Fredag och idag är det 26-årig bröllopsdag för mig och Ullis. Det är förstås något som man vill fira men givetvis blir det inte riktigt samma sak med Jockes bortgång, så nära inpå. Men vi skulle banne mig försöka njuta lite. Dock var det först jobb och jag gick upp tidigt och fixade ett paket, som en kund skulle ha, och sedan var det dags att koppla upp mig för första lektionen. Efter den så åkte jag snabbt ned till jobbet och körde meet på plats så att jag efter den lektionen skulle hinna äta. Men flera elever var på mig direkt och var ledsna och det blev ju dubbelt upp. Flera hade hört att jag inte skulle vara kvar i höst och flera beklagade min brors bortgång. Det blev jobbigt men jag försökte vara stark. Sen kommer lektionen men min egen mentorsklass och att se eleverna på riktigt när jag berättar är så jobbigt och jag börjar gråta och det tar lite tid men det fick det göra. Livet kan vara tufft men det här var i värsta laget. Då de var oroliga för mig så förklarade jag att läkaren hade sagt att mitt hjärta egentligen är i toppform men att jag har extraslag som gör att jag blir medtagen. Efter det ville jag få fart på klassen och vi startade med 2 km gång/löpning på banan och sen var det dans och annan pulshöjande träning som gällde. Normalt så brukar jag busa till det lite med en Insta-film men idag var det inte riktigt läge. Efter lektionen så plockade jag ihop det sista och sen hittade jag inte bilnyckeln. Till slut var jag då iväg och Ullis och jag mötte upp ute vid Stensund där vi dukade upp kaffe och bakelse. Skönt väder och det var riktigt mysigt. Sen blir vi trötta och väl hemma så bara måste vi sträcka ut oss på sängen och pang.... så sov vi i flera timmar! :-0 Så slut! Till slut kommer vi upp och vi bestämmer att jag åker och hämtar Tim så åker Ullis och Felix och köper lite mat. Vi tittar på the Masked Singer och idag var det ingen större svårighet att pricka rätt på Nassim El Fakir. Det var vi rätt säkra på rätt länge men skulle man bara gissat på dagens framträdande så var det ungefär lika mellan Kodjo och Nassim. Men men... Vi hade ju sett de tidigare gångerna så det var inget svårt. Sen tittar jag på ett avsnitt av the Flash och Ullis ligger bredvid och slappar lite. Vi går sedan och lägger oss och somnar som stockar. Det här tar verkligen på kroppen. Det är så overkligt och känslorna är lite varstans. 

Onsdag och idag var det dags för besök på begravningsbyrån. Men först skulle vi hjälpa Lina att städa lite och jag fick spela lite biljard med Vicke och Gabbe. Först så vann Vicke första matchen, att skjuta ned boll nummer åtta på första sprängningen är ingen höjdare... Sen gick det bättre och Ullis undrade om jag inte skulle låta barnen vinna! Jag tittade lite konstigt på henne och sköt stenhårt ned det sista klotet och vann. Låta barnen vinna? Nä! De har väl roligt fastän de förlorar och det roliga är väl att man gör sitt bästa! :-) Inget barn skall någonsin vinna mot mig och tveka på om jag gjorde mitt bästa. Sen hann jag med en match mot Gabbe också men då vann istället jag på att han sköt ned den svarta bollen för tidigt. Sen skulle Ullis springa hem till Vagnhärad och vi fick med oss Vicke på cykel. Gabbe tvekade så till slut blev det bilen för honom. Gabbe och jag stannade till vid Åda och hejade på dem och sedan åkte vi hem för att fixa lite mat. Givetvis är det sjukt dålig fart på affären och vi valde förstås fel kassa... Till slut var vi hemma och jag hann precis börja steka på lite korv då jag ser dem komma i fönstret. Vi äter lite snabbt för jag hade ju lovat att spela lite fotboll med grabbarna och tiden hade sprungit iväg. Det blev återigen tävling då vi skulle spela fotbollsgolf. Från ett avstånd så hade man två försök att träffa trädet och gjorde man det på ett tillslag så blev det tre poäng och behövde man två tillslag så fick man ett poäng. Först till tio var det som gällde och igår var Vicke nära att skrälla men idag blev det lite lättare. Men bra matcher fast Gabbe var inte superfrälst så vi får hitta på något annat nästa gång för nu började det att bli bråttom tillbaka till Trosa. In med kidsen och iväg. Sen iväg till begravningsbyrån där blev det sittning i flera timmar. Tufft men nödvändigt. Jag fick rusa iväg lite innan då jag hade ett motorcykeldäck som skulle åka tillbaka imorgon. Så tillbaka och hämta Ullis och Lina. 

