Måndag och jag försökte vara effektiv, efter en lugn start i sängen med SN och lite dator, där jag bloggade. Sen fastnade jag i ett svårt kryss som jag fick kämpa för i några timmar. Men sen blev det alltså fart och jag bytte däck. Två av muttrarna satt som f-n men Tim som skulle till gymmet fick värma upp med dem först. Jag stressade inte just då men snart var alla däcken bytta. Jag passade på att ta in böckerna, jag köpte av en bekant, då de ändå låg i bilen och skräpade. Så nu fick de skräpa i hallen några timmar. Sen jobbade jag lite med Enklaresport och sen var jag bara tvungen att ringa om en begravning. Jag vet inte varför men jag har dragit mig för det. Det kändes jobbigt men det gick bra. Jag började dock med att klanta mig och lämnade mitt nummer, då det var upptaget, inte skall hon, morfars fru, behöva ringa upp mig. Men sen gick det bättre och jag fick förklara mig och jag beklagade förstås sorgen. Själv hade jag inte så bra kontakt med morfar men det känns förstås ändå ledsamt. Han var den siste som gick bort av mina mor- och farföräldrar. Efter det passade jag på att säga upp Postkodslotteriet. Han ville verkligen veta varför jag sade upp det och jag sade bara helt enkelt att jag inte är så mycket för lotterier och att enda anledningen till att jag gick med var för att man fick ett stort presentkort på Media Markt. Så det tog väl fem minuter att säga upp det men det fick det göra. Sen kom Ullis hem och vi käkade lite gott. Tim hade varit duktig och fixat mat, både till lunch och sen till middag. Och Ullis funderade på att köra Core, på Safiren och jag körde gärna något annat än cykel idag så jag packade väskan och förberedde mig på Cross Trainern. Jag hittade tyvärr inte mina Samsung-lurar men det fick duga med musiken som är. Väl på plats så hoppar jag upp och sätter motståndet på 11, det är relativt lugnt, och bara körde på. Jag ser att pulsen inte är så mycket högre än 62-65%, i början, men det gör inget. Jag behöver en lugnare dag och jag bara matar på alltså. Och som vanligt så tar jag en klunk utspädd sportdryck var femte minut. Det händer inte så mycket utanför fönstret och vad som händer bakom ser jag inte. Det var nästan roligare förut då man kunde se ut över gymmet. Men när jag närmar mig timmen så kommer en äldre bekant kvinna upp bredvid mig och hon är alltid så trevlig så det var kul att snattra lite. Hon kör sina tre kilometer på Cross Trainern och tiden går rätt fort. Ullis kommer upp och hälsar och går sedan in i träningsrummet och kör lite rehab. Det blir till slut lite över en timme för mig och 18 km. Så ni förstår att maskinen är lite snäll. Snittpuls på 132 slag/minuten, det är nog ganska precis 70% av max. Asch, jag får ta fram miniräknaren. Ja, typ 69% då. Bra Zon2-pass och jag är nöjd. Imorgon kör vi på med Zwift igen. Jag funderar på dubbelpass. Bara jag hinner fixa lite hemma först och plugga. 

Väl hemma så ser jag att Hammarby spelar och jag hinner knappt sätta mig förrän Bajens målvakt gör en dundertavla och från ingen vinkel alls, typ, så tappar han in den i mål. Den kommer svida länge och den tavlan innebar förlust och två tappade poäng. Trist!

Lördag och jag vaknade lite med en känsla av misslyckande. Jag orkade, eller hann inte heller för den delen, att träna igår. Jag vill ju gärna träna så mycket jag kan. Men det var lite väl många måsten som bedömningar, plugg och förstås andra vardagssysslor. Så fredagen bara försvann med bedömningar men jag kände mig ändå inte helt klar då jag var lite osäker på en sak. Så jag var tvungen att kolla igenom allt igen. Och nu var det lördag och jag började på med bedömningarna igen. Och sen gick jag emellan med lite bloggande, som jag också kommit efter med. Sen var jag tvungen att åka ned med grejer till en verkstad, som skall fixa Ullis bil. Jag skulle tjäna rätt mycket på att beställa grejerna själv och det gjorde jag förstås. Det skulle ändå bli typ över fem tusen för att fixa bilen. Sen hem igen och jag försökte även plugga lite. Efter det kom Ullis hem och vi fixade lite mat och nu behövde vi båda träna så vi loggade in på Zwift och satte igång. Det blev Innsbruck och vi följdes åt innan vi kom ifrån varandra och hon fick en backig variant och jag körde vidare på den vanliga banan som kanske endast är 5-6 km med en kort, men dock rätt tuff, stigning. Vid varje varv försökte jag trycka på, vid sprinten, och det gick hyfsat. Det blev lite drygt 31 km på timmen. Det fick duga. Sen var det hockey och jag trodde stenhårt på Mora och det är ju riktigt skumt. Mora hade hela tiden varit det bättre laget, mellan Mora och Leksand, men trots det så gick segrarna oftast till Leksand. Och idag tog Leksand hem det, efter ett jäkla drama. Surt men det är bara att gratulera Leksand. Hockey går ju ut på att vinna. 

