Mycket sport ja. Men kanske inte på det sätt som man skulle önska. Först så fick jag, mellan nysattacker och snörvlingar, jobba hårt med tummen då jag zappade mellan slalom och Skicross. Sen så gick jag hårt in på spurten, under  herrarnas 3-mil, och jag låg visst tokigt så halva armen somnade och sedan resten av kroppen. Jag vaknade sedan av att Felix räcker över Mystica som visst har prutt i rumpan... Trevligt sätt att vakna och det var som tur var enkelt åtgärdat. :-)

Men sport var det och idag gläds jag mest med Anna Holmlund, som vann damernas Skicross. Någonstans i Frankrike.

Torsdag och återigen så blev det transportcykling och visst var det lite segt till Gnesta imorse. Det borde ju släppa rätt så mycket på slutet men det är å andra sidan nytt jobb och det är ju också en omställning. Lite konstigt att de första dagarna gick så bra med tanke på loppet, som borde sitta i kroppen. Men nu verkar verkligheten kommit ikapp och det var med sega ben jag trampade hemåt. Och lite småvirrig har jag varit på jobbet så helt fräsch är jag nog inte. Och det regnade igen. Cykling i regn tillhör inte mina favoritsysslor men det härdar säkert. Tyvärr så tänkte jag inte på att både mobil och nycklar blev kvar på jobbet då jag valde att lämna ryggsäcken kvar. Så totalt ca. 39 km idag också. Snitt på ca. 25,6 km/h. Väl hemma så blev det lite sport och vad roligt för Malmö FF som får finfrämmande! Real Madrid och PSG! Wow! Risken är väl tyvärr rätt stor att det inte blir så spännande så jag väljer nog att stanna hemma. Men vem vet. Under har skett förr! Sedan Usain Bolt! Så underbart! Och nu gav han verkligen allt i typ 150 meter och kunde nog pressat ned tiden en tiondel till, kanske. Svårt att säga. Hursomhelst så ser det ut att bara finnas en tiondel om han kan klarar att springa lite snävare i kurvan då han ju alltid ligger mitt i banan eller t.o.m längre ut. Och sockerbombningen då? Jodå, jag kände mig så låg på vägen hem så jag hade sjukt stort sug på socker och det verkar Ullis också ha haft. Så vi handlade massvis av godis och det gick inte att spara... Lite magknip men det kändes nästan som det var värt det! :-)

