Ja förra bloggen slutade jag ju med att jag åkte hem från skolan och upptäckte att jag glömt en viktig bok. Det var ju sista inlämningsdag, för examinationen, på söndag. Så det var bara att inse att det var lika bra att åka tillbaka och hämta den. Men först landade jag lite hemma. Sen åkte jag och Ullis till skolan och det stod noll bilar på parkeringen så jag blev lite rädd att det skulle vara låst med någon specialnyckel eller t.o.m vara något larm på, som jag inte kunde slå av. Men jag blev lite förvånad att det var öppet och när jag ropar så hör jag att en av fritidspersonalen var kvar. Jag tror att jag var där runt 16.30 Jag gick iaf in i mitt klassrum och hämtade boken och snart var vi på väg igen. Ullis hade hört att ett nytt fik skulle öppnas i Björnlunda så vi åkte förbi men det såg stendött ut och snart förstod vi att det skulle öppnas imorgon, lördag. På jobbet hade jag hört mig för och förstått att det nog skulle bli bra. Tillbaka hem och jag satte mig direkt och började med min uppgift. Eller fortsatte med min uppgift kanske man skall säga för jag hade ägnat en hel del tid på att förstå på mig på det här med syntaktiska meningar och bisatser. Det var dessutom en hel del regler som gjorde det extra krångligt och när man väl tyckte att man kunde det så hade man en annan idé en stund senare. Men det var kul och spännande och det var väl för väl! :-) 

Hursomhelst så klämde jag in lite cykling både lördag och söndag. Men korta rundor men jag tror det är viktigt att hålla igång. Och speciellt för knät. Rätt som det var, på söndagen, så kände jag att nu fick det vara nog. Dock så kände jag, någonstans i bakhuvudet, att det nog var smart att ögna mig igenom det några gånger men det kändes som luften var slut. Jag brann ju för uppgiften, och borde kunna det här, så någonstans fanns en förhoppning om ett extra högt betyg. Men nu fick det bli som det blev. 

Och väldigt tufft med skolan där jag helt plötsligt har gått från en ständig elevassisten till ingen. Dock med ett mellanhopp med en kollega som skulle vara med två dagar i veckan men med ansvar för flera ämnen, de dagarna. Det var helt okey för mig då jag kunde planera andra lektioner bättre. Men nu är kollegan hemma p.ga den rådande Coronan och det kan man ju inte säga så mycket om. Tvärtom är säkerhet väldigt viktigt men jag går förstås på knäna. Men det är ju upp till mig att säga till men det är så lite jag. Nu har jag iaf flaggat för hur det ligger till, om ledningen nu skulle missat det. Hursomhelst så får jag lägga upp lektionerna lite annorlunda nu så jag orkar med. 

Måndag och jag haltar som vanligt och nog sjutton slår jag i knät som sedan värker minst en halv dag. Och nu tänker jag att det äntligen är dags att ta tag i matens kemi. Det är ett projekt som bör förberedas bra men jag har ju legat efter men nu kändes det som jag banne mig måste börja. Det var ju så lätt på kursen men ledaren var van och instruktionerna, som vi fick, kunde varit tydligare. Men ungarna var duktiga men några moment blev lite konstiga och gav inte det utfall som jag önskat. Men vi fortsätter nästa måndag och nu har vi iaf börjat. På kvällen så var jag lite trött men försökte ändå cykla lite. Det var dessutom Astrid Lindgren-tema, på Primetime, och det drog igång mitt under cyklingen. Jag hade kommit igång med cyklingen men när det kommer en fråga om Pippis häst, som jag svarar fel på, tillsammans med 90% andra, så dör min motivation. Ha ha, det var så lustigt, iaf så här i efterhand. Frågan löd! Vad hette Pippis häst i originalversionen? 1. Hästen 2. Lilla gubben 3. Pricken Lägg därtill att man har lite tidspress. Tänk på erat svar nu och så skriver jag det rätta längst ned. Jag blev helt tom och tappade lusten för att cykla... Ha ha, det låter ju onekligen som det inte behövdes så mycket för att störa mig och det var nog rätt att bryta där. 

