Inlägg publicerade under kategorin Bilder

Av Niclas Bernhardsson - Fredag 13 aug 23:15

Fredag och efter inledande möten så tänkte jag bygga klart en bollvagn men det fanns helt enkelt inte tid till det. Sen var arbetsdagen slut och en tuff vecka var över. Nu tänkte jag ta helg! Ullis kom och hämtade upp mig men vi hade även lunchat på Åda igen. Mycket trevligt. 

Sen, till middagen, ville Ullis ge mig en tidig present och anledningen var att jag gått och tittat på just den prylen och hon ville inte att jag skulle gå och köpa den innan. Men det här var väldigt genomtänkt och så fint! :-) En egen golfhandduk!

På kvällen ville hon plocka lite blommor på Hillsta och det var trevligt. Vi hade lite kul åt en katt som verkade busa med några insekter. Jag hann kika lite på golfen från Wyndow också. Helt galet bra spel! Kanske stavar jag Wyndow fel men det är i alla fall en riktig topptävling och jag tror det är i Miami. Tyvärr verkar det vara dåligt väder från och till och rätt som det var kom ett ljud som förkunnade att man så snabbt som möjligt skulle markera sin boll och söka skydd. 

   



Av Niclas Bernhardsson - Lördag 29 maj 23:00

Lördag och idag var jag riktigt sugen på att plocka de sista kontrollerna i Gnesta. Det skulle helt klart bli en hel del men det var ju lördag. Men först fixade vi lite på tomten och sen kom vännen R på besök och det blev lite djupa samtal. På slutet kom Bondis också och vi hann med en påtår innan de gick hem. Han hade varit ute på en tur på cykeln. 

Därefter gjorde vi oss iordning för att orientera och vi förvarnade barnen på att vi skulle vara borta ett tag. Vi hade egentligen tänkt oss en god glass innan men Stenersborg hade precis stängt för dagen så vi tänkte att vi kan fira efteråt istället. 

Så var vi då igång och vi blandade gång med jogg och den första kontrollen var egentligen lätt men det var svårt att se stigarna och starten var lite sisådär. Vi fick gå lite fram och tillbaka för att hitta stigen men sen var vi igång igen. Nu började vi att spika kontrollerna och sen skulle vi springa en bra bit för att åter komma in på de nya kontrollerna. Vi råkade ju ta två extra förra gången och nu passerade vi dem. Och nu kom vi ihåg hur gyttjigt det var och det gick ju inte fort där. Och ibland fick man gå in i täta skogen och det undviker man ju gärna med tanke på fästingar och annat skit. Sen var det öppet igen och nu börjar det gå riktigt bra men ibland får man leta lite då man är framme. Kanske inte riktigt samma fokus som tidigare. Och jag springer för långt, på ett ställe, och helt klart så påverkar all avverkning orienteringen. Sen så går jag åt fel håll och jag imponerar på Ullis genom att säga att jag ser kontrollen, då jag är typ 200 meter bort. Hon förstår ingenting och givetvis är det ingen kontroll utan en pinne och det hände flera gånger men då var i och för sig kontrollen precis bredvid. Det var den inte nu och jag förstod liksom inte varför stenen inte låg framför huset. När vi kommer närmare så inser jag att jag gått fel och vi får gå tillbaka  och det över avverkad mark igen. Nä, på stora områden i Gnesta var det inte så roligt. Sen har vi svårt att komma rätt och jag tänker fel igen. Helt klart inte helt skärpt och jag har hela tiden ont i huvudet och är orolig att jag håller på att bli sjuk. Men nu har vi klarat av alla svåra och det är bara spurten kvar och nu är det lång förflyttning igen och vi avslutar vid koloniområdet där man återigen blir lurad av en stig som inte syns på kartan. Så vi letar på fel ställe igen och till slut så kör Ullis på appen och ropar till slut att hon ser den. Jag blir sur att en ordentlig stig inte syns på kartan men snart är vi igång igen och nu är det enkelt. Vi avslutar med att ta den sista och firar med en liten puss och senare en god glass. 

Efter glassen så beställer vi lite pizza och tar lite kaffe som jag har kvar i en termos i bilen. Sen åker vi hem och vi äter alla då alla har beställt. Efter maten så blir det förstås en varm och skön dusch och det är bara att hoppas att alla fästingar är väck för säker kan man ju aldrig vara...

Sen blev det lite teve och man ville förstås inte missa Champions League. Det märktes att mycket stod på spel och det var ibland bara positionsspel men det blixtrade till ibland och vad sorgligt att se Thiago Silva få gå ut och senare Kevin de Bruyne som åkte på en riktigt ful tackling. Men kul emellanåt och idag kändes det helt okej att se Chealsea vinna. 

       