Så var det då dags för Kalmar Ironman och Ullis och jag hade bokat en stuga på Stensö Camping från onsdag till söndag och för min del var det dags för revansch efter min miserabla insats förra året. Då jag simmade i en för trång våtdräkt och dessutom inte provsimmade i den innan. Men i år var jag taggad till tusen men det är så många saker man skall tänka på och så enkelt att göra upp en race plan och sen inte kunna följa den. Vi kom iaf ned till Kalmar smidigt och det blev en del hälsande på bekanta. Både vänner och så även affärsbekanta men många av de senare faller in i den första kategorin också. Jag mötte ganska tidigt grossisten för Orca och han visade en våtdräkt som skulle passa mig bra och jag slog till. Hmm, lite samma sak som sist men den här satt ju riktigt bra. Det visade sig faktiskt att den förra våtdräkten var ihopsydd i vaderna eftersom han hade smala vader. Jag är ju nästan åt andra hållet. Nåväl, det kändes skönt. Och en provsim i den skulle man ju hinna med. Men ganska snart så kommer rapporter om att vinden nu kommer från ost och det innebär helt andra vågor än vanligt och en kompis är riktigt orolig. Jag tror inte riktigt på rapporterna men ju mer vi kollar ju mer sannolikt är det att det kan bli så. Vi fortsätter att kolla på expot och jag får även prova ut ett par glasögon som jag skall ta in. De skiljer ut sig genom att själva stödet för näsan är annorlunda och det går att skalmen kommer högre och det ger mer synfält uppåt då man ligger i bågen. De känns riktigt bra. Vi fortsätter att ladda på med energi. Onsdag kväll träffar vi även lite bekanta över en bit mat på en finrestaurang men jag var nog ute efter enklare mat nu. Men det smakade helt okey. Iaf i början. Sen på torsdag så testar vi då att simma och vågorna är rätt höga. Tycker iaf vi. Kompisen säger att det är panik och han har simmat på en del av simbanan men jag gissar att förhållandena borde vara ganska lika. Men man blir lite orolig ändå förstås. Och rapoorterna fortsätter strömma in! :-0 Sen på kvällen så sitter jag och äter en energikaka när jag liksom tuggar helt snett och hårt. Aj, f-n! Jag biter mig fruktansvärt illa i tungan och vet inte vart jag skall ta vägen. Ullis undrar förstås vad som hänt och skrattar nog lite. Men jag kan inte prata och det värker riktigt mycket. Och det slutar inte värka och jag har sen ont i flera dagar. Sen somnar vi hyfsat tidigt men när jag vaknar så verkar det som värken gått ned, på samma sida, i halsen! :-0 Men jag gissar att det inte är förkylningsrelaterat men nämner säkert det till Ullis, typ 10 ggr... På fredagen så fixar vi iordning våra race-påsar och checkar in cykeln. Jag var inte helt nöjd med servicen på cyklarna då jag tyckte han var lite väl stolt över inställningen över bromsarna som dessutom inte var helt bra. Dock så tänker jag inte på att kolla dem själv ordentligt och det kanske jag skulle gjort. Men själva packningen av påsarna är lite jobbig för man har en plan över loppet som sen kanske får revideras väldigt mycket. OM man ens skulle komma förbi simningen. Hursomhelst så går fredagen ganska fort och vi är rätt trötta och somnar som stockar. Men jag får gå upp några gånger på natten för att lätta på trycket, man har väl laddat på gränsen. Sen vaknar vi och det med lite lätt ångest. Vinden har inte vänt och det blåser rätt mycket. Hmm, det kan mycket väl vara så att 10 000 kronor i bara startpengar gått rätt ned i sjön så att säga. Och typ lika mycket till i andra kostnader. Men vi är taggade och försöker att inte tänka på det. Vi äter vår frukost och åker sen ned till starten. Vi hittar en plats ganska fort och går sedan ned och fyller på cykeln med vätska. Ullis tycker det är dumt att kolla däcken mer än att bara känna på dem. Och det är nog rätt. Det var typ en vecka sedan de fixades. Så jag kollar inte min heller. Och tyvärr inte bromsarna heller. Sen går vi ned till start och ställer oss på typ samma ställe som förra året och sen dyker Tellan upp som vanligt med sina föräldrar. Han är inte alls orolig och det är bara att gratulera. När våtdräkten väl är på så börjar den jobbiga marschen mot start och vi hör först "Just idag är jag stark" och sedan Nationalsången. Det stärker lite men det är ångest. Rejält ångest! Sen är det nära och man nästan tvekar när man skall i för vågorna är stora redan från start. Och ned i vattnet och andningen är åt helvete! Jag får börja bröstsimma väldigt fort men gör några försök att crawla men får nära nog panik. Jag guppar till höger och får iaf ingen som vill simma över mig. Jag försöker trycka bort känslorna att det är kört och bara jobbar på men det känns nästan som jag är sist ganska fort. Det är jag förstås inte men jag kan, eller vågar inte, kolla bakåt. Några försök här och där till crawl men jag vågar inte riktigt. Jag vet inte hur länge jag kämpar till första bojen och efter den blir det bara värre. Och jag förlorar förstås massor av tid. Jag vet att jag försöker crawla ibland och när jag ligger på en våg och den bara försvinner så är det fritt fall en meter och det har man förstås inte varit med om förut. Och innan jag förstår att det går bra att fortsätta crawla så blir det massvis med växlande mellan bröst och crawl. Det är förstås mest bröstsim, eller vad man skall kalla det. Det är folk överallt som måste ha hjälp och folk som har stora besvär med kallsupar och man vet inte om man skall ropa på hjälp men jag har fullt sjå själv och måste lägga allt krut på mig själv. Jag får inte... Nä, jag får inte ge upp! Det skulle bara vara för mycket och jag skall verkligen ge allt och absolut inte ge upp förrän det är försent. Glasögonen funkar och ingen kramp än så länge. Till slut så har jag kommit längst bort på banan och jag får lite vågor i ryggen och jag crawlar nästan hela biten bort till nästa boj, där jag skall vända tillbaka. Nu simmar jag helt snett och folk på båtarna börjar ropa och jag hittar till slut den bortre bojen. Ja, iaf en kort stund då vågorna var rätt för mig. Så det blir till att åka tillbaka och nu har jag till och med gått på grund. En kille på en båt pekar förträffligt och nu blir det minst hälften crawl men känslan är overklig att liksom åka upp och ned som en jojo. Men det funkar och nu passar det bra att andas till höger. Sen är jag äntligen vid bojen och får vända in mot hamnen igen. Och nu är vågorna rakt bakifrån och det funkar hyggligt. Dock blir vattenläget annorlunda så det tar ett tag att få grepp på det nu. Många simmar på fel sida om de gula bojarna men de vinner inget på det så ingan rättar dem. Jag simmar nu rakt på och får faktiskt bröstsimma lite fast varför förstår jag inte då jag inte tjänade på det. Kanske för att ta igen mig. Jag har på något sätt överlevt och vill pusta ut. Jag känner att känslorna vill bubbla ut men får hålla det inom mig. Det är fortfarande långt kvar. Och nu under bron och spärrgränsen verkar jag ha klart och nu crawlar jag mer men det är lite vågor igen. Men snart nog har jag rundat bojen men jag bröstsimmar runt den och märker hur sakta det går. Så ganska fort går jag över i crawl och nu är det crawl hela vägen in. Typ 600 meter iaf. Och folk är som galna på bron och jag kanske öker lite då och vinkar faktiskt under ett crawltag. Men i nästa sekund så får jag världens kram i vänster bakre lår! Aj! Jag försöker trycka bort den och sen crawlar jag med benen bara släpandes. Stannar några sekunder och försöker förstå vart jag skall upp på rampen och fortsätter sen. Men när jag skall upp så lyder inte benen och jag krampar igen! Men vad f-n! Folk undrar vad jag håller på med men det går inte att gå! :-0 In i tältet och jag vill nästan gråta. Nacken svider sjukt mycket och jag undrar om någon har solskyddskräm och får en flaska slängd till mig. Jag sprutar på och skriker! Det gör skitont och svider MEGA-mycket. Det var visst skavsår från våtdräkten. Sen till cykeln och upp på den. Det går fort ut från Kalmar men rätt snart så viker man av mot Ölandsbron och nu är det motvind. Lite häftigt att cykla på bron och många tutar. Sen är det tuff sidvind och när snart, när man möter varandra efter en liten krok, så ser jag Ullis och hon skiner upp! Jag vill bara gråta! Shit! Hon klarade det också! Hur sjutton klarade hon simningen, tänker jag. Jag har ju ändå fått till min crawl och jag var osäker på om hon skulle kunna crawla i de här vågorna. Och att hinna bröstsimma sträckan i dessa förhållanden på våra nivåer trodde jag inte var möjligt! Jag vill berätta för någon men de skulle förstås inte förstå något. Men jag ler för mig själv och rätt snart är jag ikapp henne och vi får en stunds njutning genom att bara se på varandra och göra knoge mot knoge! Häftigt! Jag kör vidare och håller uppe ett rätt högt tempo och sen är det full motvind till östra sidan och sen är det sidvind upp igen. Över Alvaret och nu med vind i ryggen så uppförsbacken var inget att tala om. Fort ned från kyrkan och över Ölandsbron gick det rasande fort och jag hade 63,5 km/h där som snabbast. Dock så tycker jag det går riktigt trögt då farten var låg. Det kändes nästan som någon broms var på. Men men, nu var det med vind i ryggen och livet lekte. Fast det var väldigt varmt kände man då man hade vinden i ryggen och jag sköljer mig med vatten då och då. Och får jag i mig tillräckligt. Det var frågan. Jag hade inte behövt stanna en enda gång. Men jag började bli trött men tanken på att det skulle bli lugnare på cykelvägarna norr om Kalmar hjälpte. Fast sex mil kan vara långt om man börjar bli trött och nacken gjorde sjukt ont. Jag fick tyvärr sitta mer upprätt än ligga i bågen. Och när vägen inte var självklart så kunde jag inte ligga ned för då såg jag inget. När det var bättre markeringar så gick det lättare och det räckte att kika upp var tionde sekund typ. Till slut så kommer jag då in för växling och det känns underbart. Men kroppen känns trött och när jag skall få på mig de svara kompressionsstrumporna så går det bara inte. De är för trånga och efter en minut så avbryter jag och gör ett försök med de lite störra gula strumporna, som jag för säkerhets skulle plockat ned i påsen. Och det funkar. In med lite energi i de små bakfickorna och sen iväg. Eller iväg och iväg. Det händer inte så mycket och på cykeln så fick jag ont i halsen. Men man ligger inte på så hårt på så här långa sträckor. Men jag tvingar mig att jogga lite grand men det känns som en rejäl uppförsbacke då man har 40 km kvar och benen känns som stockar. Efter typ 3-4 km så kommer en station och jag känner att jag för första gången måste lätta på trycket. Jag tråcklar ned min tri-suit och pinkar och ser över axeln en bekant som verkar spana efter någon och säger något om att "nu måste han komma". Jag ropar på henne och hon skrattar och sade att de letade efter mig. Det var lite roligt och jag fick höra att det gick bra för hennes man. Hon sade något om att jag cyklat bra men det tyckte väl inte jag. Jag fortsätter iaf och tvingar mig att jogga mellan varje station men jag kanske gick lite för långt efter några av de första. Men sen vaknar jag till och håller ibland runt 5.10-5.15/km och det känns lätt och bra. Benen verkar komma igång men jag har svårt med energin. Jag kör bara på vatten och cola i början och gelen funkar inte så bra. Någon isotonic gick nog ned men det är typ alltid vatten och cola och mycket vatten över mig. I början borrar jag ned huvudet och bara kör men ju längre tiden går ju mer medveten blev jag om omgivningen och det är ju sjukt mycket folk! Det är riktigt roligt och man sporras. Men vid runt 20 km så börjar kramperna komma och det är främst vänstra bakre låret. Det borde jag ha stretchat mer innan. Några gånger även tendenser i det högra och även i bägge vaderna. Men det vänstra! Shit! Det är stenhårt några gånger och helt omöjligt att springa och det blir akutstretch. Och det blir bara värre och värre. Några funderingar har jag om jag överhuvudtaget kommer i mål. Vid runt 8 km kvar så kommer jag ikapp en kompis och i början så kommer han alltid ikapp mig då jag krampar men sen lyckas jag behålla mitt försprång och det sporrar mig lite att han är bakom. Jag borde ju också vara lite mer rutinerad och vill inte få stryk! :-) Sen är det nära och man vill gråta av lycka. Vilken dag! Och nu bara en lång raksträcka och jag ökar farten och PANG! Aj! Där kom krampen! En kvinna ropar! -Men det är ju så nära!? -Ja, men säg det till mitt ben, svarar jag! Publiken spanar in mig och efter tjugo sekunder försöker jag igen och samma sak igen. Nu hoppar jag på ett ben och kommer sen in på Ironman-mattan och jag gör lite gester till publiken och sen får jag för mig att spurta förbi en kille och ökar och krampen slår till! På mållinjen!!! :-0 Den som filmade fick härliga bilder och jag får nog försöka få tag på filmen! Jag jublar och är så glad! Men sen tar jag helt slut och kramperna börjar ta över och jag får hjälp medicinteamet och där inne så berättar jag förstås att jag är hela Kalmar Triathlons sämste simmare genom tiderna men jag gjorde det! Jag klara de värsta förhållandena de haft på simningen! Fy f-n! Jag är så stolt och känslorna svallade! Jag ombeds att vila lite med salttablett på tungan och jag blundar och vill se mig själv springa i mål men vad får jag se!? Jo två stora vågar som sköljer över mig. När jag försökt klara mig från den första och ta luft efter den så hinner jag inte utan nästa meterhöga våg sköljer över! Shit! Nästan traumatisk och jag får ligga en hel timme och få hjälp. Jag ville ju se Ullis springa i mål och när jag äntligen får tag på henne så gråter jag. Men hon mår riktigt dåligt och måste också ha hjälp. Ja, jäklars vilka bragder vi gjorde! Jag är så stolt över oss båda för idag var det riktigt, riktigt tufft! På något sätt så lyckas vi hämta cyklarna och ta oss hemåt till stugan och somna. Min tri-dräkt, som var typ oanvänd, förstördes helt av bara mitt svett. Sen märker jag att bakbromsen ligger på och man kan inte alltid fundera på om det även gjorde det under cyklingen eftersom det kändes konstigt i låg fart. Nu har jag fått rejält ont i halsen och även det gör att jag tror att det kunde gått bättre men framförallt så tror jag att energi och vätska kunde gjorts bättre för träningen är jag rätt nöjd med. Men det skiter vi i nu! Jag, och Ullis!, klarade det! YES! Jag tror min tid blev 13.20 och jag hade tre mål för loppet. 1. Klara av det. 2. Slå på pb på 12.20 3. Slå Sub11. Men de målen fick jag göra om under loppet. Nu var det viktigaste att göra det så bra som det gick och jag är nöjd. 

