Så var flytten klar för yngste sonen och väl hemma så har nästan hela helgen gått och det utan träning. Panik! Ja, så kändes det nästan och snart nog tog jag mig i kragen och satte mig i bilen och åkte till Safiren Sports Club, i Trosa. Jag var tvungen att träna, det liksom kliade i hela kroppen. Jag ställde mig på en ledig Cross Trainer och jag körde runt 70% av maxpuls och alla som har lite koll på pulszoner vet att det är ganska lugnt. Sen, när jag kommit fem kilometer, och det var lite över 20 minuter, så drog jag igång "600-ingar"! Full fart, på ganska hög belastning som i det här fallet och på de här maskinerna var 10 på motstånd, och sen 400 meter rätt lugnt på halva motståndet. Alltid riktigt tufft när man inte kommer ihåg motståndet och kör på för tufft motstånd men nu prickade jag rätt. Jag fick dock absolut slita hund och efter att jag kommit igenom min andra intervall och precis skall börja på min tredje så försvinner allt motstånd och maskinen går på nedvarvning då det gått 30 minuter. Asch! Jag har ju glömt att ställa in längre tid så jag får snabbt knappa in ny tid och nu försvinner även motivationen till en tredje intervall. Jag kör lagom lugnt på slutet och det blir totalt 45 minuter, det fick räcka. Sen då.. vad skulle jag nu hitta på? Jag tänker att det vore bra att hålla igång stakningen lite och stakar lite lugnt i 2 km och tiden blir prick 9 minuter. Sen tänkte jag gå och köra lite på gymmet och ser att någon jäkel sprungit på löpbandet med skitiga skor. Det ser för jävligt ut och jag funderar på om jag skall ta upp det med honom men jag orkar inte. Man kan ju tycka att han borde skämmas lite men vem vet. Han kanske inte ens brydde sig. Sen lite axlar, biceps och triceps i två omgångar och sen fick det räcka. Pust! Jag fick ett sms att Ullis skulle springa mot Trosa och jag skulle ta upp henne. Precis när jag går ut till bilen så ringer hon och det vart perfekt. 

Safiren Sports Club

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Söndag och idag var det dags för Morakniv Triathlon Olympisk distans. Men varken jag eller Ullis skulle köra men vi var beredda att hoppa in om Magnus behövde hjälp. Vi sov väl till runt kl. 08.00 och sen tänkte vi åka och köpa frukost på något ställe. Ullis hade en smart tanke på att äta på ICA Maxi, det hade vi gjort förr. Men det rann nog förbi mig för snart satt vi i bilen mot starten. Vi började väl att fundera på att endast köpa en kaffe och en macka på något café eller hotell. Fast inget café verkade ha öppet och hotellen var griniga. Man var visst tvungna att köpa en hel hotellfrukost och det kostade typ 130 kronor. Det tyckte vi inte att en kaffe och en macka var värt och vi hade heller inte tid att sitta ned. Vi skulle ju vara lite tillgängliga och nu började regnet falla allt kraftigare. Blöta som tusan så satte vi oss i bilen och åkte, efter att snabbt ha morsat på gänget vid starten, tillbaka mot ICA Maxi. Det som vi passerade i början... Hmm, Vi gick in och tog oss en kaffe och en macka. Det blev en smoothie också och allt smakade kanon. Och regnet kom och gick lite grand. Nu får vi mess om att Rainy (passande namn idag) ställer in. Han har mått lite dåligt av någon mat. Och både Ullis och jag kände ju av något igår. Fast vi käkade nog inte ens på samma ställe. Hmm, vad tråkigt. Snart måste vi skynda oss tillbaka till starten och efter att jag klagade lite på att det nog borde vara markeringar vid bulorna på ett vägavsnitt så fick jag gärna markera dem och sedan skulle vi skynda oss till ett ställe där Ullis och jag skulle vara. Vi hann markera och jag hoppades att markeringen fastnade trots det våta underlaget. Vi hinner knappt parkera bilen och kolla svängen, där vi skulle stå, förrän det kommer ut en gammal dam och börjar prata om problemen dagen innan. Hon slutar typ aldrig att prata och när cyklisterna kommer får jag koppla bort henne och dessutom så är det några smågrabbar på cykel som stör lite grand. När det är som värst så får man varna cyklisterna, för trångt möte, och även stoppa bilar, så det inte blir olyckor. Men jag tycker vi har bra koll och vågar släppa fram bilarna men ibland med order om att gasa på. Det är verkligen fullt upp den tid vi står där och när det lugnar sig så lugnar det sig förstås rejält, men det är bara skönt. Vi får nog lite drygt en kvart då det inte händer så mycket och sen, när vi försäkrat oss om att det inte kommer fler, tar vi oss tillbaka och parkerar bilen. Vi tittar på lite grand och snackar lite med underbara Sivan och Brittan samt en av deras sönder, Nicke-dockan. Vi hinner inte snacka så mycket med Magnus, då han  har fullt upp och sen måste vi bege oss hemåt och efter lite mat så tackar vi för oss och vi fick med oss en massa härlig energi och förstås många trevliga möten! :-)