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 23 maj 23:00

Söndag och både jag och Ullis hade sovit lite dåligt. Sorg och sen dåliga sängar på det. Vi kom upp lite sent och det var knappt att vi skulle hinna gå en promenad innan frukosten men vi satsade på det i alla fall. Frukosten var ju ändå öppen rätt länge. Lite kläder på och snart var vi ute och vi körde samma runda som vi tog igår med Lossan. Den var trevlig och idag fotade vi lite mer, det kändes bra. På något sätt så kunde man landa i tankarna då miljön var så fin. Vi höll 9:07 per kilometer och det är ju hyfsat bra och det smakade kanon med lite frukost. Sen ville Ullis träna och jag var lite sugen på att testa att springa ett varv, jag har ju varit lite väl försiktig. Ett varv på 2,7 km var ju lagom. Så fick det bli. Så började vi och jag fick en smärre chock. Det var tungt och jag kände verkligen hur jag gått upp fort på kort tid. Riktigt tungt och det på flera sätt. Men det funkade men skall det vara så tungt att andas, tänkte jag. Men sen släpper det och det ungefär efter tio minuter och det fenomenet känner jag igen sedan tidigare. Så en viss lättnad på slutet och det var ju skönt. Det blir 2,5 km och vi snittar 6.12 och det kändes ju bra. Det finns åtminstone hopp om livet. Efter det varvet så börjar jag att gå och det var bestämt sedan innan. Ullis fortsätter att springa och nu går jag 2,35 km och efter det går jag till gymmet. Där blir det lite gym och rörlighetsträning för axlarna. Rätt lätt men skönt att få igång min onda axel. Sen en skön dusch och efter det låtsas vi att vi skall röra oss hemåt och säger adjö till Sivan. Sen checkar vi ut och vi får ha kvar bilen i garaget. Därefter traskar vi runt i staden för att leta efter något att fika med. Efter att ha sammanstrålat i centrum så skiljs vi åt och familerna letar på olika håll. Till slut så dukar vi upp utomhus och försöker få med oss Sivan. När hon öppnar dörren så förstår hon inte riktigt varför vi är kvar men nu blir det lite sång igen och lite god tårta. Nu tackar vi för oss igen och nu är det på riktigt.

Vi stannar för att tanka och äter samtidigt lite mat. Både jag och Ullis äter väl max hälften och det var ju imponerande av mig att kunna lämna, kanske har jag bestämt mig... Väl hemma så stupar jag i säng men rätt som det är så kommer Ullis in och säger att grannarna verkar behöva hjälp. De är gamla och mannen har helt slut på energi och kvinnan får inte hem honom och jag får skjuta honom på hans rullator. Det är tufft att bli gammal. Det känns fint att kunna hjälpa till. Sen hem igen och efter lite vila så vill jag upp och plocka kontroller i Gnesta och Ullis hänger givetvis på. Vi passar på att lämna en leverans till en riktig krutgumma som dessutom precis har fyllt år så jag skickade med lite extra då jag känner henne väl.

Sen parkerar vi bilen på lämpligt ställe och börjar. Direkt så känner jag igen en flicka som jag haft men det snurrar lite i skallen för hon borde bo på annat håll men man kan ju flytta. Sen hinner vi plocka några kontroller innan jag ser en gammal kollega och vi snackar lite grand. Sen igång igen och nu springer vi på några gamla elever som verkligen har älskat mig och när jag känner att vi ligger lite efter så ropar Ullis att vi måste stanna. De hade visst sett ut som molokna hundar då jag bara sagt hej och dundrat förbi. :-0 Jag skäms och vi pratar lite grand och så kommer det jobbiga när de vill kolla om jag kommer ihåg deras namn och när har bytt skola så måste namnen liksom sorteras upp igen. Jag har ju ändå haft ca. 1500 elever. Nu blev jag lite ställd och med lite hjälp på traven så kommer jag ihåg och jag kommer ju verkligen ihåg dem och jag fick bevisa det. :-) Sen är vi igång igen och jag ser några elever till på vägen. Jag tror vi plockade tretton kontroller och det tar lite drygt en timme. En glass på vägen blir det och jag måste lära mig att stå emot lite mer. Bara för att Ullis tränar mycket hårdare och klarar av mer gott så betyder inte det att jag gör det. Men nu åker vi hemåt och det kändes bra att röra på sig. Det blev ändå långt över en mil idag. Typ 16-17 kilometer. 

På vägen hem, när vi lyssnade på Jockes låtar, så har jag mer och och mer börjat fundera på att göra en lite reunion av det gamla bandet. Undrar hur det skulle tas emot? Hmm... 

                   

Av Niclas Bernhardsson - Söndag 21 feb 23:00

Söndag och Felix skulle kolla på lägenhet på Södermalm. Riktigt fint läge men också riktigt fina priser. Men det är klart att lägenheter i Stockholm kostar och den här låg dessutom fint och var fin. Jag kollade runt lite och såg att det nog finns risk att priset ökar. Hursomhelst så passade vi på att äta i närheten och sen hann vi med en till lägenhetsvisning på Hornstull. Den var inte riktigt lika fin men spännande läge. På vägen hem så ville vi ha kaffe men på många ställen var det lite väl mycket folk så jag föreslår Espresso House i Kungens kurva. Där brukar det vara relativt lite folk men nu fick man ändå stå i kö men det var bra uppstyrt och sedan fick vi en bra plats så det var lugnt. Vi passade på att kolla lite maskiner på Elgiganten och jag köpte lite till renoveringen. 

Väl hemma så var vi hungriga igen och ingen orkade laga någonting och jag var sugen på att få upp lite saker i källaren. Så jag skruvade ihop elen och tog kort på kopplingarna så kan jag visa upp för en elektriker som gör det sista sen. Mitt jobb var ju typ en fis i rymden men jag ville få upp det för att se hur snyggt det skulle bli. Och jag är helnöjd.