Efter det behövde vi komma hem och vi landade framför teven och 16 weeks of hell. Det var också jobbigt att se då Ekwalls fru gick bort. 

Tisdag morgon och allting är surrealistiskt. Min bror Joakim har dött, hjärtat hade bara slutat att slå och både pappa och mamma dog tidigt med hjärtstopp på båda. Sen är jag precis i en uppföljning med hjärtat och det är så klart att man blir orolig själv, det är många tankar som snurrar. Men hur jobbigt det än är med Jocke så har han inte skött sig så bra och samma sak var det med både mamma och pappa. Man har bara ett liv och vill man hylla Joakim så gör det genom att leva hälsosamt och det var faktiskt något han strävade efter men steget dit var långt och det hade gått lång tid. Jag skulle registrera när jag kände något annorlunda från brösttrakten och jag hade visst skärmdumpat mitt på natten men för vad? Någon gång så vet jag att jag hade gråtit, på natten, men är osäker när, det kan mycket väl ha varit precis då. Men vi kommer upp och jag fixar först med lite paket och sen skall Ullis och jag iväg på ett pass. Hon tänker springa och jag tänkte komma lite efter på den lilla gulliga damcykeln. Men precis när Ullis skall springa iväg så ropar hon att jag har besök och det är Jalmen som kommer för att beklaga och han har med sig fina blommor. Tack och tack förstås till hans nära som också var med på det. Vi pratar en stund och det är fint men lite overkligt på något sätt. 

Ullis springer iväg och jag gör mig iordning men det tar lite tid. Så lång tid så jag bestämmer mig för att inte pumpa cykeln och det är säkert ett felbeslut då jag borde tjänat in de minuterna det tar att pumpa. Om inte annat så borde jag inte blivit så slut som jag blev. Jag är precis på gång att cykla iväg då vännen R cyklar förbi och stannar. Hon vill så gärna krama och trösta men det får vi ta en annan gång. Vi pratar lite och sen är jag iväg. Jag startar min träningsapp och det ser säkert inte klokt ut med mig på en rosa, lite för liten, damcykel med cykelkorg. Men men... Inga växlar heller så jag undrar om jag verkligen kommer komma ikapp. Ullis ville ju ha sällskap. I första backen så känner jag hur pulsen drar iväg men jag kan inte säga att den skenade men det var nog närmare maxpuls ändå för det här var nog så långt ifrån träningscykel man kan komma. Jag får ta i så mycket jag kan så det blir ett bra test och det produceras massor av mjölksyra i benen! :-0 Och så fortsätter det i början, det är mycket mer backar än man tror och en cykel utan växlar... Sen, när det borde gå fort, så kan jag inte trampa på så mycket. Till slut så är jag ute på stora vägen och får det lite lugnare med backar men helt backfritt är det inte men jag känner att jag knappt får luft och jag vill nästan kräkas. Det har nästan varit maxansträngning och alltför mycket godis på det gjorde att jag mått bättre. Har man dessutom, som jag, extremt svårt att känna något i gommen, blir det jobbigt. Som tur var tog jag jackan jag ändå måste slänga då jag fastnade i ett staket och det blev hål. För jag är så svettig. Jag har fortfarande inte kommit ikapp Ullis och nu svänger jag upp mot Vagnhärad och det är en lång backe och man måste stå och trampa för att orka. Nu rullar jag nedåt och mot slutet ser jag Ullis och jag bromsar in och cyklar de sista 250 meterna med henne. Heeelt färdig! :-0 Så det blev ett bra test och jag får liksom tvätta av mig så gott det går. Sen är det bråttom mot Karolinska och jag åker och hämtar Vicke, som skall hänga på. Det känns fint att ta honom med. Brorsan var visst i skolan. Efter att ha hämtat honom så hämtar vi Ullis och nu är det raka vägen mot sjukhuset. Vi hittar en plats direkt och Vicke är fascinerad av alla höga hus. Det är sant. Det är stort och lite mäktigt där och många lyftkranar och liv i rörelse. Själv tycker jag sånt är jobbigt och jag skulle nog aldrig kunna bo i stan. Sen är det kul att åka hiss med Vicke och han och Ullis går och tittar på utsikten och jag går och lämnar min mätare. Givetvis klistrar jag igen kuvertet med bara pappret och får sätta fast maskinen med kuveretet med gummisnodd. Nåja... 