Tisdag och nu skulle det banne mig bli lite träning. Jag pratade med Calle och det slant ur mig att jag skulle köra 5 mil ikväll. Hmm, det kanske var att ta i. Jag orkade ju inte träna alls igår... Men kroppen kändes lite bättre och nu skulle det banne mig bli lite träning. Det är ju inte ofta jag har vilodag och jag skämtade lite med Basse på jobbet. Han tyckte jag skulle vila och då skakade jag på hela kroppen och han förstod inte. Så jag bad honom upprepa ordet vila och jag skakade igen på kroppen! :-D Ha ha, Efter en bra skoldag så var det direkt hem och där var det som vanligt mat och sen skulle jag få till lite träning. Efter maten så fastnade jag i soffan och scrollade igenom Facebook och råkar återigen på ett inlägg där man skall förlöjliga en av Sveriges ledande politiker och dessutom med saker som landsförrädare och annat mycket värre. Ren vuxenmobbing och personen som delade det är dessutom förälder och jag tog mig i kragen och valde att skriva ett personligt meddelande till hen. Meddelandet skall jag inte läsa upp i sin helhet men jag var rak på sak och undrade om hen inte tänkt på att barnen tar efter. Om en förälder mobbar andra så tycker ju barnen också att det är okey. Och vidare så frågade jag när det var okey att förtala en person och när det inte var det. Samt lite annat. Jag vet inte hur det är med er men jag mår dåligt av när människor beter sig illa mot andra människor. Det kändes bra att jag valde att skriva privat men sen får man sen hur det landar. Efter det tog jag mig åter i kragen och nu skulle det cyklas! Jag gjorde iordning två flaskor med lite sportdryck och gick ned till träningsrummet och snart var jag igång. Det blev visst London idag och jag var visst taggad idag för farten var hyfsat hög och jag tog snabba klungor och ibland ledde jag dem själv. Vid timmen så hade jag snittat 24 km/h. Och visst var det lite småjobbigt och när det kom en sprint, som jag satsade på, så försvann mycket av orken. Och när jag passerat 46 km så fick det räcka. Det var visserligen ynka fyra kilometer kvar till femtio, som jag pratade om på jobbet, men det kändes okey. Kanske en aning för hög fart men ibland kan det vara skönt att "sträcka ut". Sen, efter dusche, så blev det lite Manchester United på teve och det var ingen rolig historia. Young blir utvisad och de torskar mot Wolverhampton, med viss reservation för stavningen. Den som imponerade lite var en ny kille som gjorde mål. Men han bidrog också lite grand till att Young fick sitt andra gula kort då han passade lite väl kort. 

Tisdag och jag tränade ju igår, för första gången på länge. Det kändes inte optimalt men jag fick inget större bakslag. Så efter jobbet, idag, så ville jag nog testa igen. Det fanns inget passande program och sedan var det ju fotboll på teven också. Det ville man inte missa. Ullis hade sprungit hem från sitt jobb och tvekade lite hur hon skulle göra. Men då hon också varit lite förkyld så nöjde hon sig med löpningen. Så efter maten så traskade jag ned och slog på Zwift. Jag ser att en kompis, som är elitmotionär, är ute och han snittar 33,5 km/h. Jag vet hur duktig han är och det passar inte att försöka slå följe. Man kan alltså välja att joina en person och då får man pedalhjälp i typ fem sekunder. Sen är det upp till en själv att följa. Och med mitt debacle då jag försökte följa en av världens bäste triathleter, oftast kallad den bäste, Jan Frodeno, så tvekade jag. Det här var visserligen en tjej men världens nästa snabbaste tjej på Ironman-distansen, Lucy Charles. Men hon verkade "bara" snitta 30,5 km/h men det kan ju också bero på kuperingen. Asch, jag joinar, tänker jag. Det är ju en motivationshöjare och ger inspiration. Så rätt som det är så ligger jag bakom henne och det tar någon minut innan jag hittar mitt tempo. Ibland får jag ta i, för att hänga på, och ibland så ligger jag några sekunder före. Det kan såklart vara att hon kör ett program. Hon verkar köra på TT-bike och får då jobba helt själv. Jag anpassar mig och ligger bakom i suget. Rätt kul och jag har något att jobba mot. Sen kommer jag lite före igen och rätt som det är så passerar jag min kompis, "Höj Honom", kanske konstigt nick men den det berör förstår! :-) Han tar det nu lugnt men det verkar Lucy också göra så det blir lite avvaktande ett tag. Jag har redan gett polaren ett Ride On men vinkar virutellt och snart får jag ett Ride On, från honom. Sen kommer då Lucy ikapp och det går hyfsat lugnt innan hon sen stannar och försvinner. Jag tog visst bara ett kort, från Zwift och det blev rätt dåligt men när jag gick in på Lucys sida så är det ett bättre kort på oss, coolt! Det snor jag sen. Men jag märker att jag ändå tagit i så när "alla" försvann så får jag jobba lite och jag hittar några personer som jag försöker hänga på, eller dra ifrån. Men orken börjar tryta och nu får det istället bli att bara typ köra 30 km. Jag försöker sprinta en gång och får rätt bra tid men på andra sprinten så ger jag upp. Det blir till slut 30,2 km och lite över 400 höjdmeter och tiden 58 minuter. Kanske lite mycket av ett Zon 3-pass men ibland får det bli så. På ena sprinten så kom jag upp i hela 98% av max iaf. Grymt! 