Familjen åt sedan lite hämtmat och vi tittade samtidigt på OSG. Efter det så blev det Superstart för mig och Ullis. Fortfarande så hade jag rejält ont i ryggen och hoppades på att det snart skulle släppa. Just ja! Vi är förresten kattvakt men nu verkar han blivit för hemtam och började klösa på sängen så nu åkte han ut ur sovrummet. Jag tror vi betalade över 20 loppor för sängen och det är en rätt dyr klösbräda! ;-)

 

Av Niclas Bernhardsson - 14 juli 2020 07:39

Så var det dags att blogga ikapp och återigen är det över två veckor sedan sist. Nu måste jag skärpa mig men det kan ju också bero på att jag skärpt upp en massa annat. Som träningen till exempel. Jag är nu uppe i 18-20 mil i veckan och det tack vare att jag körde igång 12-veckorsprogrammet på Zwift igen. Men jag gör det enkelt för mig och staplar upp det och det tillsammans med lite bilder:

Träningen: Ja eftersom jag nämnde träningen så börjar vi med den. Jag har nu fått konstaterat att jag har en meniskskada i knät igen så det är återhållsamhet och rehab som gäller. Men cykla kan jag göra och lite kortare löpning. Just nu kör jag alltså 12-veckorsprogrammet på Zwift och är precis klar med vecka 4 och börjar idag med vecka 5. Dock är det löpträning ikväll så vi får se om jag skjuter på cyklingen en dag. 

 

Simkurs: Just ja! Ullis fixade hit Micke Rosén och så hade vi en simkurs på en halvdag. Själv var jag supermör från allt tomtarbete kvällen innan och det blev ett par ton grus som skyfflade. Men snart var man igång och vi hade en superdag och enorm tur med vädret. Det var nästan så att man skulle ställt in för prognosen var i princip konstant regn. Men det lilla regn som kom störde ingenting och i pauserna hade vi nästan bara sol. Bra med individuell feedback och Micke är verkligen kungen av open water. En kul dag med mycket skratt och bra övningar!

     


Månadens profil: Ullis och jag kom på att vi borde ha Månadens profil, i löparklubben, och när ingen kom med förslag vem vi skulle börja med så föreslog hon mig. Och det är ju vettigt att börja med huvudtränaren men nu var det ju även jag som skulle sköta intervjuerna... Hmm, jag inser ju också att Instagram har sina begränsningar så det fick bli ett mindre arbete men det blir nog bra. Jag skrev iaf ned lite och hoppas det blev intressant.

 
Tomtarbete: Vi har dragit igång ett arbete med att få till en uteplat till paviljongen och nu råkade vi även dra med området där hammocken står. Jag blev lite orolig att jag tagit på mig för mycket men det tog tid men blev även rätt bra. Några små missar och kanske skulle jag gjort annorlunda på några ställen men som helhet blev det jäkligt bra!

   
Plugg: Jag väntar just nu svar på mina kurser och jag har en reservplats på Hållbart ledarskap. 7,5 hp och det känns lagom den här gången. 


Av Niclas Bernhardsson - 28 augusti 2019 20:15

Över en och en halv vecka efter Kalmar och jag är fortfarande slut i kropp och knopp. Det var nog faktiskt den största urladdning jag gjort och en lång tids träning, både fysiskt och mentalt, gav verkligen resultat. Jag kommer ofta på mig att fundera över hur det egentligen var möjligt för ingenting indikerade ju på att jag skulle kunna springa såsom jag gjorde. Alltså med tanke på häloperationen och de få och korta passen efter den. Och så har jag ju börjat jobba som klasslärare och det har förstås inneburit en rätt stor omställning. Första dagarna så fokuserade jag bara på gruppen, som helhet, och pratade om moral och grundvärderingar. Men det är en klass som är vana att jobba på ett visst sätt och så även skolan som helhet. Så ganska snart så frågade en elev när de skulle börja. Jag blev lite paff för då hade jag precis kört ett ganska massivt pass framför tavlan. Och sen gäller det att lära sig alla nya digitala verktyg och trots att jag verkligen låg i framkant, som ung, så har jag klart svårt att få in det nya tänket. Men jag märker att jag inte är själv om det. Som tur var så finns det böcker att ta till om man måste. Hursomhelst så har det varit rätt intensivt och det börjar kännas på mig nu. Och nog sjutton börjar det klia lite i halsen också... Jag som skröt om att jag aldrig var sjuk. En rolig sak hände i måndags, då vi var på morgonmötet. Fem i åtta så säger en kollega att jag skall hålla i morgonmötet. Oops! Jag blir ställd och undrar snabbt vad jag skall ta upp. Efter en relativt lång lista med saker får jag panik och undrar om någon har en lapp och penna. Sen brukar visst den som håller i storsamlingen, som alltså är för alla elever och lärare, hålla i någon sång, eller liknande. Jag kunde ju be någon annan men jag gillar ju att sjunga och leda grupper. Men det här kom ju lite väl snabbt inpå. Jag funderar lite snabbt på om jag har en egen sång som kan funka och fastnar för en. Men passar den och kommer jag ihåg texten? Hmm, det är frågan. Jag sjunger den lite fort i huvudet och kanske, kanske. Som tur var så var en klass lite sen och jag hann förbereda mig lite, iaf. Jag börjar och så börjar jag att förklara att jag har en låt och man får förstås gärna sjunga med. Efter att ha förklarat att den handlar om att man är fin som man är och inte skall ta skit så körde jag refrängen först innan jag drog igång. Jag märker att jag, pga att jag skall höras bättre, börjar i en rätt hög ton och blir då lite orolig att jag inte skall klara av slutet som hela tiden höjs. Men det gick bra och jag kände mig nöjd. Och även resten gick bra. Tycker iaf jag. Klassen jag har är för övrigt riktigt skön och jag känner redan väldigt starkt för dem. Jag är säker på att de kommer göra både mig och dem själva stolta. 