Vi bestämmer oss för att inte fika där utan åker nedåt och satsar på mat istället. Det vore ju kul att kolla på bilar samtidigt och åker mot Bilia i Segeltorp. Där har de en restaurant och vi äter gott och det är lite jobbigt när mattanten säger "pappa" till mig. Jag skakar lite snabbt på huvudet och spänner ögonen i henne. Jag får förklara lite snabbt då Vicke går iväg. Det är förstås jobbigt men hon verkar tar det bra. 

Sen stannar vi till vid Kungens kurva, då Ullis skall köpa lite. Jag och Vicke går runt och kollar i lite affärer och sen går vi och "skrämmer" Ullis. Det slutar med att Vicke står och skrattar då jag vänder mig mot honom och inte ser att Ullis står bredvid och tittar på mig. :-)

På kvällen så är vi hos Lina och jag kollar lite kort och lägger sedan ut lite minnen på Insta. Sen behöver både jag och Ullis landa lite och åker hemåt. 

Måndag och vi bryggde lite kaffe och köpte lite frukost och tog med oss till Lina. Där blev det lite smörgås och kaffe och jag fixade lite inför lektionerna i veckan. Mitt i allt så måste man ju ändå få lite struktur. Sen var det dags att röra sig mot Karolinska då jag skulle göra en uppföljning med ett 24-timmars EKG, sk. Holter-test. Förra gången jag träffade läkaren så undrade jag lite om mitt hjärta och att det låg i släkten. Han såg förvånat på mig och började sedan att skratta. Du behöver inte vara orolig, ditt hjärta är i tipp-topp! sade han. Jag blev lite förvånad men det lät ju bra. Att man har extraslag är visst en helt annan sak. Jag fick göra ett vanligt EKG först och sedan fick jag utrustningen påmonterad. Sjuksköterskan var väldigt lugn och metodisk och hon ville göra det klart för mig att hon måste raka mig. Jag tyckte det var märkligt för jag hade ju redan rakat bröstet imorse men tydligen inte tillräckligt bra. 

Sen iväg och när vi sitter i bilen, vid ett rödljus, så hör vi en ambulans och vi får åka framåt genom rödljuset så att ambulansen kan ta sig förbi. 

När vi kommer hem så stannar vi till hemma och kollar om vi fått vårat motorcykeldäck och det verkar som det. Men det är två paket och jag förstår att det ena är skates. Sen åker vi till Lina igen och nu är barnen hemma och jag busar lite med dem och kickar boll samt ger lite tips om vad man skall tänka på. Mot kvällen beger vi oss hemåt och när jag tar in paketen så ser jag att det är skates i bägge. Hmm, de lämnade visst inte motorcykeldäcket. Sen gick vi en snabb promenad och vi pushar på hårt i början, i en backe, för att stressa på. Efter det så avslutar vi kvällen med att titta lite på teve och kvällen blev rätt sen. Jag grät lite över Jocke och det kändes skönt att släppa lite på trycket. Han skötte sig inte så bra och det hela är så tragiskt när han helt plötsligt fått för sig att han skulle köra Vasaloppet och ville ha mig som coach. Men vi hann inte ens börja innan livet tog slut. Jag förklarade att ett år går väldigt fort men att det var fullt görbart. 

Söndag och man vaknade upp i ett vakuum. Så overkligt att förstå att Jocke inte längre finns kvar bland oss. Felix sade att han kunde ställa in men det var en icke-fråga. Att hitta en lägenhet på Söder är något som han verkligen vill och ingen ville att han skulle ställa in. Vi valde att inte kolla på mobilerna och när Jocke kom upp på tals så valde vi att pausa det. Nu var det Felix som gällde och det var enklare när man verkligen var på plats och kollade på lägenheterna. Egentligen var det tre lägenheter som vi skulle kolla på men en blev visst såld på vägen upp men två fanns kvar. Och vilka fina lägenheter och den första låg väldigt fint och var härlig. Den andra kanske inte låg lika fint men var top notch - helt otrolig! Sen åkte vi hemåt och förberedde oss för att åka till Lina. Min äldra bror P och hans fru A samt sonen E hade redan kommit och snart kom även Jockes gamla barndomsvänner och det blev både skratt och gråt. Många härliga minnen och många minnen som jag hade glömt. Mot kvällen så behövde Lina vara ensam och vi andra behövde landa. Vi beställde lite hämtmat och tittade lite på teve innan det var dags för sängen. Tyvärr så rök lägenheterna på kvällen men så är det ibland. 