Tisdag och klubbträningsdag men nu spelade ju även sveriges U21-killar EM-final! Så det gällde att inte såsa på och efter träningen. Men vart sjutton lade jag min Suunto! Klockan som dokumenterar all min träning och tävling. Nåja, jag fick ta mellantider med mobilen men den har ju sina problem och jag hade inte ändrat tiden innan skärmsläckaren slog på. Det blev lite problem helt enkelt men det skall ju inte störa träningen i sig. Väl framme, efter en stunds letande efter klockan, så samlas vi som kommit och det är, förutom jag och Ullis, Flaken Rainy, Putte och nya killen som jag ännu inte hittat ett bra namn till. Asch, vi kallar honom för Wesslan! Klara chanser att bli snabb som en vessla iaf! :-) Vi joggar bort mot Trossen-rakan då Putte undrar om han inte skall hämta en sprayflaska för att märka upp hundringarna och sagt och gjort. Vi andra fortsätter att jogga runt området där vi skall springa medan vi väntar på Putte. Vi passar på att märka upp hundringarna med lite från naturen som blommor och blad så går det fortare sen då Putte kommer. Sen kör vi en runda till då Putte kommer med flaskan och på hemvägen så körde vi löpskolning. Kanske lite kortare än normalt men några var slitna från Trosa Stadslopp och jag med. Så var det då dags och det var dags för "Olgor" Tanken var att jag skulle köra 8-10 snabbare, i snitt, på km-tiden jag hade under Trosa Stadslopp och en Olga är ju 2 km. Så rejält tufft och med lite olika farter runt själva snittfarten. Jisses! Jag kanske tog mig vatten över huvudet och jag startade även med huvudet under armen. Utan ngn klocka som kunde säga att det gick alldeles för fort och dessutom med klubbkompisar som sade fel farter. Givetvis i välmening då deras klockor "släpade". Tror jag hörde att det gick i 4-40-fart och sedan i 4.30-fart Men jag hade i snitt 4.17 på stadsloppet och nu gick det bra mycket fortare. Det kändes snarare som 3.40 och lite snabbare i början. Hmm, det gick åt helvete för fort iaf och tanken med Olgor, iaf "våra", är att springa 400 meter lite snabbare än tröskelfart och direkt på det 400 meter lite långsammare än tröskeln och de 400-ingarna skall diffa på 8 sekunder. Sen, utan stopp, likadant med 300-ingarna där det skiljer 6 sekunder osv. Dvs. totalt 2000 meter. Jag glömde att trycka av på min första 400-ing och den gick alltså alldeles för fort och sedan slog skärmsläckaren på några ggr så jag har inte mer koll än tiderna nedan. På min andra Olga, av tänkta 3, så börjar jag känna av baksida lår ganska kraftigt och det eskalerade på slutet så jag fick packa ihop och kom inte ens i mål på den andra. 1800 meter kommer jag och stapplade i mål på den. Ajdå! Men det känns bara rejält stelt och muskeln drog ihop sig rejält. Lite grand samma sak med högerbenet. Till slut hade jag stretchat ut så jag kunde jogga igång igen och allt känns bra igen! :-) Men men...