Träningen då? Nja, den har varit minimal och första egentliga passet var på nybörjarträningen, igår. Då sprang jag med lite lätt och instruerade förstås. Sen när huvudgruppen kom så var det också sista gången, iaf för den här säsongen, med innebandykillarna. Jag kände mig taggad men hade bestämt mig för att endast starta upp dem och köra löpskolningen med dem. Men Ullis och jag blev klar med hela passet och Linkan sade att jag var tvungen att vara kvar tills gruppfotot och absolut. Vi hängde så gärna där och det blev mycket prat och lite småjogg för Ullis. Hon har varit igång lite mer än mig iaf. Sen var då passet klart och vi skall ställa upp oss. Då ser jag i ögonvrån att Linkan springer och hämtar en gigantisk korg fylld med en massa saker. Jag blir lite paff och sen kommer han till mig och å innebandygängets vägnar tackar han för träningspassen under sommaren. :-) Jag blir riktigt rörd och känner mig tudelad då det samtidigt varit så kul. Men man måste lära sig ta emot uppskattning och jag kände mig rörd och tacksam. Och vilken kväll det var! Alla sprang så jäkla bra och det var sjukt inspirerande så jag var helt i gasen!

Idag fanns tanken på att Zwifta lite men jag blev lite tom efter skolan. Lite skumt möte och jag kände mig inte superpeppad direkt. Men, men. Jag vet att jag kan, typ som jag sjöng i låten på skolan! ;-) "Här är jag, jag är bra. Jag är den... jag vill va. Om du tror, du är mer. Har du fördomar fler. För jag vet, att jag kan. Jag är en sjutusan till man!" Så ikväll blev det lite av en fixardag. Lite samtal med vårdnadshavare, fixa mat, fixa avlopp, byta hjul på Ullis racer. Och nu blogga och jag tog lite cola och glass till det. Lite kill i halsen ju... :-)