Sen tisdag och nu har ju tisdagarna blivit något av Supertisdagar då så många nya kommer till träningarna och jag blir både taggad och motiverad. Jag gillar ju att coacha också och det passar ju bra då jag är lite skadad. När jag kommer ned så håller Ullis på att avsluta med ett innebandylag och det har blivit som så att hon springer med det laget först och fortsätter med nybörjargruppen där jag även ansluter och hjälper till lite. Nu fick jag en chock för jag trodde det skulle var bara ngn person, eller ingen alls, på nybörjarträningen. Istället var det nog 8-9 stycken och minst en helt ny. Så Ullis börjar med att jogga upp en varv och så hjälper jag till lite med löpskolningen men Ullis tar hand om det mesta. Sen droppar det inte en hel del folk och många börjar jogga upp och sen, ganska precis klockan 19, så ropar jag ut lite instruktioner och det verkar vara runt 25 stycken. Mycket handlar förstås om instruktioner om avstånd, med tanke på Corona, och efter uppjoggen så ropar jag till mig Ullis som får visa övningarna tillsammans med mig i mitten på planen. Resten av gänget springer förstås utspridda på banan. Det funkar riktigt bra och jag fokuserar lite extra på vad man skall tänka på och sedan drar de igång. Jag filmar lite och lägger sedan ut på Instagram och Facebook. Det blir riktigt bra och man kan verkligen se hur kul det är! :-) 

Veckan fortsätter sedan och onsdagen tittar vi på film, på skolan. Jag försöker underlätta för mig på de lektioner som inte längre är mina och det blir en skön avlastning. På onsdagskvällen så orkar jag med lite cykel igen och nu blir det 48 minuter och det verkar som jag skakat av mig nesan med Pippis häst. Det var ju för jäkligt att jag skulle missa den frågan. Jag som dessutom läst mycket om Astrid Lindgren på universitetet. 

Torsdag och jag släppte av Tim på busstationen, i Gnesta, och åkte vidare mot vårdcentralen för en ny koll på knät. Tim har förresten börjat jobba på Kvarnbackaskolan så det blir extra tidiga mornar för mig som ofta åker och släpper av honom. Tanken är ju att vi skall passa på att övningsköra lite så det måste vi lösa. Hursomhelst så märker vi stora framsteg men det låser sig fortfarande men sjukgymnasten är inne på att vi skall rehaba mycket och inte sikta in oss på operation direkt då det är sämre i längden. Hon kanske har rätt. Det går ju ändå åt rätt håll. 

Sen på kvällen så blir det motorcykeln in till Nyköping för att träffa Ullis småsyrror. Men bara en har tid att träffas men det är mysigt ändå. Vi går i hamnen och de har märkt upp ordentligt med avståndsmarkeringar och alla verkar sköta det. Gott med glass men vi blir lite oroliga över motorcykeln. Det börjar låta om kedjan igen som verkar bli så torr fort. Jag måste hitta ett bra smörjmedel och det asap! 

Fredag och det brukar betyda mysdag men först ser jag till att eleverna får jobba hårt först och alla sköter sig bra. Och vi avslutar med lite fika och Lilla Aktuellt Skola. Jag försöker också få fram om jag blivit godkänt på min uppgift men hittar inget. På kvällen sen så hittar jag något om att det VERKAR som att handledaren skall ha skickat ut något till de som inte blivit godkända och det borde ju per automatik innebära att jag iaf är godkänd. Det var inte helt klart men så tolkade jag det. På kvällen så satt jag och jobbade lite med ett matteprov vi skall ha på måndag. Förklarar jag ordentligt, hur de skall fylla i, så kan det innebära att provet blir automatiskt rättat och det är ju fantastiskt. 

Och hur var det nu med Pippis häst? Jo, den kallades visst för Hästen, i originalversionen, och jag gissade ju på Lilla Gubben. Med facit i hand, och som jag beskrev det här, så låter det förstås inte helt fel att det var Hästen som var rätt svar och någonstans i bakhuvudet så lät det bekant. I efterhand... ;-)

Slutet av förra veckan var, av förklarliga skäl, rätt lugn och skall man ändå skada sig så var det ju bra att jag hade påsklov.