Sen kom vi då hem och slår på teven och matchen skulle precis till att börja. Jag hade inte gett landslaget mer än 5% men hoppades förstås. Portugal kändes alldeles för bra men vi lyckades till fullo med att inte gå bort oss och Portugal tilläts inte få ut fullt av sitt spel. Ah, jag är så imponerad och det här var bland det mäktigaste jag sett. Alla gjorde verkligen sitt yppersta och vad kul att det finns en framtid för svensk fotboll. Shit, vad roligt! Jag avslutade kvällen med att anmäla Enklaresport Running Club-deltagare till Hässelbyloppet. En av våra höjdare under året. Trosa Stadslopp är alltid högst men sedan är det Hässelbyloppet, tätt följt av Premiärmilen och Stockholm Marathon.

Uppjogg med löpskolning ca. 3 km

400 - 3.10,34 (totalt på första 400, 400)

400

300 - 1.11,88

300 - 2.05,57 på 300+200

200

200 - 52,08

100 - 24,79

100 - 26,84

400 - 1.31,64

400 - 1.39,11

300 - 1.15,63

300 - 1.18,21

200 - 51,31

200 - 53,48

.... :-0

Nedjogg ca. 1,5-2 km

Så var det dags att summera 2014 och det var helt klart ett händelserikt år på många sätt och även lite skrämmande faktiskt. Men låt oss börja kronologiskt, dvs från början av året.

Januari - bra start!

Den första januari så startade vi med en jogg och anledningen till att jag nämner det var att den goda vännen Flaken ville hänga med så det blev en härlig start på året med 15 km och ganska prick 6-minutersfart. Lite segt var det av förklarliga skäl men inte värre än att man hängde med. Och hänga med var ordet för Flaken och jag var väldigt jämna just då och pressade varandra bra på träningarna. Det handlade för övrigt mycket om träning och om Enklaresport Running Club, som jag brinner för. En hel del träning var för Vasaloppet så det innebar stakning på olika sätt.

Tråkigheter var det också då det var begravning av min farmor och hon har helt klart betytt en del för mig. Speciellt att det är oerhört viktigt att göra rätt för sig och att vara snäll. Kanske låter präktigt och tråkigt men det är det absolut inte. Glädje var också viktigt och kul hade både hon och jag haft.

Februari - skidåkning!

Så var vi inne i februari och nu handlade det en hel del om skidor och mer specifik träning för just Vasaloppet. Och jag och Rolle var iväg på en kombinerad tränings -och tävlingshelg på skidor. Det blev dessvärre en katastrof med fästet och loppet gick inte så bra som jag hoppades på. Sen i slutet på februari så började Vasaloppsveckan och då hade jag fullt upp på Vasaloppsrakan, kanske lite mindre jobb än vanligt men ändå väldigt mycket. Och sen hoppade jag in i Siverts stafett-lag och det blev en riktigt rolig dag med både tävling och mat efteråt. Dessutom hockey med underbar stämning. På något konstigt sätt så vann Mora efter att ha legat under och det rejält.

Mars - Vasaloppet!

Så var det dags att tävla och allt är väldigt osäkert, t.o.m om det skall bli lopp överhuvudtaget då det var så varmt. Men det blir på något konstigt sätt start men vi är sena till start och jag får springa för att få en plats och kommer längst bak. Jag får inte ens plats och smiter lite på sidan där det inte är spår. Och starten går och fästet är obefintligt då jag kör på burk, som en kollega lade på i tron om att det skulle vara minusgrader. Men de som kör med klister har det också jobbigt då det bygger under. Ja, väldigt få har lyckats få till det och knappast hela loppet. Hursomhelst så har många det tufft uppför backen och jag väljer fel sida och ligger rejält efter schemat. Väl upp på myrarna så är det bara två spår som funkar och det går i snigelfart. Men inget fäste och när backarna kommer så är det bara att bita i och samtidigt bita sig i tungan då några skejtar. Hursomhelst så nästan grinar jag då jag glider in i Hökberg och jag får lite snabbt klister på skidorna och det fäster lite igen. Skönt men givetvis ingen medaljtid i sikte. Nåja, jag har aldrig varit så pigg i kroppen efter ett Vasalopp och jag har det lite skoj i bastun där jag drar några rövarhistorier för ett gäng ålänningar. Dessvärre missade jag Kalle Moreus som var framme för att prata med mig vid mitt marknadsstånd. Men det blev en del snack med hans trevliga bror Pererik. För övrigt han som gjort Koppången, den fina visan. Vidare under mars då? Jodå, en ultra låg inplanerad och det bara 6 dagar efter Vasaloppet. Så det var klart en chansning och chansningen visade sig inte gå hem. Då man stakar så jobbar bålen väldigt mycket och med facit i hand så behövs bålen även vid löpning. Jag höll ut i ca. 3 mil och sen var jag så slut! Men Ullis tuggade på och kom nästan 6 mil! :-) Det var alltså Skövde 6-timmars jag pratar om. Sen blev det några slitiga pass men det är också klart förståeligt.