Av Niclas Bernhardsson - 17 augusti 2019 07:00

Simningen

Alarmet på klockan ljuder och jag verkar alltså äntligen ha somnat. Bara för att vakna upp efter en urusel natt. Jag brukar aldrig ha svårt att sova men i natt så blev det inte mycket sömn. Troligtvis så störde tuppluren Ullis och jag tog igår. Jag lyckades få två timmars sömn mellan 22 och midnatt och sedan kanske en timme mellan tre och fyra, på morgonen. Pust! Nåja! Nu var det bara att skärpa till sig och jag hade ju ändå legat still och säkert fått lite halvsömn, då jag inte sov. Vi går ned till frukosten och där sitter Tokan. Jag trycker i mig ordentligt med gröt och känner mig nöjd. Sen bestämmer vi att vi syns klockan 05.00, utanför hotellet. Jag och Ullis är nästintill färdigklädda för race medan Tokan tänker byta om vid start. Det känns lite surrealistiskt och fjärilarna, i magen, finns där men jag försöker hålla dem i schack med Nettans kloka ord om att le ordentligt. Vi lyckas gå på muggen och efter att ha fixat iordning cyklarna och våra påsar med allt möjligt så var det då dags att bege sig mot Kattrumpan. Jag ville simma lite innan för att värma upp då jag brukar ha ordentliga problem med astma. Tre puffar och jag gick sedan ned i vattnet. Jag tyckte det gick förvånansvärt snabbt att hitta lugnet och nu var det bara att försöka lösa problemet med simmössan som gick sönder. Den man skall ha på racet alltså. Min tanke var att ha den skön mössa under och sedan glasögonen över. Sedan förstås den obligatoriska mössan, som i år var knallgul för den kategori jag tillhörde. Hmm, det fick bli så. Spände det för mycket så kunde jag ju "råka" tappa den. Ingen har ju blivit diskad för något sådant tidigare. Efter provsimningen så gick vi bort mot start och morsade på Tullis och försökte göra ytterligare ett försök på muggen. Inte för att jag behövde men man vet ju aldrig. Det blev lite stressigt då påsarna var inlämnade och jag kom på att vi inte hade kört på Body glide, på speciellt nacken. Fort tillbaka och hämta påsen och sen löste vi det. Tyvärr så hade jag precis innan vi bestämde oss för att lämna toakön även dragit ned min våtdräkt och i stressen glömde jag det och det var en satans tur att Ullis och Tokan såg det. Så upp med dragkedjan och jag är riktigt nervös. För vad vet jag inte men jag har ju några simningar då jag mött dåligt och kräkts. Det kan förstås påverka och jag brukar alltid ha lite problem med astman. Men nu var det ingen återvändo och jag pussade Ullis lycka till och Tokan fick en high five, eller liknande. Jag ser Ankan och Rainy och de hejar på! Jag tänker gå fram lite då jag tänkt simma på runt 1.20 men PANG! där går starten och jag får skynda mig lite. Jag ställer mig lite bakom 1.20-skylten och nervositeten stiger säkert. Men jag skall ju kunna det här. Jag väljer ändå att ställa mig längst till höger om jag skulle få de sedvanliga astmaattackerna i början. Så ned i vattnet och nu är det alltså igång. Men det är bara stopp! Det går inte att få ned någon luft i lungorna. Hur jag än försöker så kippar jag bara efter luft. Det känns som en jäkla spärr och det går knappt ens att liknas vid en astmaattack. Vad är det här, tänker jag. Jag försöker ta några simtag men det går bara att ta ett i taget innan jag måste ha luft och jag hankar mig fram och hoppas innerligt att det skall börja släppa. Folket bakifrån stressar enormt och jag försöker vara längst ut till höger. Efter första lilla kurvan, som känns som en plåga med alla som tittar, så ligger det en båt. Jag inser rätt snabbt att det är lönlöst. Det släpper inte och jag bröstsimmar mot den och tyvärr så är det rakt åt sidan så tiden bara rinner iväg. Jag lyckas komma fram och jag får halvt väsande, halvt skrikande fram att jag har astmaattack. Kanske är det panikångest, jag kan liksom inte veta vad det är men jag hänger där och försöker få ned luft men det går inte. Efter, vad som känns som, en minut så får jag nästan panik över tiden och jag bara måste chansa. Jag kan ju inte hänga på en båt om tiden bara tickar och det nämner jag och de säger att de har koll på mig. Jag fortsätter med mina korta försök och halva vägen bort mot första svängen är en katastrof och jag känner mig helt miserabel och varje krock stör enormt så jag får stanna upp. Men jag börjar snart nog kunna simma allt längre och när jag simmar så börjar jag känna att det går fort, dock inte med en helskön känsla i andningen men det får jag inte tänka på. Första svängen gjord och nu känner jag att jag börjar våga ta ryggar alltmer och det gjorde jag även lite grand innan första svängen. Nu dock mer i mitten och det är helt klart stökigare. Men jag ligger längre och längre efter samma person och kan då och då ta det lugnt tack vare att jag har bra "rygg". Ibland även lite på sidan men det blir lite knuffar och så. Att det är lite mer vågor stör förstås men jag tuffar på. Det blir något stopp då jag bara andas normalt i luften men snart är jag igång igen och nu bestämmer jag mig för att tuffa på. Jag trycker på ibland och det går riktigt fort. Det känner jag. Jag förbannar det faktum att jag förlorade så mycket tid i början men det kanske inte var mer än 5-6 minuter jag förlorade ändå. Och jag tänker även på att jag brukar må dåligt och försöker att verkligen få ut eventuellt slem ur munnen hela tiden. Tycker jag lyckas bra och jag ser ibland km-skyltarna och jag bryr mig inte så mycket om dem. Känner dock att det ändå är lite skönt att veta var man är. Snart är vi på väg in på hamnen och jag fortsätter haka på alla andra men känner också att några gör detsamma med mig. Hmm, jag har aldrig varit bekväm med att ha någon som tafsar på fötterna och när jag får slag på hälen så blir jag lite rädd. Men det verkar inte störa men jag gör något konstigt med själva flytläget då jag får någon som klafsar på fötterna. Den försämras och jag får kämpa med det. Mot hamnen och jag har en som jag försöker följa men jag lyckas bara till hälften. Sen in längs kajen och jag tycker det tar lång tid och nu börjar jag nog bli lite trött. Sista biten är stökig och jag får sparkar och slag och ibland så måste jag stanna upp och ta igen mig. Men direkt på igen och nu är det sista långa svängen och den känns längre än vanlig. Tendens till kramp i baksida lår och jag får tänka på att slappna av och inte göra något förhastat. Mot rampen och kommer den aldrig? Nu börjar jag verkligen känna att det ändå är en lång simning. Där kommer den äntligen och jag traskar upp. Som vanligt är man lite mör då man går upp och innan vattnet runnit ut är man som en heffaklump. Jag går sakta bort och duschar några sekunder innan jag går bort mot min bänk. Där är jag totalvirrig och det tar som vanligt lite tid innan våtdräkten är av. Efter det så skall tridräkten upp och det går dock rätt smidigt mot vad jag var rädd för innan. Sen var det visst energi och hur sjutton skall jag få plats med den. Nu upptäcker jag att fickorna på dräkten är pyttesmå och jag håller på ett tag. Mycket energi får inte plats. Jag ser resorben och trycker i mig den. Hjälmen har jag visst satt på cykeln och efter att ha torkat fötterna och fått på mig strumpor och skor så småspringer jag bort. Men bara för att inse att jag glömt glasögonen och för några sekunder så funderar jag på att köra utan glasögon men inser att det kan bli rätt jobbigt och springer tillbaka mot påsarna. På vägen möter jag Ullis och vi pussas lite snabbt. Inte illa att hinna mysa lite mitt i en Ironman. Jag blir först lite orolig att jag glömt att packa ned glasögonen men snart hittar jag dem i en mindre påse och skakar fram dem. Fort på med dem och tillbaka till cykeln. Och sen på med hjälmen och av med cykeln och givetvis strular även det. Flaskorna är för höga och slår i ställningen och jag får vinkla cykeln lite. Nu lite lätt joggandes bort mot strecket där man får hoppa på cykeln. Min T1 tog visst hela 11 minuter och det är ju en smärre katastrof. 

Cyklingen

Men nu var det bara att hoppa upp på cykeln och även det strulade. Jag får inte i foten och jag halkar av. Men det är inte mer än så så att jag får göra ett nytt försök och nu tar jag det lugnare. Jag märker ganska omgående att många tar det lite lugnt och jag blåser ifrån dem rätt snabbt och jag passerar även Ullis direkt efter rondellen. När jag kollar jag på cykeldatorn förstår jag ingenting. Jag försökte nolla den direkt ut från bike out och det verkar som batteriet sjöng på sista versen. Hmm, det kändes ju mindre bra men jag var ju ändå lite inne på att bara köra på känsla och nu skulle det verkligen bli det! :-0 