Tack Mora!

Hmm, dags att trimma till sig lite...?

Så var det då dags och Ullis och jag gick upp tidigt för nu skulle vi packa och det fort. Första tävlingen, Morakniv Triathon Sprint, började rätt tidigt och det är ju en bit att åka. Vi kom iväg hyfsat och på vägen upp så ringer jag först Rainy för att se om han kan ställa upp. Vi hade ju några från klubben som skulle dit och köra. Men tokan, som är rätt bra på att springa, skulle inte hinna springa. Och Rainy, som nog är bäst på att simma men även väldigt stark på cykeln, var inte supersugen. Hmm.. Och Ullis var mest sugen på att köra men ville då simma. Asch, vi får lösa det på plats. Men Rainy skulle nog kunna ta löpningen. 

Det går rätt bra att köra men man blir ju rätt stel. Jag ringer "pappa" som blir förvånad att jag ringer och de visste inte riktigt om jag och Ullis skulle komma upp. Det var nog ett tag sedan jag hörde av mig. Och Magnus visste nog inte när vi skulle komma. Det visste vi nog inte själva heller. Jag får iaf höra att Magnus är lite upprörd över att ett gäng funkisar hoppat av men jag ringde direkt upp Magnus och sade när vi beräknades komma fram. Vi missar simstarten men snor åt oss några västar och springer bort till ett ställe där det är bra att vara. Sedan kommer en funkis förbi och vill att någon hjälper till vid växlingen. Sagt och gjort. Jag ser till att cyklisterna kommer av cykeln vid rätt ställe och får skrika rätt hårt ibland för linjen saknas så jag får peka ut en linje. Men det går bra och jag hejar på. Sen, när cykeldelen är över, så pratar jag och Ullis ihop oss med de andra och vi träffar även på Miche L, som brukar vara på plats här och köra. Han kan mycket väl tänka sig att springa. Jag vet att han är grym på cykel också men skulle jag få välja så tar jag Ullis på simningen, Rainy på cykeln och Miche på löpningen. Det är nog konkurrenskraftigt. Det gör inget att jag avstår för jag har slarvat med cykelträningen och har inga cykelpass alls på slutet. Men Rainy avstår gärna så det blir så att jag får ta cykeldelen och snart nog är det dags att ta fram cykeln och göra sig iordning. Men vi hinner äta lite snabbt på Mora Strand. Det är väldigt gott men kanske väl mycket flott för min smak. Eller iaf vad jag är van vid. Jag brukar få ont i magen av sådan mat och så även idag. Satan vilket magknip! Jag får gå några gånger på toaletten och när Ullis skall starta så känner jag att jag nog borde gå igen... Oops! Men det borde jag hinna. Så startar lagen och det är väl 14 stycken. Ullis är ju bra på att simma men typ alla är sjukt grymma simmare! Förra året så var Ullis i den första tredjedelen på simningen, då hon körde olympiska, nu var det tvärtom. Helt galet! Lagen verkar tagit med sig riktiga simmare för de bara försvann där framme. Ullis körde stabilt och hade tre stycken bakom sig och inte alltför långt fram till en framför sig. Men sen var det luckor. Ullis simmade runt 1,5 minuter snabbare än sist och springer upp ur vattnet fram till mig. Vi växlar med en kyss och så drar jag iväg. Alltså springer i väg och jag hör att speakern säger något om att jag inte ställde upp på Sprinten för att jag inte fick springa. Folk måste ha undrat! :-) Och upp och iväg på cykeln. Hmm, hur gjorde man nu då? Ställningen känns galet aero och jag förstår att jag kommer att få rejält ont i nacken. Jag trycker på och räknar med att få släppa rätt omgående för att inte dra på mig mjölksyra. Jag ser ingen framför mig men det dröjer inte så länge förrän det kommer en bakom mig och kör om? Jag förstår ingenting. Jag är ju rätt bra på cykla och hur stor risk är det att en av de få bakom mig skulle köra om mig. Killen kör ungefär 2 km/h snabbare än mig och jag känner på farten lite genom att lägga mig 12 meter bakom men släpper det rätt snabbt. Lite småsurt. När jag närmar mig vändningen så kommer de, cyklisterna, en efter en. Jag plockar några stycken iaf och "mitt" gäng hejar som sjutton när jag kommer och skriker att jag är så grym. Jag vet inte om de bara är snälla eller om jag faktiskt går fort. Klockan är fortfarande kladdigt sedan Ironman, förra hösten, jag har