Jag går bort till ställningen och hänger av cykeln och försöker sen småspringa men det är riktigt stelt. Av med hjälmen och så byter jag skor. Bestämmer mig för att köra i samma strumpor. Ser resorbflaskan och trycker i mig den. Och jag trycker samtidigt in ett gäng gelehallon och sen iväg. Dock lite virrigt med energin igen och lite väl långt byte, igen.

Löpningen

En gel håller jag i handen den var väl där i runt en mil, tror jag. Så var man då iväg och det var stumma ben men snart var jag inne i ett visst flow men de tunga cykelbenen bet sig fast och det kändes kört. Som om att vänta på klubban som skulle försätta mig i en promenad. Så kändes det. Men jag tuggade på och bestämde mig ganska snart för att försöka jogga mellan varje vätskestation och kanske, kanske skulle det hålla i ett varv. Ut mot Ängöleden och där står Peter och Nettan och de hejar entusiastiskt och jag får fram att cykeldatorn pajade och jag undrade vad jag fick för tid. De ser ut som frågetecken men hejar på och lovar att ta fram det till nästa varv. Nu känner jag att jag springer rätt fort och sneglar på klockan. Cykelbenen är visst borta och det känns som jag flyter fram. Det går i en bra bit under 6 min/km och det förvånar mig. Det är typ 5.35-5.45 och det känns inte. Rätt om det är så dyker brorsan upp och han som ser ut som ett lik! :-) -5.26, får han fram och säger att han fått springa allt han kunde efter att de fått upp tiden. Oops! Det var ju superjschysst men förstås inget jag krävde då man inte får ta emot hjälp utifrån. Hmm, det var ju rätt nice då jag inte känner att jag fått jobba så hårt för tiden. Och rätt så blåsigt. Jag kör på och jag fortsätter med samma taktik. Det verkar fungera fortsatt bra. Efter tennishallen snittar jag 5.40 och nu är det lite av en chock. Och nu börjar löptsteget sitta och jag kämpar inte emot. Det får bära eller brista. Det känns givetvis lite idiotiskt att bara köra på för jag kan ju omöjligtvis kunna springa en mara med 15 km som längst innan. Och 30 mil totalt. Men jag kämpar på och jag har ett gott mod och strax innan stadion så ser jag att jag t.o.m ligger på 5.23-fart Oj! Vad är det som händer och jag bara tuggar på. In på stadion och dags för första bandet. Det känns riktigt bra men det är med en otäck känsla att det kan ta slut snart. Det har det gjort på alla passen innan. Sen kommer jag till Expot och rätt som det var så exploderar det framför mig. Gisela, med familj, peppar som bara f-n! Jäklars! PF springer bredvid några steg och skriker! Det känns riktigt bra och jag känner att jag är inne i ett flow! Jäkligt nice! Sen in mot varvning och alla high-fives, från barnen. Jag är ofta med och interagerar, sas, men ibland så slår de så hårt så man kommer i otakt och det är frågan om man skall lägga energi på det. Ibland tar det mer än ger. Den otäcka kullerstenen och det är faktiskt så att jag tycker att stan är värst. Men det är för att det är så jobbigt underlag och jag har fått alltmer ont under fötterna. Det började ganska omgående men det ökade efterhand och nu gjorde varje steg ont. Och ännu ondare inne i stan. Genom målområdet och mot vändpunkten. Tillbaka från vändpunkten så möter jag Måns H och jag förstår att hans målsättning med sub9 sprack då tiden typ var ute då. Jag försöker iaf peppa honom och förväntade mig att snart bli varvad. Och jag klarade fortfarande av att springa hela tiden mellan kontrollerna. Men ingen Peter Och Nettan på det här varvet. Men jag tuffade på och har ut på Ängöleden, på detta varv, den klart bästa löpningen. Jag ligger runt 5.25-5.30 konstant och jag bara nöter på. Sen vätskestation och försöka dra igång i backen igen. Sen mot Neptunvägen, som jag tror den heter och vilken skönhet möter jag inte där! :-0 Älsklingen kommer springandes och vi båda möter varandra med armarna åt sidan och vi kysser varandra där på banan. Jag ser att Måns kommer bakifrån och han är ett enda stort leende. Ullis och jag önskar varandra lycka till och jag gör high five med Måns innan jag börjar igen. Jag fortsätter med att göra allt för att springa mellan varje kontroll och kanske, kanske klarar jag två varv. Det är allt jag tänker på. Men löpsteget är fortfarande bra men det smärtar alltmer och speciellt då man skall igång igen efter att ha druckit. Från att ha druckit cola och sportdryck vid varje så får jag allt oftare byta sportdrycken mot vatten. Och efter typ en mil så började jag med chips och några försök med saltgurka. Mot slutet så blev det nästan alltid chips vid varje kontroll. Alltid cola. Jag kämpar på och