Prognosen pekade på att det skulle blåsa upp efterhand och det skulle innebära att vi skulle få motvind i början men mer medvind då vi skulle vända upp norrut på den öländska ostkusten. Jag har som sagt var ingen mer koll än själva känslan men jag känner att jag ofta kan trycka på och trots motvinden, på både bron och söderut på Öland, så känner jag mig riktigt stark. Men ibland är det långa, långa rader av cyklister och jag sparar mig ibland innan jag bestämmer mig för att köra om alla och då cyklisterna ligger tight så måste man köra om alla på en gång. Men jag bestämmer mig ändå för att inte fega och jag känner mig lite orolig att jag kör för hårt. Men det känns nice att ta i och undrar samtidigt lite när jag skall bonka. Då jag kör om några som jag känner och dessutom kör om dem fort så misstänker jag dock ändå att jag nog kör rätt hårt. I medvinden norrut, på östra sidan så är man King! Nu korsa Öland igen och upp mot Resmo kyrka. Det blåser alltmer och jag går alltmer sällan ned i tempoställning men märker att jag ändå inte verkar förlora på att stå upp mera. Jag har ju absolut slarvat med tempoställningen då jag zwiftat. Men det verkar också vara så att det kostar en del kraft att hela tiden parera vinden och jag märker att jag lätt kör om de flesta. Fortfarande, ganska långt in i loppet, så kör jag om en del och skillnaden är markant. Det måste varit ruggiga simmare. Tillbaka på Ölandsbron och nu blåser jag om Anssi och även där passerar jag rätt fort. Jag skriker iaf till på honom. Och i samma veva så drar jag om en duktig tjej och då börjar jag fundera på om det ändå inte går rätt fort. In mot Kalmar och publiken är vild. Det är så man får passa sig så man inte av misstag missar drafting-avståndet. Det vore ju pinsamt och där alla står. Jag hör att många hejar på mig och jag ser Peter och Anette och möjligtvis även Ankan. Nu ut igen och jag försöker tvinga ned mig ned i tempoställning, emellanåt, och jag kör fortsatt rätt hårt. Ut mot Rockneby och vändpunkten. Oj! vilken dålig vändning och den jag passerade nyss kör om mig så jag får passera honom igen strax. Jag ser att många börjar tröttna och själv blir jag fundersam på hur länge jag kan cykla utan att pinka. Det känns som om mitt konstanta smådrickande fungerar bra. Men jag har nu börjar gå över mer på vatten då magen börjar krångla. Jag försöker hela tiden ta en sportdryck mellan kontrollerna och ibörjan så slank det även ned en gel. På slutet blev det mer och mer bananer och alltså vatten. Men drack gjorde jag och jag verkade svettas rätt mycket. Jag ser att jag redan börjar bli vit på dräkten av allt salt. Sista biten så släpper jag lite på trycket på pedalerna och den absolut sista biten så trampade jag bara lätt in mot stan för att få igång löparbenen. När jag hoppar av är jag så stel så det känns omöjligt att ta ett endaste steg och jag skrattar lite. Jag går bort till ställningen och hänger av cykeln och försöker sen småspringa men det är riktigt stelt. Av med hjälmen och så byter jag skor. Bestämmer mig för att köra i samma strumpor. Ser resorbflaskan och trycker i mig den. Och jag trycker samtidigt in ett gäng gelehallon och sen iväg. Dock lite virrigt med energin igen och lite väl långt byte, igen.