Söndag och första gången jag vågade mig på att träna igen efter skadan. Jag var lite osäker på om det ens skulle fungera att cykla men jag tänkte prova och sjukgymnasten tyckte jag även att cykla var en bra rehabträning. Jag kom upp på cykeln och så länge jag inte provade att stå upp eller något annat ansträngande så fungerade det. Och det fungerade bättre än väntat men jag körde medvetet väldigt lugnt. Det blev 40 minuter och med en så låg snittwatt som 97. Trots det kom jag 17,6 km men det var säkert några ryggar att lägga sig bakom. 

Måndag. Det blev till att ta med sig kryckorna till skolan men jag klarade av att gå utan dem men avlastade lite då jag gick och åt. 

Tisdag. Nu gick det lite bättre att gå och jag valde att åka ned på träningen för att coacha lite. Jag ser att det var många nya på en träningsgrupp som Tanja håller i och där Ullis är med och kör lite. De använder sig av vårat träningsprogram så på något sätt så är de med i klubben iaf. Sen var det nybörjargruppen och idag var det bara Fox-Lena men då fick hon bra coachning av Ullis, som tog hand om träningen. När stora gruppen kom så började jag att coacha och efter att ha fått igång dem så fotade jag lite och lade ut det på nätet och det var poppis. Framförallt blev jag taggad att ta lite bättre bilder och filmer nästa gång. Och nästa gång blir det lite mer fokus på tekniken för det finns det lite att slipa på. 

Onsdag och skolan. En kollega kom inte så jag fick ta hennes lektioner men problemet blir att jag får mindre tid att planera mina lektioner och så kan det nog bli en tid framöver. Samtidigt håller jag på att plugga en hel del och är nu inne i slutuppgiften, själva eximinationen. Vi får väl se hur mycket jag orkar med. Det gick iaf bra och så även på torsdagen. 

Torsdagen. Nu var det uppföljning av knäet och jag satt och väntade i väntrummet och en annan patient blev uppropad men ingen kom och hämtade mig. Men efter 5-8 minuter så kommer en tjej springande och det var visst min sjukgymnast. Jag satt i fel väntrum! :-0 Så nu blev det nog mindre tid för mig, tänkte jag. Det kändes iaf lite stressat men hon verkade nöjd med mina framsteg. Och jag fick lite nya övningar att utföra.

Fredag. Vi körde hårt på förmiddagen och sen precis innan lunch så var det elevens val och många elever ville köra lite idrott och köra lite Kahoot och varför inte. De hade ju jobbat på riktigt bra så vi kör på det, tänkte jag. 

Vi avslutade skoldagen med lite mys och Lilla aktuellt skola men precis innan så körde jag en skämtvideo med träning som gått snett. Tack, Kendris för gott fika. På vägen hem så hoppade jag in på Humbles och köpte lite till familjen också. Och givetvis, upptäckte jag väl hemma, så glömde jag en viktig bok på skolan så det blir snart en tur tillbaka...

Onsdag morgon och jag ringde till vårdcentralen och bokade tid. Det fanns en tid redan idag, kl. 13.00 Så fort jag hade benen i ett visst läge så stelnade knät till så när jag hade suttit några minuter så kunde jag sedan inte gå utan hjälp. Så Tim sprang ut i boden och hämtade ett par kryckor. Så var det då dags att bege sig till Gnesta men hur skulle det gå att koppla? På grund av stelheten så tog det lite extra tid att komma ut i bilen och jag hoppade fram på kryckorna. Oops, nu var det bara är drygt 20 minuter kvar och så ser jag att tanken lyser rött! :-0 Men det står att jag skall komma 40 km så jag väljer att inte åka och tanka då jag inser hur lång tid det kommer ta i mitt tillstånd. Så börjar jag att åka och tanken visar 35 km. Bara hoppas nu att den håller sig där och att jag klarar av att koppla ned om det kommer något farthinder. Jag hade lite problem i början och hur blir det när jag stelnar till i sätet, tänker jag. Jag försöker köra lite smart och växlar ned i god tid så jag slipper växla i värsta uppförsbacken, som den vid Vårdinga kyrka. Det går bra och sen är det förstås lite bökigt vid stoppskylten men det går också bra. Inne i Gnesta är det lite bökigt men jag slipper möte i de trånga passagerna. Nu framme och jag är klart plågad och får inte ut benet rakt. 