det börjar bli riktigt jobbigt! Tillbaka mot stadion för nästa armband och jag håller på att glömma bort att jag skall in i fålla två. Det är många som skall in i fålla ett nu. Det känns rätt nice. Men satan vad jobbigt det är. När skall jag bonka, tänker jag. Och så smäller det till. Det känns som om jag har Gisela rakt i nyllet. Jag vet inte var hon kom ifrån men det skriks och tjoas. Jag vet inte hur jag själv såg ut men det var jobbigt och det var långt kvar. Hon skriker att om jag håller i så kommer jag hålla Tokan bakom mig. Tankarna flyter. Ena sekunden så vet jag att det inte kommer att gå. Andra sekunden så skiter jag i det. Tredje sekunden så dyker tävlingsdjävulen upp i mig och något där inne drar igång. Jag försöker hela tiden räkna ned nu och jag räknar givetvis fel. När jag kommer på det så måste jag springa två kilometer till för att vara i fas men när det är gjort så är jag nöjd igen. Och nu är det bara att räkna ned igen. Jag har visst passerat målet och nu tuggas det på. Smärtan är hög och jag vill egentligen inte ta ett steg till men nu kommer Facebook in. Jag tänker på alla som jag vet följer mig och det bär mig. Det är idag jag kämpar och då skall jag f-n kämpa, tänker jag. Nu kan jag inte tänka på mer än smärtan men jag har sällskap av en tjej som alla skriker på och då menar jag typ alla! Sen ser jag att hon har lappen bak och jag börjar misstänka att det är någon kändis. Vi håller ungefär samma takt och vid ett tillfälle så frågar jag om hon bor här då alla skriker hennes namn och då hon även har lappen bak. Hon svarade att hon bodde här och sen åkte lappen fram. Hon drog ifrån ett tag men sen kom jag ikapp och hon står och spyr rejält och börjar springa hårt igen. Jisses! Jag börjar även själv att må dåligt och jag spyr lite lätt men det stannar i gommen och jag får gå ännu mer på cola och vatten och så lite chips. Gel är uteslutet nu men jag fick i mig en eller två på löpningen. Ut längst bort på löpningen och nu är det bara hemåt. Men jag tänker mest i kilometer och i tvåkilometerssträckor. Det är riktigt bra med Kalmar. Man kör två kilometer i taget. Får i sig lite vätska och sen vidare. Jag har fått gå i de två värsta backarna och där tappade jag lokalkändisen, tror jag. Fast jag brydde mig inte. Eller kunde inte ens försöka förresten. Jag försökte använda henne så att jag höll upp tempot för att kanske hålla undan för Tokan. Smärtan är nu som allra värst och det känns som om jag blivit slagen på fötterna stenhårt i timmar och jag vill inte ta ett endaste steg till. När jag närmar mig stadion så ser jag Ullis och skriker något i stil med "Du får hjälpa mig hålla tempot!" Hon var dock riktigt slut själv och peppade mig att köra hårt! En high five med ett barn och det krampade i baksida lår! Ahgr! :-0 Bara stretcha ut och försöka komma igång snabbt! Nu typ bara fyra km kvar och jag kommer in på stadion och man hajar till när man inser att man skall in i den bortersta fållan. Wow! Är det sant? Det går liksom inte in och min kropp är på bristningsgränsen. In mot stan och den förjävliga kullerstenen. Sista vätskekontrollen och jag skiter i att stanna. Jag försökte dividera med mig själv om jag ens skulle våga stanna. Jag kom fram till att det var farligare att stanna och försöka komma igång än att gå och få i sig lite. Men baksida lår hade börjat krampa och det rejält. Två små stopp varav det sista var ett riktigt stopp där jag fick sträcka ut benet. Nu mot upploppet och en jävel springer brett så jag inte kommer förbi. Jag är en sjuk jävel med hornen utanpå kroppen. Men jag orkar inte få fram det och jag ligger snällt bakom honom. Nu skall jag njuta, tänker jag. Jag vill ha all kärlek av publiken och tänker bara mysa mot mål. Videon säger något helt annan. Det är som en annan kropp, typ som en boll som slungas mot mål. Är det verkligen jag? In i mål och jag slås av tanken. "Vad f-n har jag gjort? Det här skall inte var fysiskt möjligt med den bakgrund jag har!" Det får mig att bara bryta ihop och jag gråter. Jag verkar ha sprungit maran på runt 4.16-4.17 Med medaljen kring halsen så hör jag Peter och jag möter honom och det brister igen. Jag är såååå slut! Och har såååå ont! Och har haft det så länge men lyckades ändå hålla i. Tänk så mycket det mentala kan spela in och fastän jag är så lycklig så är det nästan så jag tyckte att det inte var värt det. Men med dagarna som gått och med smärtan som släppt så är jag så jävla stolt! Helt galet och det här går in på kontot av oförglömliga ögongblick. Trots att jag inte kom ihåg allt. 