Löpningen

En gel håller jag i handen den var väl där i runt en mil, tror jag. Så var man då iväg och det var stumma ben men snart var jag inne i ett visst flow men de tunga cykelbenen bet sig fast och det kändes kört. Som om att vänta på klubban som skulle försätta mig i en promenad. Så kändes det. Men jag tuggade på och bestämde mig ganska snart för att försöka jogga mellan varje vätskestation och kanske, kanske skulle det hålla i ett varv. Ut mot Ängöleden och där står Peter och Nettan och de hejar entusiastiskt och jag får fram att cykeldatorn pajade och jag undrade vad jag fick för tid. De ser ut som frågetecken men hejar på och lovar att ta fram det till nästa varv. Nu känner jag att jag springer rätt fort och sneglar på klockan. Cykelbenen är visst borta och det känns som jag flyter fram. Det går i en bra bit under 6 min/km och det förvånar mig. Det är typ 5.35-5.45 och det känns inte. Rätt om det är så dyker brorsan upp och han som ser ut som ett lik! :-) -5.26, får han fram och säger att han fått springa allt han kunde efter att de fått upp tiden. Oops! Det var ju superjschysst men förstås inget jag krävde då man inte får ta emot hjälp utifrån. Hmm, det var ju rätt nice då jag inte känner att jag fått jobba så hårt för tiden. Och rätt så blåsigt. Jag kör på och jag fortsätter med samma taktik. Det verkar fungera fortsatt bra. Efter tennishallen snittar jag 5.40 och nu är det lite av en chock. Och nu börjar löptsteget sitta och jag kämpar inte emot. Det får bära eller brista. Det känns givetvis lite idiotiskt att bara köra på för jag kan ju omöjligtvis kunna springa en mara med 15 km som längst innan. Och 30 mil totalt. Men jag kämpar på och jag har ett gott mod och strax innan stadion så ser jag att jag t.o.m ligger på 5.23-fart Oj! Vad är det som händer och jag bara tuggar på. In på stadion och dags för första bandet. Det känns riktigt bra men det är med en otäck känsla att det kan ta slut snart. Det har det gjort på alla passen innan. Sen kommer jag till Expot och rätt som det var så exploderar det framför mig. Gisela, med familj, peppar som bara f-n! Jäklars! PF springer bredvid några steg och skriker! Det känns riktigt bra och jag känner att jag är inne i ett flow! Jäkligt nice! Sen in mot varvning och alla high-fives, från barnen. Jag är ofta med och interagerar, sas, men ibland så slår de så hårt så man kommer i otakt och det är frågan om man skall lägga energi på det. Ibland tar det mer än ger. Den otäcka kullerstenen och det är faktiskt så att jag tycker att stan är värst. Men det är för att det är så jobbigt underlag och jag har fått alltmer ont under fötterna. Det började ganska omgående men det ökade efterhand och nu gjorde varje steg ont. Och ännu ondare inne i stan. Genom målområdet och mot vändpunkten. Tillbaka från vändpunkten så möter jag Måns H och jag förstår att hans målsättning med sub9 sprack då tiden typ var ute då. Jag försöker iaf peppa honom och förväntade mig att snart bli varvad. Och jag klarade fortfarande av att springa hela tiden mellan kontrollerna. Men ingen Peter Och Nettan på det här varvet. Men jag tuffade på och har ut på Ängöleden, på detta varv, den klart bästa löpningen. Jag ligger runt 5.25-5.30 konstant och jag bara nöter på. Sen vätskestation och försöka dra igång i backen igen. Sen mot Neptunvägen, som jag tror den heter och vilken skönhet möter jag inte där! :-0 Älsklingen kommer springandes och vi båda möter varandra med armarna åt sidan och vi kysser varandra där på banan. Jag ser att Måns kommer bakifrån och han är ett enda stort leende. Ullis och jag önskar varandra lycka till och jag gör high five med Måns innan jag börjar igen. Jag fortsätter med att göra allt för att springa mellan varje kontroll och kanske, kanske klarar jag två varv. Det är allt jag tänker på. Men löpsteget är fortfarande bra men det smärtar alltmer och speciellt då man skall igång igen efter att ha druckit. Från att ha druckit cola och sportdryck vid varje så får jag allt oftare byta sportdrycken mot vatten. Och efter typ en mil så började jag med chips och några försök med saltgurka. Mot slutet så blev det nästan alltid chips vid varje kontroll. Alltid cola. Jag kämpar på och det börjar bli riktigt jobbigt! Tillbaka mot stadion för nästa armband och jag håller på att glömma bort att jag skall in i fålla två. Det är många som skall in i fålla ett nu. Det känns rätt nice. Men satan vad jobbigt det är. När skall jag bonka, tänker jag. Och så smäller det till. Det känns som om jag har Gisela rakt i nyllet. Jag vet inte var hon kom ifrån men det skriks och tjoas. Jag vet inte hur jag själv såg ut men det var jobbigt och det var långt kvar. Hon skriker att om jag håller i så kommer jag hålla Tokan bakom mig. Tankarna flyter. Ena sekunden så vet jag att det inte kommer att gå. Andra sekunden så skiter jag i det. Tredje sekunden så dyker tävlingsdjävulen upp i mig och något där inne drar igång. Jag försöker hela tiden räkna ned nu och jag räknar givetvis fel. När jag kommer på det så måste jag springa två kilometer till för att vara i fas men när det är gjort så är jag nöjd igen. Och nu är det bara att räkna ned igen. Jag har visst passerat målet och nu tuggas det på. Smärtan är hög och jag vill egentligen inte ta ett steg till men nu kommer Facebook in. Jag tänker på alla som jag vet följer mig och det bär mig. Det är idag jag kämpar och då skall jag f-n kämpa, tänker jag. Nu kan jag inte tänka på mer än smärtan men jag har sällskap av en tjej som alla skriker på och då menar jag typ alla! Sen ser jag att hon har lappen bak och jag börjar misstänka att det är någon kändis. Vi håller ungefär samma takt och vid ett tillfälle så frågar jag om hon bor här då alla skriker hennes namn och då hon även har lappen bak. Hon svarade att hon bodde här och sen åkte lappen fram. Hon drog ifrån ett tag men sen kom jag ikapp och hon står och spyr rejält och börjar springa hårt igen. Jisses! Jag börjar även själv att må dåligt och jag spyr lite lätt men det stannar i gommen och jag får gå ännu mer på cola och vatten och så lite chips. Gel är uteslutet nu men jag fick i mig en eller två på löpningen. Ut längst bort på löpningen och nu är det bara hemåt. Men jag tänker mest i kilometer och i tvåkilometerssträckor. Det är riktigt bra med Kalmar. Man kör två kilometer i taget. Får i sig lite vätska och sen vidare. Jag har fått gå i de två värsta backarna och där tappade jag lokalkändisen, tror jag. Fast jag brydde mig inte. Eller kunde inte ens försöka förresten. Jag försökte använda henne så att jag höll upp tempot för att kanske hålla undan för Tokan. Smärtan är nu som allra värst och det känns som om jag blivit slagen på fötterna stenhårt i timmar och jag vill inte ta ett endaste steg till. När jag närmar mig stadion så ser jag Ullis och skriker något i stil med "Du får hjälpa mig hålla tempot!" Hon var dock riktigt slut själv och peppade mig att köra hårt! En high five med ett barn och det krampade i baksida lår! Ahgr! :-0 Bara stretcha ut och försöka komma igång snabbt! Nu typ bara fyra km kvar och jag kommer in på stadion och man hajar till när man inser att man skall in i den bortersta fållan. Wow! Är det sant? Det går liksom inte in och min kropp är på bristningsgränsen. In mot stan och den förjävliga kullerstenen. Sista vätskekontrollen och jag skiter i att stanna. Jag försökte dividera med mig själv om jag ens skulle våga stanna. Jag kom fram till att det var farligare att stanna och försöka komma igång än att gå och få i sig lite. Men baksida lår hade börjat krampa och det rejält. Två små stopp varav det sista var ett riktigt stopp där jag fick sträcka ut benet. Nu mot upploppet och en jävel springer brett så jag inte kommer förbi. Jag är en sjuk jävel med hornen utanpå kroppen. Men jag orkar inte få fram det och jag ligger snällt bakom honom. Nu skall jag njuta, tänker jag. Jag vill ha all kärlek av publiken och tänker bara mysa mot mål. Videon säger något helt annan. Det är som en annan kropp, typ som en boll som slungas mot mål. Är det verkligen jag? In i mål och jag slås av tanken. "Vad f-n har jag gjort? Det här skall inte var fysiskt möjligt med den bakgrund jag har!" Det får mig att bara bryta ihop och jag gråter. Jag verkar ha sprungit maran på runt 4.16-4.17 Med medaljen kring halsen så hör jag Peter och jag möter honom och det brister igen. Jag är såååå slut! Och har såååå ont! Och har haft det så länge men lyckades ändå hålla i. Tänk så mycket det mentala kan spela in och fastän jag är så lycklig så är det nästan så jag tyckte att det inte var värt det. Men med dagarna som gått och med smärtan som släppt så är jag så jävla stolt! Helt galet och det här går in på kontot av oförglömliga ögongblick. Trots att jag inte kom ihåg allt. 