Sen, efter träningen, så blev det lite mys i soffan och sen väntade fotbollen. Den fick man ju inte missa. Men vilken jäkla sopig plan! Matchen borde ju inte fått spelas. Man såg ju hur bollen liksom for som det vore en åker. Så för Sverige, som försökte vara ett spelförande lag, blev det extra svårt. Och så jäkla irriterande att Norge får ett godkänt offside-mål. Ah, så irriterande. Den borde linjedomaren ha sett för den var så tydlig. Sen är det ju sjukt spännande och vad säger man om Berg? Är hans tid förbi? Han gör ju helt klart några riktigt bra saker men han förlorar ju också bollen lätt också. Och i farliga lägen. Men det är nog bara en tidsfråga innan han får ge vika för både det nya gardet. Ishak är ju sjukt imponerande. På små ytor så gör han saker så grymt bra och jag ser helt klart en ny Zlatan i honom. Jag tror faktiskt att han, med rätt guidning, kan gå ännu längre. Men tillbaka till matchen också. Den är faktiskt inte så mycket att kommentera mer än att det blev Hawaii-fotboll utav det. Mycket långbollar och det är ju något som man borde gjort tidigare, med tanke på planen. Vi lyckades iaf ta ikapp ett 2-0 underläge och sen till och med, på övertid, gå förbi men tror ni inte norbaggarna lyckades klämma dit en i slutsekunderna? :-0

Och så usla mål de fick. Först har vi ett felaktigt offside-mål, sen har vi Albin Ekdal som lyckas med bedriften att först tappa bollen, på mittplan. Sen jobbar han hem och tar ytterligare ett felbeslut då han skall jaga ikapp bollen istället för att säkra inåt. Och deras sista mål? Rena rama cirkusen och med största säkerhet skulle det sett annorlunda ut men ordinarie Lindelöf på plats? Och kanske sjunger Granen på sista versen? Det går fort i toppfotboll. 

Fortsatt mycket kärlek på skolan och man får sådan glädje av barnen. Det är många som undrar hur det är men även några som undrar vad som har hänt. Men det var en hel del jobb också men som tur var så var det skridskovecka och det innebar lite mindre jobb för mig. Jag känner att jag inte orkar lika mycket. Efter det så var det ju läslyftet och jag, som varit borta i många veckor, visste inte vart jag skulle vara. Jag letade bland mailen och förstod ingenting. Det verkade som min grupp hade upplösts och jag kunde hoppa in i en ny. Jag kände att jag började bli rejält trött och att ögonlocken började hänga. Väl hemma så var det mat och sen tränade jag lite. Det är liksom mitt andningshål men det blev relativt lugnt och jag signade upp mig för tyska PACK, som skulle ligga kring 1,5 watt/kg. Dvs rätt lugnt. Men jag hann köra sex kilometer innan och sen var det då gruppkörning och jag höll mig lugn ända till sista kilometern och sen fortsatte jag ett tag och då höjde jag lite och fick sällskap av några från gruppen. Det blev totalt 43,8 kilometer och ett skönt mängdpass, det får det nog räknas som. Iaf nu men senare kanske det bara får räknas som ett distanspass. Efter det så var det fort in i duschen för nu var det dags för Manchester United mot PSG. De sistnämnda hade 2-0, från bortplan med sig i bagaget, från sist, och det kändes nästan hopplöst och dessutom hade United rena rama reservlaget, då många var skadade eller avstängda. Men det som nästan inte kunde hända hände och det var en magiskt kväll för oss som  hejade på Lindelöfs Manchester United! Det blev till slut 3-1 och det avgjorde precis i slutminuterna. Wow!