Sjukgymnasten känner och klämmer men verkar inte vara helt på det klara vad det är. Hon är inne på ledbandet eller menisken. Jag är nästan helt säker på att det var ledbandet som delvis, eller helt, gick av. Men eftersom jag fortfarande är relativt stabil, tycker hon, så kanske det inte är ledbandet. Men jag har ju tränat rätt mycket så lite stabiliserande muskler har jag ju runt knät. Nåja. Jag fick ett träningsprogram och jag bokade in ett uppföljningsmöte nästa torsdag och det funkade. Så det var bara att stappla sig in i bilen och åka iväg igen. Nu gick det lite lättare efter att ha rätat ut benet och jag tankade förstås men helt klart stappligt. Hem kom jag också men inte mer än så...

Så var det tisdag och det var som vanligt full fart. Bra drag på Enklaresport så jag hann inte med så mycket mer men tanken var att jag skulle plugga ikapp lite. Men snart nog hade jag både hunnit äta lunch och kollat på någon gammal Champions League-match, med Tim. Det var kul och visst var det Henke Larsson som dök upp från avbytarbänken och assisterade till två mål så att bucklan kunde bärgas. Tim hade full koll innan och jag blir så imponerad över alla hans fotbollskunskaper. Sen tänkte jag trampa lite på Zwift för visst skulle jag väl klara av att jogga med nybörjargruppen och sen få igång huvudgruppen. Jag hade förresten dragit iväg ett meddelande till en på SN (Södermanlands Nyheter) om att vi kör med säker löpträning och att det nog skulle komma rätt många ikväll. Jag fick till svar att de hellre, iaf initialt, ville ha med mig och mina tips om säker träning. Okey, tänkte jag. Det funkar väl. Och så skulle det bli ett större reportage senare. Jag kör lite cykel iaf och det blir 31 minuter och 17,6 km. Jag började lugnt och sedan ökade jag. 

Sen kom Ullis hem och åt lite fort. Jag skulle komma ned senare men Ullis skulle börja och springa lite med Tanja. 

Jag bestämmer mig för att ta bågen ned då jag vet att det är mycket skräp i bilen och jag kände inte för att slänga det idag. Kanske var det lathet, eller så började jag bli sliten. Hursomhelst så byter jag om och snart är jag på bågen och iväg. Väl framme så skrämmer jag några tjejer med att gasa på lite och de verkar bara tyckte att det var roligt. Eller så var de bara artiga. Det visade sig att Ullis och Tanja sprungit med ett gäng innebandytjejer. Jag gör mig klar och skall börja jogga med nybörjargruppen men det gör ont på insida knä och jag får heller inte igång pulsen så snart får jag gå en bit. Men jag tar det med ro och tänker att jag snart är igång. Så lite löpskolning och knät värker fortfarande lite men det verkar funka. Så är vi då igång med intervallerna och jag väljer att springa med Fox-Lena och jag peppar henne. Snart i mål och det är nog bara tio meter kvar när det bara hugger till i utsida knä! Det känns som något bara "snappar" av! Lite av en gummisnoddskänsla och jag stappar skrikandes mot gräset och undrar vad fan som hände. Många såg när det hände och de ser fundersamt på mig och jag själv funderar. Det känns ju inte så mycket när jag inte gör ngt men jag känner omgående att jag inte kan springa mer. Oops! Vad var det där, tänkte jag. Jag försöker stretcha men det gör ingen skillnad och jag känner mig instabil. Jag fortsätter peppa de som springer och nu börjar det fyllas på med folk. Jag hälsar alla välkomna och förklarar hur det skall gå till och hur vi skall springa säkert, med tanke på Corona. Det går bra men jag har svårt att visa alla övningar och jag får skippa de mest utmanande för knät. Sen är alla igång och jag fotar lite och märker att många startat för hårt men killarna borde vara vana så de sade jag inte till utan inriktade mig mer på tjejerna som inte varit med så mycket. Så de inte känner sig värdelösa då klubban kommer. Det är ju lätt hänt. Sen, när vi ser att allting flyter på, så åker jag och Ullis hemåt. Det går rätt bra att åka hojen men jag känner lite lätt panik då jag skall stanna och få ned stödet. Vad sjutton har hänt med knät. Det här verkar vara allvarligt och jag går in. Fortfarande så går det att gå men hur skall det bli imorgon...