Lördag och det här skulle väl bli en bra dag? tänkte man. Ullis jobbade och själv var jag lite seg och låg och drog mig ett tag. När ena grabben gick upp så var det väl dags för mig också. Snart var jag igång med målningen och jag målade på de ytor som var svåra att komma åt. Skittråkigt men måste göras. Det blev målning i omgångar och sen kom Ullis hem. Vi åt lite grand och sen fortsatte vi att fixa lite i källaren. Då ringer telefonen och det är Linas telefon men det är en gemensam vän som pratar och han låter förstörd och jag förstår att det är väldigt illa ställt med Jocke, min bror. :-0

Ullis och jag rusade ut till bilen och drog bort till pizzerian då han visst skall ha fallit ihop. Där står Lina och kompisen samt lilla G. Jocke har fått HLR och ambulansen har visst kört iväg med ilfart och sen var det timmar av väntan, det kändes i alla fall så. Jag åker och köper lite mat till familjen och sen är det många jobbiga tankar och förstås stöttning som gäller. Sen kommer samtalet och man förstår direkt. Det är ett fruktansvärt slag rakt i ansiktet och det är både så konkret och så overkligt på samma gång. Min älskade bror! Vi har inte alltid kommit överens men han har alltid sett upp till mig och det har både varit fint och lite jobbigt på samma gång. Speciellt som han haft den gudomliga musikaliska förmågan som jag kunde dö för. Jag som älskar musik. Vi fick åka in direkt och vi samlade oss och snart nog så sitter Lina, jag och Ullis i bilen till Nyköping och vi får snart komma in. 

Där ligger han. Vacker, fin och kärleksfull. Det var som om han väntade på oss och liksom låg kvar i sin kropp. Vi fick ett fint farväl och tårar föll på min kind. Adjö, Jocke! Tack för den här stunden på jorden. Kram! Älskar dig! 

Hemåt gick det inte lika fort och vi var alla glada att få tagit farväl. Har inte så mycket mer att säga. Ta hand om er!

Fredag morgon och det var frågan om jag skulle hinna äta lunch idag. Först två lektioner på plats och sen fort hem för meet. Det fick visa sig. Det kändes som jag helt klart kände av cyklingen, från igår, det var lite segt. Jag kommer på att jag kan ju skjutsa Hennis idag och messar henne och hon blir jätteglad. Sen, på vägen ned till Trosa, så frågar jag henne om hon tycker att jag skall berätta för eleverna i nuläget eller om jag skall vänta. Hon hade förstås varit med om samma sak och och det var bra att få höra det ur elevperspektiv. Hon tyckte att jag skulle vänta och då gör jag det. Väl på plats så påminns man om de kraftiga restriktionerna. I omklädningsrummen får det endast vara två personer samtidigt och i duschutrymmen endast en person. Så det är såklart tufft och speciellt. 