Nu har jag återhämtat mig och slickat såren och jag är trots allt missnöjd med debaclet med simningen och strulet med bytena. Men inget kan ta ifrån mig känslan av resten. Så jäkla coolt! Och så stolt! 

Tack alla som följt mig! Och speciellt tack till de som var där och hejade och givetvis får Peter och Anette ett extra stort tack för all den kärlek de gav! TACK!

Men även ett stort tack till Gisela med familj och de där hemma som t.ex Svarte Petter som masserade så bra och till Tanjis som tejpade hälen så att den med största sannolikhet läkte bättre till loppet. 

Tack alla! Kom inte och säg att Ironman är en ensamsport!

Men det allra, allra största tacket och kärleken går till min familj! De har gett allt! Både hemma och förstås Ullis som själv krigade sig till ytterligare en medalj med sitt näst snabbaste lopp! 

 

 

 

 

Mirakel i Kalmar? :-) 

Av Niclas Bernhardsson - 23 juli 2019 23:45

Tisdag morgon och Ullis och CW hade bokat simning redan klockan 07.30 Oh, jisses! Det var tidigt minst sagt men jag bangade inte. Att jag skulle följa med var liksom självklart och Ullis skämtade och sade att man får mig på köpet! :-) Vi hade tufft att komma upp men snart var bryggaren på, mackorna klara och äggen likaså. Ullis messade och sade att vi eventuellt skulle bli lite sena men det var nog marginellt. Vi kommer iaf fram och vi ser att hon står på fel (!) brygga och det går ju inte för sig. :-) Men det var inga problem att byta för henne och snart så var vi i vattnet men det var mycket alger igen. Usch! Jag hade nog hoppats att det skulle vara bättre men men... Det var väl bara att se till att inte svälja så in h-vete mycket! :-) Det gnälldes lite över att det var kallt men jag tyckte det var rätt okey och jag brukar vara känslig. Snart var vi iväg och CW drog iväg som en raket. Jag hade misstänkt att hon var lite snabbare än oss så det var ingen överaskning. Idag går det mycket bättre och jag behöver inte stanna så mycket men efter halva sträckan så ser jag ingenting och får stanna till och fixa glasögonen men det är bara en tidsfrågan innan det är helt kört igen. Så vid bortesta bojen så väntar de på mig och vill simma tillbaka samma väg men jag vill gärna kunna se så jag säger att jag kan simma mot bryggan igen så får de lite längre. Så det blev ett varv för mig och således knappa 700 meter och det fick duga. Så jag hann byta om innan de var tillbaka. Och sen blev det en härlig fika och utsikten var sagolik och man bara tittade ut över viken. Wow! Vilken morgon och det var en kanonstart. Sen blev det vidare målning på huset och det kom lite spontanfrämmande och mycket kaffe blev det. Sen laddade vi inför vår klubbträning och nu skulle vi för första gången ha nybörjarträning och det hade varit en snackis på Facebook. Ullis och jag var förstås tvungna att börja tidigare och vi visste att åtminstone en ny skulle dyka upp. Men jag blev sjukt trött efter maten och kände mig dessutom lite dålig efter maten så det blev en tupplur. Sen upp och försöka skaka liv i kroppen. Väl på plats så ser vi en ny tjej, Lenis, och dessutom en hyfsat ny löpare, Katten Jansson. Jag berättar lite om passet och så drar vi igång. Det blir förstås på en lagom nivå och efter de som är där. Det blir faktiskt en jäkligt skön start även för mig och de nya var jättenöjda och det kändes bra. Vi ser att det börjat dyka upp några till den ordinarie träningen och sen var det bara att starta om och det var stegar även nu men förstås lite mer och hårdare. Så här i semestertider så var det förstås några som var borta men Putte, Tanjis, Flaken och TSL-Johan var där. Jag gick lite för hårt ett tag men ville inte sänka farten mitt i intervallen utan bestämde mig för att köra på och ta det lugnare efter den och så fick det bli. Sen ökade jag igen lite mot slutet och vi avslutade med en skön nedjogg i skogen. Sämre pass har man haft och Ullis var supernöjd med hela dagen. Så även jag! Sen blev det lite mys på altanen och det var skönt att bara slappa. 


   

Presentation

Omröstning

Finner du inspiration på min blogg?
 Nej inte alls!
 Jo, kanske liiite då
 Jodå, får sådär lagom sug på att träna
 En hel del faktiskt
 Jag får massor av energi och blir sugen att testa att köra lopp!

Fråga mig

6 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Niclas B´s gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se