Så var det då dags för Vasaloppet men den här gången framför teven och med älsklingen! Jag har ju varit uppe i Mora och träffat "Mora-familjen", om det är någon som undrar så är det inget släktskap men jag har skapat en fin och djup kontakt med en familj under alla mina år, i Mora. Den är guld värd och jag är så glad för det. Men nu var jag hemma igen och Ullis hade börjat duka upp inför Vasaloppet och när jag kom upp var det nästan klart, härligt! Och för er som mest läser sporadiskt, eller är här för första gången, så är det bra att nämna att jag opererat foten och lite halvt handikappad. Hursomhelst så hade jag fixat några skidor till Vasaloppet och det var kul att följa. Så gick då starten och det var som bekant inga bra förhållanden. Jag slapp faktiskt att helt valla för fäste, då en kund blev sjuk och det var den ende som ville ha hjälp med fästet. Men jag följde iaf tre åkare som jag fixat glidet till. Men iaf. Nu gick starten och vad mycket skidor det har varit sista tiden men inget åkande själv, tyvärr. Igår var det förresten tjejernas 3-mil och Frida Karlsson fortsatte att imponera! Wow! Senare idag skulle herrarna köra men först var det alltså Vasaloppet, eller skall vi kalla det för Norska mästerskapet? Under lång tid så var det ingen norrman som lyckades vinna men vad säger man om sista tio åren? Helt galet. Nu är det norrmän överallt, i täten. Men det spelar ju ingen roll. Är man bäst så är man bäst. Oavsett vilken nationalitet man har och det är ju kul att det är sådan status. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg. Favoriterna insåg rätt tidigt att man inte skulle vara i spets, iaf inte i början. Så de bidade sin tid och det blev några små försök till utbrytningar men inget direkt allvarligt förrän på slutet. Då kom team Koteng, som jag tror det heter, upp i spets och lät en av sina åkare dra iväg och de gjorde förstås ingen ansats att trycka på. Spåren på sidan var igensnöade och det tog ett tag innan de andra teamen kunde börja köra. Men det var schysst och bra teamkörning och det är bara att inse att teamkörningar har kommit för att stanna. Det var massvis av norrmän i översta delen av resultatlistan men på damsidan så gjorde Britta processen kort och körde stabilt och vann rättvist men dock med lite tveksam hjälp av en lagkamrat. Men hon gjorde inget fel. Fast hon torde legat lite pyrt till ändå. Herr Wickström tryckte på över krönen och puttade sen på Britta lite. Att man sen turas om att dra kan man väl göra, det går ju inte att hindra. Nä, bra kört men lite tveksama puttningar. 

Sen till herrarnas 5-mil då. Ja, även där var det norrmän i täten med fyra norrmän bland de fem första, sjukt! Ryssen Bolshunov lyckades bli två men glädjande nog tog sig Calle Halfvardsson sig i kragen och kom sexa. Det kanske inte blev det mästerskap han hade hoppats på men ändå fullt godkänd avslutning. Fast som helhet var det mycket stolpe ut. Själv så fick jag, senare på kvällen, till lite cykling. Det blev 32,8 km på New Yorks gator och 425 höjdmeter. Snittwatt 179. Lite lagom. Klart med veckomålet iaf. Sen försökte jag lägga mig i tid för nu var det jobb igen, efter fem veckors sjukskrivning. Det borde pirra lite men det kändes helt lugnt. Kanske för att jag vet att jag inte är helt fit for fight. Och det var skridskovecka och eftersom jag själv inte skulle kunna vara på isen så borde det bli en mjukstart. 