alltså inte ens kört med cykeln sedan dess. Hmm, cykelvård - vad är det? Så jag ser inte riktigt farten och snittet verkar lågt. Men jag har nog bara inte nollat den sedan sist. Ut på andra varvet och nu börjar det kännas och brännas. Skav från helvetet mellan benen och man måste förstås vänja sig lite innan. Eller så satt jag rätt dåligt på sadeln. Jag hade struntat/glömt att ta med mig flaska till cykeln och jag tänkte väl inte att det skulle behövas på 21 km. Men nu började det kännas i strupen. JIsses vad torrt det var. Jag tänker bli rejält trött och trycker på. Nacken gör skitont och jag kan inte alls ligga så länge i tempoställning så när det går uppför eller är dålig väg så sitter jag upp. Jag plockar rätt många nu och är lite nyfiken på vart jag ligger. Vid vändningen så passerar jag precis en herre och ser att jag har två cyklister till, rätt nära. En tjej cyklar rätt fort och jag plockar inte så mycket på henne. Men den första tjejen passerar jag fort och snart nog en kille. Och kanske närmar jag mig tjejen lite. Attans! Jag vill ikapp henne och ger allt. Benen börjar fyllas av mjölksyra och nu knixar vi in mot målet genom bostadsområdet. En bil gör att jag tappar lite fart och sen trycker jag på när jag kan. Jag hinnner precis ikapp tjejen och vi springer nästintill ida vid sida bort mot ställningen, där man hänger upp cyklar. Jag gör det lite fortare och trots att jag tappat några meter innan så växlar vi samtidigt. Jag tror att vi växlade som femte lag och efterhand får vi höra att det trot allt är lite kamp om tredjeplatsen. Men Miche vet inte riktigt hur det ligger till och han sprang även Gesunda Montain Challenge igår. Laget som gick ut samtidigt vid växlingen drar ifrån lite och Miche tappar allteftersom. Men han passerar också löpare och när han sprungit ett varv så är det just den snabbe killen han skulle matcha för att vi skulle komma två. Vi kommer in på en hedrande fjärdeplats och det var spännande och kul. Vi körde för Team Enklaresport men tanken fanns att vi skulle heta Team Funktionärerna, då alla tre hade varit det under dagen. Tack för inhoppet, Miche! Nästa år kör ni ett eget lag från Eskilstuna och vi kör med våra klubbmedlemmar. Vi måste förankra det lite innan bara! :-) Så vi får bort eländet med "inhyrda" idrottare! ;-) Men kul var det och sedan åkte jag och Ullis bort till S och B för en liten fika. Vi avslutade förstås kvällen hos Magnus, där vi tittade på en bra film. 

Jag kollade sedan min snittfart och den visade på 34,7 km/h. Det är jag nöjd med, speciellt då jag inte cykeltränat så mycket och slarvat lite totalt med träningen. Men min klocka visar på 21,78 km... Men jag ser inget konstigt på kartan, som visar hur jag cyklat, så det kanske är närmare 22 km då. 

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Just ja! För några dagar sedan läste jag ut min senaste bok. Men jag fattade inte förrän precis då jag läst klart att det var andra delen, i vad jag tror, en serie på fyra böcker. Men det var en tydlig resumé så jag tyckte att jag var med bra från start och jag reagerade inte på att något var konstigt. Boken handlar om en speciell tjej, som man lär sig att tycka om. Man tycker förresten om nästan alla personerna i boken. Det är lite av en feelgood-bok faktiskt. Tjejen som heter Emma har på något konstigt sätt fått ta över ett stationshus och och vill göra en restaurang av det. Men det är en ny stad och hon har nästintill flytt ett dåligt och trist liv innan. Samtidigt så får man följa en f.d brandman som är väldigt besviken på sitt liv och hans nöje är att kolla på delfiner i 3D-format på sin widescreen. Och när allt kommer över honom så gråter han hejdlöst. Men bilden av honom utifrån är allt annat än misslyckat men hon känner att han saknar något och att bli degraderad till brandinspektör är ett hårt slag för honom. Deras vägar korsas iaf på ett finurligt sätt och man önskar till en början att de två skall bli lyckliga tillsamman men är det ens möjligt? Boken är skriven av Emma Hamberg som skriver på ett bra men lite annorlunda sätt. Jag gillar det. Boken får en stark fyra av mig.