April - Tävling i Köpenham!

Så var det 1 april och VM i halvmarathon och det i Köpenhamn. Ullis och jag åkte själva men umgicks lite med några andra familjer då och då. Kul att se staden men vi fick gå en del och det dagen innan loppet. Kroppen kändes inte så lysande så jag hade inte så stora förhoppningar men det var ju bara testa och se. Och loppet då? Jodå, jag startade rätt hårt men ändå kontrollerat. Tyvärr så domnade fötterna bort lite då jag knytit lite för hårt så efter 6-7 km så får jag stanna och knyta upp och då tar det ett tag innan jag är igång igen men jag tror inte jag förlorade så mycket.

Och all Vasaloppsträning verkar ha gett resultat för jag sprang på låga 1.39 vilket var klart under det förväntade målet! Wow! Vilken start på året. Och Ullis verkade också nöjd. Efteråt så åt vi gott på en mysig restaurang med de övriga familjerna. I samma veva så får jag också besked om att jag blivit blåst av några som låtsades vara en känd speltillverkarfirma. Men för att gå händelserna i förväg så får poliserna fatt på bedragarna och jag får tillbaka mina prylar - Pust! :-0

Vidare så får jag även i all välmening en behandling med stötvågor och efter det så kan jag inte springa på typ en vecka. Så det kommer jag att akta mig för såvida jag inte är skadad på riktigt. Desto roligare var löpskolningen med Charlotte Schönbeck. En tjej som lyckats som vet att det inte finns några genvägar. Jag är så sjukt trött på alla genvägar, trender och alla som skall sko sig på både det ena och det andra. Hursomhelst så fick man en rejält värk men även en bra dos med energi att ta med sig till klubben.

Fortsatt bra träning och nu även premiär för racerna. Rätt bra fart på företaget också och det är bra då branden sommaren 2013 fortfarande besvärade.

Maj - löpning runt Sillen och lite argumenterande om löparskor.

Så var det dags att springa runt Sillen och klubben hade skapat ett evenemang. Vi blev en handfull som började springa och det blev lite småryckigt men jag kände mig stark så jag tänkte inte gnälla utan hängde bara på. Styrkemässigt så var det inga problem men längden i sig gjorde att jag inte riktigt var van att springa så långt! :-0

Och apropå att springa långt så lade jag mig i skodebatten lite grand då kommersiella krafter gärna vill slå mynt av trenden med barfotaskor. Lite lustigt att det som startade det hela nu är lagt åt sidan och många har ersatt det med superdämpade skor men mystiken finns visst fortfarande kvar. Hursomhelst så tyckte jag det var tragiskt att det som faktiskt lyckats ordentligt med sin löpning vet vad som funkar men istället så lyssnar man på andra och annat. Men men, jag tror i min enfald att sunt förnuft skall vinna i längden och det gör det ju men det kan ta lite tid ibland. Men för att återgå till ordningen då. I mitten på maj så har vi Otto Elmgarth på besök och lite roligt att han sprang ganska dåligt rent tekniskt men ändå så är han en riktigt grym ultralöpare, den andra svensk som sprungit Badwater och dessutom gjort det riktigt bra. Det var en rolig reflektion mot all larv som nu sker inom löpningen. Han tränade däremot väldigt mycket och som någon senare sade till sin kund som inte kunde börja springa för att hon inte hade gått någon löpkurs. -Sätt en fot framför den andra och upprepa och gör det allt snabbare tills du springer! :-)

Juni - bröllop och Stockholm Marathon!

Ja, jisses vilken resa. Ullis storasyster gifte sig och mitt i sommaren skall det ju vara varmt men det var i Umeå och sommarens kallaste dag. Bröllopet och festen var i ett större plåtskjul men det var mysigt men tyvärr lite kallt. Och det dagen innan maratonloppet. Jag tror att det tog på musklerna faktiskt och sen när vi skall flyga hem morgonen efter så bråkar tullen om min gel, som är lite för stora. Men jisses! De ser ju vad det är och jag blir grinig och håller på att bli utslängd. Till slut så checkar jag in min väska och låter gelen åka med där och hoppas på att utcheckningen går fort. Hursomhelst så går allt smidigt men vi känner oss ganska trötta rätt snart på loppet och min tanke på 3.30 är grusade redan innan 2 mil då jag blir omsprungen av farthållare. Hursomhelst så får jag kämpa hårt och kommer i mål på 3.46.01 Bra ändå kan man tycka men jag trodde att jag skulle kunna attackera 3.30 i år.

Efter det så blev det några mysiga joggar med några i klubben och en del cykel med Ullis. Vi arrangerade dessutom Hedebyloppet men fick slita igen och frågan är om det var värt det. Hmm... Sen väcktes en tanke om att göra det lättare men det är inget bestämt ännu.

Trosa Stadslopp går sen och jag springer riktigt bra igen och tar ut mig rejält. Mitt mål var att gå under 40 minuter och får 38.36 Jag passade på och spinna också och det hade jag inte gjort på flera år. Lite spännande.

Juli - träning mot Kalmar Ironman

Så blev det lite mer inriktning mot triathlon och då förstås simning. Och vi simmade i en liten mysig sjö med källor som gjorde vattnet härligt friskt! Och det blev en favorit. Och fortsatta träningar med löparklubben förstås.