Fredag och nu var det dags för "mitt" stafettlag att köra. Jag hade egentligen lämnat ifrån mig själva hanteringen utav laget men det är klart att man är där och hjälper till lite grand då de körde i mitt namn - Team Enklaresport XC. Som motkrav så hjälpte jag till lite med vallningen, givetvis stålsicklat. Och sen hörde jag att Brittan skulle skjutsa några åkare och då hon hade fullt upp med barnpassningen så sade jag att jag fixar det. Men de skulle köras till Oxberg och det innebar att jag skulle ha lite tid till träning, på morgonen. Sagt och gjort. Jag hoppade upp på cykeln och drog igång. Ingerheijmaren och Rolfan åt frukost och jag passade på att cykla. Det blev New York City och prick 30 km på 59 minuter. Nu höll jag 179 snittwatt och det innebar förstås en del höjdmeter. 394 stycken, närmare bestämt. Så faktiskt lite högre tryck än igår och det var konstigt. Kanske var jag lite piggare. Sen fort in i duschen och sen fick jag lägga om såret lite snabbt och trycka i mig frukost. Det verkade som att mitt lag gått snabbare än beräknat så kanske skulle jag nog kunna vänta in min åkare. Men det fick vi se. Vi parkerar bilen och det visade sig vara riktigt långt ifrån växlingsområdet. Jag fick kämpa med kryckorna i snön. Men det var hårt och jag behövde inte vara rädd för att ramla. Väl på plats så är det bara att vänta och vi får sen besked om att vi "bara" växlat 20 minuter efter det andra laget. Och kanske, kanske kunde Ingerheijmaren komma ikapp lite. Men så blev inte fallet. Det andra laget hade starke F. Blom, som endast stakade, och gjorde det bra. Ingerheijmaren ramlade dessutom två gånger och det blev ytterligare väntan. Men några bekanta dök upp och vi åkte sedan hemåt. Alltså jag och Ingerhejmaren. Blomman fick plats i andra bilen. Vårat lag fick sedan tiden 7.16 och det var klart bättre än förväntat. Riktigt grymt gjort och många fick mersmakSen så var det hockey, på kvällen, och god mat. Det var spännande och Mora avgick med segern - kul!

Just ja! Det var förresten herrarnas stafett, på VM, idag men det var som vanligt stolpe ut. Men de försökte men det gick inte vägen. 

Torsdag och jag kände mig lite seg, på morgonen. Men jag såg att det var något event som hette: W/KG 2for1 Down Under (Ride) (D) Jag visste inte riktigt vad det var men det lät som det skulle hålla sig runt 1,8-2 watt/kg och hålla på runt en timme. Det lät ju såklart görbart men dock lite hårdare än normal enkel distans. Just nu, så här i rehabtider, så försöker jag hålla ned på intensiteten och samtidigt tycker jag att man skall separera farterna lite. Runt 70-80% av min träning försöker jag hålla runt 70% av maxpuls. Då orkar jag både hålla relativt hög mängd och har kraft till hårdare pass. Det här passet skulle snarare ligga runt 80%, eller strax över. Alltså klart görbart men ändå ansträngande. Och jag startar och är beredd att ta i. Jag trycker på i början då jag vet att det brukar gå hårt från start. Men ledaren började lugnt och skönt och jag fick istället vänta in. Men så sakteliga så ökar motståndet och det blir jobbigare och jobbigare. Fast jag tycker ledaren är lite ojämn. Rätt som det var så är det väldigt lugnt och en annan gång så får man jobba på som sjutton. Och väldigt skumt när man blir omkörd av ledaren då han ligger runt 1,3 watt/kg och jag trycker på runt 2,5-2,8 watt/kg. Jag blev inte riktigt klok på det där men jag ser ljuset i tunneln. Till slut så är passet över och jag är rätt slut. 33,9 km kom vi och höll alltså på i en timme. Det lustiga är att det inte blev högre snittwatt än 175. Hm, jag tyckte det kändes jobbigare men snittwatten borde inte ljuga. Det var väl en sådan dag. Sen var det då dags för tjejernas stafett och det kunde ju bli klart spännande. I mina ögon var det väldigt jämnt mellan Sveriga och Norge. Kalla såg jag nog som svagaste länken men hon brukar ju kunna höja sig till mästerskap och i synnerhet till stafetten. Och skulle Ebba komma igång? Men vilka insatser tjejerna gjorde och mot hårt motstånd så gav de verkligen allt och Kalla gjorde ju ingen besviken men jag måste lyfta alla tjejerna lika mycket. Så härligt att se Stina mosa ned Johaug på slutet. Så sjukt spännande i sista backen. Sen kom skåningarna, som skulle vara med i mitt stafettlag, på StafettVasan. Ett kul gäng och jag fick fixa till några av deras skidor. Ja, jag hade också fixat till två par skidor, då vi hade några andra som också skulle åka. Alla var taggade men jag trodde väl inte på någon supertid. Det verkade inte som det var några som hade tränat så mycket skidor. Jo, kanske två av dem. Så att räkna på några växlingstider var svårt så det gällde att vara flexibel. Loppet är alltså imorgon, fredag. Jag skulle skjutsa två av dem till start.