Läs den men läs kanske del 1 först som heter Rosengädda nästa!

Torsdag morgon och P och A brukar åka till gymmet och träna och eftersom de vet att vi gärna tränar så frågade de om vi ville hänga på. Ja, givetvis! svarade vi. Så vi tog en bil och åkte till Actic. A körde med PT men vi andra tre började med att värma upp men sen gick vi till ett Easyline-rum och körde ett gemensamt pass. Varannan gång en maskin och varannan gång en övning på golvet, som vi turades om att hitta på. Så vi blev klara samtidigt som A och vi åkte sedan hemåt. Men snart skulle det bli golf.

Under gårdagskvällen, då vi bestämde oss för att ta en liten golfrunda, så pratade P om att vi kunde ju ta en golfbil. Nä nä, svarade jag. Aldrig i livet! Fast allteftersom så började tanken locka mig och man måste ju prova någon gång och jag har ju dessutom en häl som håller på att återhämta sig. Så när det väl var dags så tyckte jag vi kunde köra på det. För mig så har det varit typ droppen. Typ lite förnedrande men... man kan väl ändra sig! ;-) Och året har ju inte varit som alla andra då jag bara kunnat köra på. Jag fick låna ett golf-set och det var helt nytt. Det enda var väl att det var gjort för damer men jag, som inte kört någonting på ett par år, lär ju ändå inte känna någon skillnad. Vi slog ut en hink på rangen och det kändes som jag absolut inte kunde skylla på klubborna. När jag slog bra blev det väldigt bra. Dock lite kortare än normalt. Sen ut på banan och det blev verkligen blandat spel. Men banan var torr och man hoppade runt i bilen. Och två gånger går jag in i bilen med huvudet före och ser inte handtaget som man skall hålla sig. Det gör skitont men den värsta smällen var den som tog uppe på skallen. Den kanske inte gjorde så ont då man jag fick en rejält blodutgjutelse och det gav aldrig med sig. Jag klagade konstant på den och några dagar efter så ser man en tydlig skorpa. Men hursomhelst. Eftet de nio hålen så bestämde vi för att köra nio till och mot slutet av den rundan så blev det en liten förbättring och jag avslutade iaf med ett äkta par. Och några slag var fantastiska men jag böjer tyvärr armen ibland och det visar sig tydligt i de slag då man gör en fullsving. Rejält varmt och vi åkte direkt och tog en mjukglass. Sen var det riktigt skönt att doppa sig i poolen. Vi avslutade kvällen med lite rolig plump. Det var inte igår direkt. Två matcher blev det och jag lyckades iaf vinna en. Skönt för min vinnarskalle för på golbanan fick jag stryk. Brorsan spelade riktigt bra och lyckades sänka sig igen. 

Bilden med golfbilen skrattade A gott åt! :-) 2 söta gamla gubbar typ! ;-)

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Upp tidigt på morgonen men jag väntade in ett motorcykeldäck och ville inte få förrän jag visste om grabbarna var vakna. Men de skulle visst iväg och träna. Hmm, men så kommer däcket tidigt och jag kan gå iväg. Då ringer svärmor och vill ha hjälp med sin dator. Jag sade att jag kommer direkt och jag börjar gå dit. Det är ett enkelt fel då hon har råkat trycka in en knapp som gör att musplattan inte funkar. Snabbt iväg och jag börjar gå genom skogen bortom järnåldersvägen och jag går upp mot Nygårdsplatån och genom den skogen mot Gnestavägen. Jag fortsätter över den och in genom Lånestaskogen och det är ju förbaskat fint i Vagnhärad. Jag lyssnar återigen på Carola och känner att livet leker. Nice! När jag kommer ut vid gamla tennisbanan så kommer jag på att jag kan ju gå och köpa en liten bit kvartslist som jag saknar. Jag råkade ju ha sönder två bitar. Sagt och gjort. Samtidigt så träffar jag chefen på Woody som säger att jag har en skylt kvar. Jag går bort och kollar på den och säger att om jag inte hämtat den om en vecka så får de slänga den. Den är ju modell BIG och vart skall jag ha den? Typ 2x1 meter. Sen går jag vidare mot Trosa Däckmarknad och hör om de kan byta ett motorcykeldäck men de ville de inte då de inte var vana vid det. Bra med ärlighet och jag fick ett ställe jag kunde ringa. Vidare hem och det blev runt 7,5 km idag. Dock lite uppdelat idag. 