Nu har jag återhämtat mig och slickat såren och jag är trots allt missnöjd med debaclet med simningen och strulet med bytena. Men inget kan ta ifrån mig känslan av resten. Så jäkla coolt! Och så stolt! 

Tack alla som följt mig! Och speciellt tack till de som var där och hejade och givetvis får Peter och Anette ett extra stort tack för all den kärlek de gav! TACK!

Men även ett stort tack till Gisela med familj och de där hemma som t.ex Svarte Petter som masserade så bra och till Tanjis som tejpade hälen så att den med största sannolikhet läkte bättre till loppet. 

Tack alla! Kom inte och säg att Ironman är en ensamsport!

Men det allra, allra största tacket och kärleken går till min familj! De har gett allt! Både hemma och förstås Ullis som själv krigade sig till ytterligare en medalj med sitt näst snabbaste lopp! 

 

 

 

 

Mirakel i Kalmar? :-) 

Av Niclas Bernhardsson - 30 juni 2019 21:00

Söndag och Ullis och Tanjis skulle mötas upp vid Stensunds brygga och gå en promenad och sedan äta frukost. Jag kunde möta upp dem och ta lite kaffe och förstås frukost med, om jag ville. Men när samtidigt Ironman Frankfurt gick, med Frodeno och Patrick Länge i startfälet, så räckte det med lite kaffe och simning. Jag vaknar och Ullis är förstås redan iväg. Jag missar simningen men ser på repriser att Frodeno ledde simningen från start till mål men även att det krampade i baksida lår för honom. Oops! Det är ju lite oväntat så tidigt och från en så rutinerade kille. Och Sebastian Kienly fick man inte räkna bort enligt en expert och jag håller med. Han är ju sjuk på cykeln men nu verkar han ha trampat på något men han haltar ändå iväg med cykeln och drar iväg. Jag tittar ett bra tag och när jag närmar mig tiden jag skall iväg så kollar jag så att jag får med allt. Sen händer det något i racet! :-0 En tjej får punktering och det skall ju inte var hela världen men den här gången så strular allt. Det är Kimberly Morrisson och hon verkar vilja ha hjälp men det är ju bara servicebilen som får ge viss hjälp och efter att han förstått att hon får lösa det själv så försöker hon. Men hon misslyckas totalt och hon verkar inte ens ha med sig slang, eller nytt däck om hon nu körde med tubdäck. Det sprutar lagningsvätska lite överallt och rätt som det var så står hon med ventilförlängaren i handen och det slutar med att hon står och hulkar. Hon som skulle ge allt för en "kona-slot", idag. Att en vanlig motionär inte har riktig koll, det förstår man, men ett proffs? Själv har jag nog förstört min lagningssats genom att tappa munstycket så det blir till att skaffa en till och så kan jag ha den gamla som reserv. OM jag kan använda den. Det måste jag se över. Sen fort iväg och när jag kommer fram så är det ljuvligt! Ullis och Tanjis verkar vara rätt klara men jag tar mig lite kaffe och sen säger vi adjö till Tanjis och förbereder oss för lite simning. Solen lyser och vattnet är jättefint! Lugnt och man ser långt. Vi byter brygga och när vi skall hoppa i så märker jag att jag glömt simmössa och blir lite rädd att jag skall frysa och/eller tappa öronpropparna. Men