Augusti - Kalmar Ironman!

Veckan innan Kalmar Ironman så hoppade jag in i Ullis lag på Ångaloppet och det var en ny erfarenhet. Tyvärr så fick jag fruktansvärda skavsår och man borde nog testat lite mer innan. Loppet gick väl inte så där superbra då simningen strulade rejält. Jag sinkade rejält men var stark på löpningen. Men vi fick iaf blodad tand. Sen kommer the Ironman och det blev en rejäl kalldusch. Jag får låna en våtdräkt som egentligen var gjorde för en som väger 10 kg mindre och jag lovade att provade den på riktigt men så blev det aldrig och det blev en ruggig kamp där ute i vågorna där kroppen krampade och jag hyperventilerade. Jag blir till slut uppdragen då det gått för mycket tid och kramperna gjorde att jag inte ens kunde springa på en vecka. Men sen så kommer vi till den stora grejen för året och det är väl att jag började jobba som lärare igen - idrottslärare. Ullis väckte en idé om att jag kanske skulle skicka in en ansökan så Tim fick "tvingas" att lära sig jobbet lite mer på riktigt. Och som Tim har lärt sig och vilken resa det blev för mig. Helt klart även tuffa stunder men väldigt, väldigt mycket positivt också. Wow! Vilka härliga elever och vilka kolleger. Det här behövde jag. Och dessutom en riktigt, riktigt bra chef. Men framförallt så är det så mycket kärlek från eleverna så det är lätt att ge mer än man borde. Jag hoppas och tror att jag kan betyda mycket för många av dem. Men det är en tuff start, det skall medges. Jag får tyvärr också ställa in SM i inlines då träningen blev för dålig. Men jag började få ordning på skorna så hoppet fanns länge.

Zlatan gjorde också comeback som han gjorde det! Wow! Tre baljor direkt!

September - valmånad.

Kom igång med blodgivningen igen och lite spruträdd har jag blivit också. Men det gick bra. Och fortsatt bra med träning och bra stuns i kroppen av all gympa i skolan också. Zlatan meste målgörare i landslaget. Värt att nämna och stort för en Zlatanist! Sen var det bröllopsfest och det var trevligt och vi gick hem på natten. Dock kändes 4 km rätt långt då! :-)

Desto tråkigare var det med valet... :-( Kanske värt att påminna om historien. Det var iaf en trist kväll att se rapporterna strömma in. Slutet på sepember gick tyvärr i förkylningens tecken och snart var det ju Tunnelloppet och Hässelbyloppet. Jag fyllde förresten år också och det är ju alltid trevligt att fika lite.

Oktober - Hässelby!

Så var det dags för Hässelbyloppet och tisdagen innan fick jag bryta och sen på torsdagen så testade jag och då funkade det. Så jag ställde upp och gjorde det återigen bra. Konstigt att jag kan ta ut mig sådant! :-0 45.36 får jag och det kanske inte låter så bra men en rejäl förkylning i över 3 veckor och med min sjukdomsperiod med Borrelian så är jag glatt överaskad och jag slog nu Flaken rejält. Han persade också.

Sen på skolan så har jag möte med chefen och hade väl tänkt att tacka för mig men de är så nöjda och det känns så bra med eleverna så jag säger att jag fortsätter. Sen så chockar Flaken rejält på några backträningspass och det är ju nästan sjukligt hur han kan dra på ibland. Helt omöjliga tider! :-0 Jag passar även på att köra ett maskinträningspass och det är bara kvinnor/tanter där och det låter ju lätt... eller? :-0 Shit! Jag blir helt död och orkar inte ens genomföra passet hyggligt! Jag vågar inte tänka mig hur jag såg ut på slutet! :-)

Jag fortsätter sen att debattera lite men gör det bara då "min sida" sas blir påhoppad. Men det uppskattas inte och det är ju lite lustigt att bara den ena sidan får säga sitt. Men jag känner mig rätt säker på min sak men det är lite frustrerande att gemena man inte kan se igenom upplägget. Jag skriver något i stil med "80-talet, kom tillbaka". Där träning låt i fokus och inte en massa genvägar. Sen har jag några magiska träningar med grym fart och det är helt klart kroppen som går lite i vågor. Allt blir iaf mycket bättre hela tiden och mina dippar inte så små. Speciellt inte om jag sköter kosten. Jag testar även spinning igen och det på nyöppnade Safiren. Cyklarna är grymt avancerade och det sporrar. Några härliga pass med klubben och även ett pass med Tanja och Ullis runt i Åda-skogen. Kul!

November - härliga pass och Tunnel Run!

November var det mycket bra träning och även lite kul pingis på jobbet. Sen går det riktigt bra innan jag strax innan Tunnelloppet blir förkyld - Neeej! Nåja, jag hade tänkt att bara socialjogga men sen blev jag lite taggad utav Flaken och blev lite sugen på att ta i ordentligt igen. Men förkylningen gjorde att jag bara tänkte jogga. Men väl på plats så slår tävlingsdjävulen klorna i mig och jag taggar igång mig ordentligt och känner mig helt plötsligt frisk igen! :-) Jag springer så fort som jag kan och det är först vid 9 km som jag känner lite tryck i bröstet men det är först då och vem känner inte tryck i bröstet då. Loppet är rejält kuperat och jag får 46.01 och det förvånar rejält. Tyvärr blir jag dålig efteråt så helt frisk var jag förstås inte. Loppet var iaf sjukt roligt.

Sen kommer jag äntligen igång med stakningen och det är lite väl sent men ändå. Nu är jag igång!

December - flytt av Enklaresport.

Jag fortsatte skriva lite om dämpade skor för någon ordning får det ju vara. Vi som sprungit i "vanliga" skor är ju inte skadade men nu pratas det om skador hela tiden men ingen verkade se sambandet. Fast det är ju upp till var och en vad man springer med. Själv skaffade jag ett par superdämpade Hoka One One men första passet var ingen höjdare. Vet inte om jag spände mig men sen avslutade Ullis och jag med ett 18 km-pass och det var magiskt! Wow! Markkontakten blev som att springa på skogsstig fastän man sprang på asfalt. Det blev iaf lite stakning i Södertälje också. Trevlig avslutning på skolan då både elever och rektor sjöng! Sen flyttar vi Enklaresport och det till gamla Mecman-lokalen, dvs nya NA-Svensson-huset. Stället där jag har jobbat i 19 år så cirkeln är sluten kan man säga.