Jag inser att jag hinner slänga i mig lite mat och så är det full fart hem. Eller full fart... Jag kommer bakom någon form av långsamtgående fordon och kombinationen med för långt bak i kön och dåligt väglag gör att jag tar det lilla lugna. Det snöar ymnigt och givetvis har man sommardäcken på. Väl hemma så slår jag på datorn och jag inser att datorn kommer starta om sig själv inom en timme om jag inte gör en omstart NU! :-0 Jag tar beslutet att starta om direkt så slipper det bli problem under lektionen men vilken tid det tar. Nu är det bara någon minut kvar när datorn äntligen är klar och vart ligger alla mappar med meetlänkar och annat? Jag kommer in precis i rätt tid och det är lite ovanligt för mig då jag brukar vara där minst tio minuter innan. Rätt som var det var så var lektionen slut och kanske berodde det på att jag hade mycket att göra. Sen kommer Ullis och vi tar lite att äta och sen målar jag lite men det är dötrist! Det är mycket svåra och trånga utrymmen och sånt kräks jag på. Så det blir en kvart här och en kvart där. Vi passar på att gå en promenad och rätt som det var så känner jag mig helt slut. Jag börjar bli irriterad över ingenting och jag känner att energin är slut. Cyklingen från igår kändes säkert av igen men borde jag inte ha energi då jag åt nyss? tänker jag. Skumt. Vi sänker farten lite grand och med facit i hand så var det nog inte så pjåkigt. Vi gick nästan enbart i skogen och det var upp och ned och vi snittade 10:11/km på 4,5 kilometer och hela 61 meters stigning. När man analyserar så verkar det inte så konstigt. Vi gick nog lite för hårt för länge då det kändes lätt. Vi avslutade på affären och snackade med en bekant som också tränar. Det blev lite cykelsnack då hon köpt ny cykel och det gör ju att man själv blir sugen på en ny. Eller ny och ny. Jag har just nu inte ens en racer. 

Vi avslutade kvällen med att först spela "Vem bor här?" och jag var självsäker på vinst men det var helt klart svårare än jag trodde och det blev bara ett rätt. Jag tror alla hade svårt men Tim lyckades pricka in tre rätt och vann på det. Vi passade på att äta till det och det blev förstås Tacos. 

Sen körde jag och Ullis Primetime, med sex-tema, och vi kompletterade varandra bra men fråga tio var klurig och jag var nästan inne på att säkra upp och ta det andra alternativet. Jag tänkte också fel och det hjälpte inte till så det slutade med att bägge åkte på den och den sista frågan kunde hon så det var lite surt. Men men... Sen var det desto roligare med Primetime och rätt som det är så slänger Tim ur sig "Kicki Danielsson" och vi blev förvånade men visst har han rätt. Sen kommer Pernilla Wahlgren och säger samma sak. Tim är lite av en allätare, liksom jag, på musik men det var ändå så att man höjde på ögonbrynen. Fast helt hundra är man ju inte men jag var så pass säker så jag lade ut en händelse, på Insta, innan. Kicki är värd att hyllas för hon har varit riktigt grym i sina dar.

Torsdag och det var lite skönt med sovmorgon så jag hann med lite annat innan jag började med skolan. Sen var det full fart med meet och sen även på plats i skolan. Det blev inte riktigt läge att berätta för eleverna att jag inte fortsätter så det får vi ta en annan gång. Helt klart så blir det jobbigt men erfarenhetsmässigt så verkar det vara bättre att berätta tidigt så de hinner ställa in sig på det. 

Väl hemma sen så blev det mat och efter det lite målning. Ullis och Tanjis drog till Trosa för att springa med Putte och efter att jag målat så tog jag tag i träningen och fixade iordning cykeln. Ipaden var förstås urladdad och jag satte den på laddning och pumpade cykeln. Tanken var att köra rätt lugnt så jag öppnade inte ens fönsterna. Så skulle jag då starta men jag fick inte nätverk och kom på att vi ju bytt leverantör. Jag messade Tim som messade lösenordet tillbaka. Nice! Snart var jag igång och jag startade på den vanliga banan jag brukar köra, Tick-Tock. Den är på 17 kilometer och det kanske var i längsta laget så här i uppstarten efter operationen. Men jag hade ju redan kört lite för hårt på inlinesen, tidigare, så det kunde ju inte vara så farligt. Det började lugnt och jag höll runt 1,1-1,3 watt per kilo men det ökades rätt snabbt så snart låg jag och pumpade på 1,8-2,0 och det kändes hyfsat lätt. Ojdå! Jag hade inga problem att ligga kvar där och väl i mål så hade jag snittat 155 watt på tiden 31 minuter och sträckan blev 17 km prick. 

Jag hade förresten fått en kallelse till hjärtkliniken och jag som trodde att det enbart var typ en liten koll på hur det gick läste lite mer på lappen och ser att det ju är ett 14-timmars EKG igen! Härligt! Det var snabba bud och skönt att de tar det på allvar. Så på måndag skall jag in och få det påsatt och sen lämnar jag det på tisdag morgon och då har jag dessutom sovmorgon, det kunde inte bli bättre. Vi avslutade kvällen med att jag förstörde för alla på Primetime... Ibland blir det tankevurpor! :-0