det sista är ju ett mindre bekymmer men ändå. Jag går bort till bilen i våtdräkten och det är VARMT! Jisses! Men det är ju bara svett och rimligtvis så borde det underlätta då jag skall i vattnet sen, tänker jag. Jag hittar dock ingen simmössa så det blir till att simma utan. Men det var inga som helst problem utan snarare skönt. Och vi syntes ju ändå bra med våra Safety buoys. Efter att ha acklimatiserat oss i vattnet så drog vi då igång och nu gick det mycket bättre och vad bra man såg i de nya glasögonen! Wow! Det var som en ny värld men det här med att bara kunna ta luft åt ett håll irriterar lite. Nu fick man vågorna rakt på sidan och det var lite mer vågor en bit ut. Där vi satt först var det ju jättelugnt. Jag fick stanna någon gång då jag stressade upp mig men emellanåt gick det skitbra och jag är jättenöjd. Dock så nöjde jag mig med ett varv idag. Ullis var nog inne på två men det kändes ändå som ett steg framåt. Vi avslutade med att träna på att ta luft även åt vänster. Men ingen var särskilt lyckosam. Totalt 730 meter. Kort men som sagt. Det kändes bra och rätt som det var så fick jag till en jäkligt bra teknik vilket även Ullis märkte då jag bara försvann. Dock så var det även åt andra hållet när jag tyckte att det kändes bra så kom jag även ändå inte förbi Ullis. Underbart i vattnet och vi avslutade med att bara mysa lite i solen. 

Sen hem och nu fortsatte vi att titta på Ironman och både Jan Frodeno och Sarah True imponerar ordenlig. Vi ser att Frodeno går mot segern och väl i mål  så är han helt slut! Värmen har tagit hårt och även tvåan Seb Kienly är överhettad. Sen vill Ullis till trädgårdshandeln och vi borde hinnan innan tjejerna går i mål. Det är typ en timme kvar. Vid trädgårdshandeln hittar vi ingenting och vi beger oss hemåt och slår på teven igen. Sarah True VERKAR stark men då och då så går hon några meter och kommentatorerna säger något om  att det som även är hennes styrka också är en hennes svaghet. Hon har lite svårt att hålla sig på rätt sida ibland och kör ibland för hårt då hon måste hålla igen. Så när det är ca. fem kilometer kvar så börjar hon vissa alltmer tecken på att väggen är nära och när det endast är en kilometer kvar så händer det som inte får hända. Både Ullis och jag reagerar på att hon verkar glömma att ta vätska vid en station och när en deltagare skall säga något till henne och nuddar henne på handen så rasar hon bara. Det är precis som henne autopilot försvann och någon annan tog över. Hon svimmar och får omedelbar hjälp. Oj! Så det kastades om rejält. Och Skye Moench blev en överaskad vinnare och det handlar ju om att köra smart och få i sig tillräckligt med vätska och energi. Lite läskigt trots alla med Sarah och jag ser henne ibland på Zwift och det sporrar. Trist men hon kommer igen. Sen blev det lite jobb på tomten och Ullis klippt gräsmattan. Så timmarna gick idag också och någon cykling hanns inte med. 

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok

Följ bloggen

Följ Niclas B med Blogkeen
Följ Niclas B med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se