Mycket text blev det! Avslutningsvis vill jag bara skriva att året var bra som vanligt, det är det alltid med Ullis vid min sida! :-)

Ja, det hände mycket den här helgen. Ullis hade sedan länge bokat in Stockholm Marathon och sedan kom inbjudan till hennes syster L´s bröllop dagen innan. Och Stockholm Marathon är inte bara en stor tävling utan kostar även väldigt mycket pengar men vi kollade flyget och insåg att vi nog skulle kunna klara det. Och sedan dyker en möjlighet för mig att springa då en klubbkompis inte skall springa. Men vad sjutton! Skall Ullis springa så kan väl även jag fast jag hade dock inte tränat rent specifikt för det på slutet. Och Ullis hade varit lite småskadad då hon körde lite för hårt efter Skövde 6-timmars. Hursomhelst. Vi flyger upp till Umeå och jag tycker det är lite småläskigt att flyga och våndades lite. Lite problem blev det vid säkerhetskontrollen med min gel som var över 100ml. Men en trevlig kvinna som själv ville börja springa längre sträckor såg lite mellan fingrarna och det var okey. Sen landar vi, allt går bra. Vi går förbi biluthyrningen och det kostade ju skjortan. Känns ju sådär då man i princip bara skall åka 3 mil fram och tillbaka. Nåväl... Vi kunde förstås frågat några bekanta som tagit bilen upp men vi hyrde sedan iaf. Hotellet var värt en egen historia med bland annat dörrar i 3D! Shit! Man blev ju nästan full bara av att titta på dörrarna. Och rätt mörka rum men väldigt säreget. Tyckte det var lite häftigt men kanske lite porrigt typ. Ullis var inte direkt förtjust. Vi går lite på stan och handlar lite mat och gör sällskap med Ullis bror. Sedan tar vi bilen bort till festen och träffar alla. Väldigt trevlig släkt som Ullis syrra gifte in sig i, kul! Bröllopet var enkelt men ändå väldigt fint och tårar föll lite här och där. Jag valde att titta bort när brudgummans mor grät för annars hade jag sprutat tårar! :-) Lite tipspromenad innan maten och jag klantade bort mig lite fast jag visste ju svaret på en fråga som tagit mig åtminstone till final! ;-) Grr... Sen försökte vi att få det att inte bli för sent med tanke på loppet och vi tog vår rödbetsjuice till allas förvåning. En del trodde vi tog en sup! Nja, inte direkt. Tyvärr var det ruggigt kallt i lokalen och det tog på musklerna som skakade lite. För de som drack var det nog ingen fara men Ullis och jag huttrade! :-0 

Hem for vi och försökte få lite sömn innan vi skulle upp tidigt. På morgonen så blandade vi till vår sista energidryck och gick ned till frukosten. Det gick smidigt och lika smidigt gick det att tanka och lämna tillbaka bilen. Sen när vi skall igenom säkerhetskontrollen så går det inte lika smidigt och jag håller nästan på att bli utslängd av en säkerhetsvakt då mina gel nu inte är tillåtna. De har sina regler och det är ju sant. På vägen ut ser jag Daniel Adams Ray och jag hälsar och varnar honom för gelen och han visar upp sina som dock är lite mindre. Jag får iaf kör en vanlig väskinlämning men tar för säkerhets skull med mig skor, linne och nummerlapp ifall det skulle bli något strul. Nu går det förstås lite lättare och när vi skall in på planet så passar jag på att prata lite mer med Daniel som kanske inte var lika pratsugen och Ullis var lite orolig att vi inte skulle få ngn bra plats så vi kom så långt bak i ledet. Men vi fick sitta bredvid varandra och lite lustigt att en kapten på planet var en bekant till mig eller rättare sagt en kund. Men trevlig som attan är han iaf. Fast jag tror att han var andrepilot för jag kände inte igen rösten senare i planet. Flygningen gick iaf bra och det gick smidigt att få ut väskan. Sen gick det nästan som på räls men vad tjockt med folk det var. Jisses vad maran har växt och undrar hur det var på loppet där den stora massan befann sig. Men till ordningen då. Ullis och jag önskar varandra lycka till och jag säger att jag inte kommer att springa långsammare än 5 min/km. Det är iaf planen. Innan start, i själva fållan, så börjar det att regna men jag börjar tagga till mig och sen går startskottet och man får gå någon dryg minut innan man kan börja springa och jag har inga som helst problem att det är fullt med folk då utan man kan hålla sin fart. Och jag tycker det känns hyfsat bra men inte helt okey men jag är fortfarande taggat. Jag är beredd att börja kämpa rejält vid 30-35 km då jag varit lite dålig på alla långpass. Och inte heller fokuserad på maran. På milen och 15 går enligt plan men steget känns tyvärr anstängt och inte alls som det brukar. Vilket också korten senare visade. Har nog aldrig sett så dålig ut på kort och då har jag även varit betydligt tyngre. Men farten är relativt hög men får jobba lite för mycket för det. Första milen går på 48.39 och 15 på 1.13.10, vilket fortfarande var helt enligt planen. Och några bekanta hejar vid varningen och det känns fortfarande görbart. Men jag hinner knappt komma ut på Djurgården förrän första 3.30-farthållaren springer om mig och rytmen sabbas med allt folk där. Och backarna suger mycket mer än lovligt och det dröjer inte länge förrän de börjar försvinna och så håller det på med att nästa farthållare med 3.30 passerar och ytterligare än. Tror inte ens vi är förbi Djurgården förrän de är ute ur sikte och det oroar för jag orkade inte hänga på och jag undrar om det är fel på min klocka. För jag bör vara i fas fast dock känns det klart tyngre än beräknat. Nu har jag en mental kamp men vågar inte ens kolla klockan för att se min puls men jag ser att tempot sänks, helt klart. Men försöker att ligga under 5 min/km då det är lättlöpt för att ändå ge mig själv chansen. Steget känns dock hela tiden ansträngt och det oroar. Det är ju långt kvar. Vid 20 km har jag 1.38.05 Fortfarande med i matchen men plockar ingen tid nu. Halvan passerar jag på 1.43.25 Kanske får jag en liten kick av det iaf. Chansen finns fortfarande och jag har pannben. Tänker lite på den löjliga frasen. Pain is temporary - Glory is forever. Jag kör den lite då och då och låtsas längta efter smärtan. Men lååång tid med smärta dock. Och strumpan på höger fot har korvat sig lite så jag börjar få blåsor. Det var ju lite tidigt, bara hoppas det inte blir alltför jäkligt. 25 km på 2.03.45 Har börjat tappa lite mer men chansen finns hela tiden men i mitt innersta så inser jag nog slaget förlorat och det må så väl vara hänt men bättre känsla lite längre borde man kunnat haft. Men jag analyserar inte utan försöker borra ned och ta in lite av publiken och kör high five med barnen. Var förresten nästan på gång att göra det med Glenn Hysen på Djurgården men kom på mig att det var lite löjligt. Han stod där som representat för spelbolaget, vad det nu heter. Vid 30 km så har jag fortsatt tappat och är alldeles för slut för att jag själv skall tro på det. 2.29.52 Chansen fanns nog rent matematiskt att klara 3.30 då men jag börjar bli grymt stel och vill inget hellre än bara lägga mig ned! Sen vid 31 km så bonkar jag! Rejält in i väggen. Tar vätskan och börjar för första gången att gå. Och stretchar lite och får en satans kramp i bakre lår så jag håller på att ramla ihop. Efter några minuter så tvingar jag mig att springa igen och nu är jag så slut så jag kommer faktiskt igång igen men nu har farten sänkts och det är början till slutet. Får verkligen kämpa för varje tillfälle att låta benen rulla på lite så inte klockan springer iväg. Vid 35 så har då klockan börjat ticka iväg och jag har 3.02.19 och alltså mindre än 28 minuter kvar att springa 7 km. T.o.m jag har sedan länge reviderat planen men minuterna fortsätter att ticka iväg då jag får lägga in gåpauser ibland. Musklerna känns helt urlakade och på slutet så lyckades jag springa förbi sista vätskekontrollen och lunkar i mål på 3.46.01 En del tycker det är bra men jag kände att jag hade så mycket mer i kroppen och efter lite analyserande så tror både Ullis och jag att festkvällen i den kalla lokalen tog för mycket på kroppen då man huttrade. Kanske flyget påverkade lite men det är tveksamt. Lite dåligt med sömn också men framförallt en råkall lokal. Dock trevligt bröllop så det var inget man ville byta bort. Revansch känner jag! Nu skall jag bara återhämta mig och sen komma igen! :-)