Sen, på kvällen så ville Ullis och en kompis ut och simma men jag kände inte alls för det. Jag har liksom inte fått in någon bra känsla kring simningen och den är lite nedprioriterad just nu. Men jag traskade mot Safiren och ställde mig på en Cross Trainer istället. Nu blev det 80-talsmusik och det kändes helt okey. Några riktigt sköna låtar och jag stod  och körde lugnt i 8 km innan jag började köra intervaller. Mycket folk på gymmet och det gör det lite lättare att ta i och det gjorde jag verkligen. På den första intervallern så kom jag upp i 178 slag/minuten men sen var det konstant 180 och 181 slag/minuten. Jag orkade med sju stycken och sen kände jag att det verkligen fick räcka och jag avrundade med 10 minuter lite lugnare. Intervallerna var mina vanliga 600-ingar med 400 vila. 

8 km motstånd 13 

7 intervaller (600m) i motstånd 18 och lugnt (400m) på motstånd 9

Sista 10 minuterna på motstånd 12. 

1 timme totalt, bra pass - me like! :-)

Efter en lite slö helg så ville jag få igång rutinerna igen och det blev Safiren. Jag hoppade på en Cross Trainer och sade igång. Inga konstigheter utan jag bara körde på och satte motståndet på 12 och det blev hyfsat lugnt. Jag kunde säkert köttat på lite mera men det blev svettigt värre ändå. Brorsan T Bäck var där, som vanligt och vi snackade lite grand innan jag fortsatte lyssna på musik. Det blev en timme och snittpulsen blev 146 sl/minuten. Det kändes helt okey. 

I lördags så var vi och firade Ullis lillesyrra Millan som fyllde 25 år och det bjöds på smörgåstårta och jag tror jag drog i mig två bitar så det fanns lite att förbränna! :-) Jag har mitt hemliga mål som jag kämpar mot och det blir spännande att se hur det fortlöper. 

Coach/bollplank: Mattias Törnqvist - topptriatlet

Cykelservice: Rainer Matela

Cykeltrainer: Hans Hemström

Spegelvägg, träningsrum: Trosa Glas - http://www.glasrum.se/kontakt.html

Massagebänk - Johanna Lithman

Massör: Janne Karlsson

Övrig sportutrustning: Enklaresport - https://www.enklaresport.se

Fredag och dags för Trosa Stadslopp. Jag har varit lite hängig och kände knappt för att åka ned. Vet inte riktigt vad det är men det är klart att det suger att inte springa när man gillar det loppet. Men hursomhelst så åkte vi ned och vi hinner knappt parkera bilen förrän en Bäck-broder åker förbi och ser klart bekymrad ut. De saknar en funktionär vid en vital punkt men jag och Ullis sade att vi kan stå där. Han åkte vidare klart lättad och vi gick mot starten. Vi möter ledarbilen för det korta loppet och det verkade inte lika viktigt just då och vi hade säkert inte hunnit. Såvida vi inte liftat med Bäck men han sade inget om det. Efter att ha morsat på de som skulle springa och förstås tagit kort så hämtade vi våra funkiströjor och snart var det dags för start. Efter starten så kollade vi upp vårat ställe och gick sedan tillbaka för att se löparna varva. Det kändes inte som något rekordtempo men jag kan ju ha räknat fel. Sen gick vi bortåt och när det börjar närma sig så kommer två cyklister, en pappa och hans son. De hade inte orkat med tempot och pappan säger att cyklisterna skall också ledas in men åt andra hållet. Oops! Det hade ingen sagt och det var tur att de kom förbi. Sen kommer bilen och vi öppnade smidigt och såg till att inga var ivägen och cykelkillen ledde in de övriga cyklisterna och sen fick någon vinka vidare löparna. De hade verkat lite förvirrade. Men det är sådant man kan tänka på till nästa gång. Men då hoppas jag på att kunna springa förstås.