Måndag morgon och hyfsat pigg. Igår kväll så skulle jag ju ha lämnat in en uppgift men jag kunde inte ens hålla ögonlocken öppna. Jag låg i sängen med min dator men jag kom inte ens så långt som att logga in och då betyder kursen ändå väldigt mycket för mig. Och jag skall inte vara tjatig men jag är övertygad om att allt hänger ihop med problemet med hjärtat. Det som gör att läkarna ännu inte tar mina problem på allvar är nog att diagnosen (bikuspid aortaklaff)  ännu inte är nedklottrad i journalen, av någon konstig anledning. En hjärtläkare på Hjärt -och kärlkliniken, i Södertälje, har iaf kollat på mina gamla TEE-bilder och sagt att jag har det. Det behöver ju inte betyda så mycket ännu men jag har iaf mer och mer symptom. Hursomhelst så var jag nu piggare och tog mig an uppgifter med mer entusiasm. Kanske lite väl entusiastisk så jag läste inte instruktionerna så noga. Men nu skulle uppgiften snabbt in. Så relativt snabbt var jag klar och så var den inne. Bara hoppas jag inte missförstått något. 

Sen upp och Tim fixade lite lunch och sen var det en hel del jobb med Enklaresport. I Corona-tider så är det faktiskt mer jobb för oss då många går över till internetshoppar. 

Mot kvällen ville jag få till lite cykling så det blev ett halvhårt pass på Watopia-banan (Tick Tock) och jag höll lite över 35 km/h men mycket ryggar. Kul och jag både gav rygg och tog. 

Söndag kväll och jag har återigen inte lyckats blogga något i veckan. Det innebär ju förstås att mycket har glömts bort så det blir mer en sammanfattning. Det blev hela nio (!) pass cykel men några av passen går ju i varandra så det handlar snarare om sju pass, om jag inte minns fel. Jag orkar heller inte kolla efter. Det var rejält uppblandat i farter och det utmynnade i att jag kom upp i hela 17 mil. Och jisses vad mycket folk det är som är ute på Zwift nu. Ibland över 20 000 personer samtidgt. Men iaf, 17 mil. Det är rekord på slutet. Förut så låg jag ju över 18 mil varje vecka men sedan hösten så har det nog inte varit så mycket alls. Hursomhelst så fick Ullis med mig på ett Core-pass, i onsdags, och jag hade träningsvärk i flera dagar. Som vanligt på slutet. Men håller man upp med någon träning så märks det. På hjärt-fronten så har jag lämnat blodprov två gånger och jag fick en ny läkare som verkar ta mina problem på allvar. Problemet är att jag fortfarande har så pass bra värden så det känns som jag inte riktigt tas på allvar. Men av mina kära "bror" Sjöströmmaren så fick jag kontakt med en kille som varit med om samma resa och när han skrev om vad han varit med om så satt jag och Ullis och bara gapade. Det var precis samma symptom och när jag tar upp vad jag känt så var det snarare han som gapade. Han menar på att det aldrig gick så långt och när han väl kom in för operation så hade de sagt att det var i grevens tid. Hade han dröjdt 3-4 veckor till så kunde det varit försent. Nu har ju jag å andra sidan kanske bättre flöden på hjärtat, det verkar inte läcka eller så. Men saker som att jag tappat talet och nästintill förlorat medvetandet samt yrsel och enorm trötthet är ju klara indikationer på att något inte står rätt till. Och har jag otur så smäller det till ordentligt innan jag fått hjälp.

Jag kände också att jag missat en hel del med pluggandet men en uppgift var ju fältstudier och hur mycket jag än skulle velat få till det så kändes det omöjligt. Iaf i de här tiderna. Och när skulle jag gjort det? På min planeringstid då förstås men det är inte det enklaste. Tanken med att studera på distans var att studera på kvällarna och helgerna och inte samtidigt som jag jobbade. Så det störde mig en hel del men jag tror vi fick lite uppskov på det. Sen var det en annan uppgift och den skulle visst vara klar på söndagen och jag tänkte ta det mot kvällen men vad händer? Jo, jag blir skittrött, no surprise, Sherlock! Jag får helt enkelt sitta med det imorgon bitti...