Ja, det var en träffande kommentar angående det larviga bråket mellan Norge och Sverige eller skall sanningen fram så är det nog nöjesblaskorna som rider på vågen och bara vill sälja tidningar. Sanningen är väl att det inte är så hård jargong mellan idrottsmännen och att de allra flesta faktiskt är seriösa. Och norrmännen har ju kritiserat sina skidor men en rolig sak är att en person faktiskt satt och spolade videon fram och tillbaka och hela tiden mätte svenskarnas och norrmännens glid och på totalen vann Norge, lite skumt. Nu är det ju mer variabler än det men man såg en klar tendens och det mättes så noga det kunde. Tack, Björn F! Se gärna tråd på Skidforum.se om det. 

Hursomhelst så bör man inte bara se till nationernas kamp mot varandra utan även individuella prestationer. Och all heder åt Northug som sportsligt gratulerade Sveriges herrar som vann guld - kul!

Och vad säger man om Lars Nelson? Vilken härlig profil! 

Idag så var det stakning som stod på schemat då Ullis skulle spinnan lite. Men hon sprang några kilometer innan och då passade jag på att staka men jag hann knappt börja förrens jag drog av handtaget som var lite dåligt ditsatt. Helsicke! Bara att knyta om och nu dubbelknut och sen började jag igen men nu kom det snett... Nåväl, bara peta det lite mer rätt och sen får jag nog kolla instruktionerna på det där. Hursomhelst så stakade jag på och jag började väl ganska försiktigt men allteftersom jag blev varmare så var det lättare att få upp pulsen. Först hade jag fläkten rakt mot mig men det resulterade mest i att näsan ville rinna så den stängde jag av. Ja, fläkten alltså... Sen kom då spinninggänget igång på riktigt och då dunkade jag också på med intervaller vilket var temat för spinninggänget. Ledaren är peppande och vältalig så det är kul att köra samtidigt så det händer något. Jag passade på att dricka lite då intervallerna tog slut och när det var lite väl korta intervaller så körde jag lite längre. Då behövde jag inte lika mycket pepp och sen kom nästa spinninggäng då det var en kvart kvar och det sporrade också lite. Till slut, då passet nästan var slut, så kom då en kund som jag väntat på och då fick det räcka. Riktigt svettig och lite urlakad så började jag hjälpa henne. Jag fick iaf ihop 55 minuter och det får vara okey. När jag testade att jogga lite på bandet så kändes det riktigt segt efter igår så jag var nog lite sliten. Hursomhelst så bestod dagens stakpass av enbart intervaller i princip. Nyttigt men nu längtar jag till snön!

Efter passet så var det fort hem, efter att ha hjälpt kunden, och jag hann knappt duscha innan det var telefonmöte med löparklubben. Sen var det kul att se Zlatan vinna pris för snyggaste mål och att han kom med i världslaget, det var han värd! Sen förstod jag att han inte skulle komma i topp på Jerringpriset och jag skall väl inte klaga med de tre som var i toppen. Hursomhelst så trodde jag inte att golfens drive (!) skulle räcka med mailbomningen då Zlatan föll bort. Då trodde jag att Johan Olsson skulle få desto mer röster. Men säga vad man vill om Jerringpriset men lite lustigt är det. Tävla i populäritet. Nej, fy f-n, säger jag. Jag skulle nog vägrat. Vad hade Wassberg gjort? Med tanke på bragdguldet så anar jag... Men kul med själva galan! Och grattis Stensson till ... priset!